Det är dags att konstatera vilken väderlek som råder och göra det som alla vettiga människor gör: Regnar det tar du med dig ett paraply och är det kallt tar du på dig något varmt. Flammans nya ledarskribent Laila Vianden om vägen framåt.
När Socialdemokraterna tog makten efter förra valet gavs vi fyra års respit: en regering utan inflytande från SD innebar möjligheten att på allvar arbeta för att hejda de nyauktoritäras frammarsch, både inom partisystemen och utanför dem. Även om SD:s tillväxt verkar ha planat ut räckte det inte ända fram.
Socialdemokraternas nuvarande strategi i förhandlingarna om regeringsmakten innebär ett enormt offer och sätter, om möjligheten att bilda en mittenkoalition kvarstår, en definitiv deadline till nästa val. Efter en eventuell mandatperiod av hårda nyliberala reformer riskerar de att ha utplånat sig själva fullständigt samtidigt som grogrunden för fascism ytterligare gödslas av en politik som fördjupar klyftorna i stället för att sluta dem. Här finns inget plötsligt Alexanderhugg att vänta sig. Den nuvarande situationen innebär en Gordisk knut för alla parter omöjlig att lösa upp. Om man är ett parlamentariskt parti.
Vi kan tala varmt om den parlamentariska demokratins värden, men när den befinner sig i kris och står hotad av nyauktoritära strömningar samtidigt som varken valrörelsen eller försöken till regeringsbildning direkt stärkt dess anseende har vi problem, och även för den som sätter sin tillit demokratin finns en viktig sak att påminna sig om. Den parlamentariska formen av demokratin utgör inte ett självändamål i sig. Det som sker utanför, i gräsrots- och folkrörelser är minst lika viktigt, och oavsett om vi får en Macronsk koalition eller en högerauktoritär med SD-stöd, väntar en hård nyliberal ekonomisk politik som kommer att fördjupa klyftorna, med eller utan fascistiska inslag. Den politiken kommer att sippra ut på gatorna, till arbetsplatserna, över samhällsservicen och in på bara skinnet. Det finns ingen smidig lösning som kommer att rädda oss från en sådan politik, och det är långt till nästa val. När politiken dessutom kommer att handla om valet mellan nyfascism eller nyliberalism, är det hög tid att avsluta de eviga seminarieövningarna om huruvida det är korrekt att kalla SD ”fascister”, eller om någon moderat partitwittrare ”passerat gränsen” i sociala medier. Då är det snarare dags att konstatera vilken väderlek som råder och göra det som alla vettiga människor gör. Regnar det tar du med dig ett paraply. Är det kallt tar du på dig något varmt.
Protesterar sjukhuspersonal mot brutala nedskärningar – stå med dem. Cirkulerar ett upprop mot en ny stupstock i sjukvårdsförsäkringen – skriv under utan att blinka
Vi står inför en bister högerpolitik, där tilläggsbudgeten för 2019 redan ger en fingervisning om vartåt det barkar, och det är helt enkelt dags att ta på sig kängorna och nöta dem mot marken. Det innebär att vi visar solidaritet med dem som redan finns där ute och kämpar. Protesterar sjukhuspersonal mot brutala nedskärningar – stå med dem. Cirkulerar ett upprop mot en ny stupstock i sjukvårdsförsäkringen – skriv under utan att blinka. Behöver ditt fack ett lokalt skyddsombud? Nominera dig själv eller någon som du litar på. Bjuder Hyresgästföreningen in till möte – gå dit. Gå på mötena, stå på gatan, det spelar mindre roll vart du går än att du faktiskt går någonstans där andra finns. Varenda hand kommer att behövas för att protestera mot varje inhuman avvisning, varje nyliberal skitreform, varje uselt stycke miljöpolitik där vi behövt ligga i framkant.
Valrörelsen utgjorde en orgie i dåligt omdöme, krönt av en kaotisk Almedalsvecka där nazister parasiterade på Almedalsveckans demokratiska ambitioner, och fritt strövade omkring för att hota och trakassera människor. En vämjelig scen där postpolitiska utspel, mindre seriöst genomförda debatter om allvarliga ämnen, nazister och skräckslagna besökare och deltagare tillsammans och ofrivilligt bildade en mycket mörk och plågsam realtidsunderhållning – fångarna på ön. Det är givetvis inte rättvist att jämföra detta med resten av det demokratiska systemet, men den viktiga påminnelsen ligger i att politik inte behöver utgöra ett politiskt spektakel och att rörelser byggs underifrån av helt vanliga människor som du och jag – sådana som aldrig blir inbjudna till Almedalen för ett key note speech.
När seminarieövningarnas tid är över och fyra år av socialdemokratisk respit gått ut är enda möjligheten att rädda oss själva. Och det gör vi tillsammans.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
