Jag snackar inte politik utan flum i ordets rätta bemärkelse, det vill säga en liberal syn på droger. Saken är särskilt aktuell med tanke på förra veckans fynd av storskaliga odlingar av cannabis i Skåne, Småland och Bergslagen.
Förra sommaren upptäckte jag själv tillsammans med några grannar ett jättefält av den berömda växten vid de ödsliga Dannemora gruvor. Polisen talar om en ny trend av storskalig hemmaodling i flera europeiska länder. Verklig hemmaodling inomhus också, som idag underlättas av näthandeln där det är lätt att få tag i alla möjliga sorters frön. Att odla på plats underlättar givetvis för langningen.
På Maria beroendecentrum i Stockholm (det numera privatiserade före detta Maria pol) har man märkt av den nya trenden. De som söker hjälp har blivit yngre och har missbrukat under en betydligt kortare period än tidigare cannabismissbrukare. Ungdomarna har bland annat problem med att hänga med i sina studier, närminnet är mer eller mindre utslaget och de har svårt att formulera sina tankar. Svårt att göra sig förstådda helt enkelt. Ska 80-talisterna gå till historien för sin dumhets skull och hur påverkas deras kommande barn?
De nya snabbodlade cannabisvarianterna, till exempel Skunk, innehåller 30 procent T.H.C., det ämne man blir hög av och som lagras i kroppsfett och kan stanna kvar en längre tid i kroppen, jämfört med marijuanans 4-5 procent. Skunk luktar som dess namn och är också ett diskussionsforum för ungdomar på nätet.
Ett av många illistiga exempel på hur knarkbudskapet nästlar sig in i cybervärlden, där det är enkelt att hitta sidor som tipsar om hur man bär sig åt för att kissprover inte ska avslöja droganvändare och så vidare. Cannabis är definitivt en lömsk drog som kan orsaka livslånga skador, slår man fast från Maria beroendecentrum, vars statistik visar att man gör hälften av de sökande drogfria efter ett halvår vilket i dessa sammanhang betraktas som ett bra resultat. Bra eller dåligt, döm själv.
Jag tillhör den generation som var ung när haschet gjorde entré, då var biverkningarna relativt okända. Och visst röktes det på inom 68-vänstern och ibland ryktades det att fler än en kamrat var inplockad på Långbro sjukhus med diagnosen haschpsykos. Jag diskuterar med min goda vän som är läkare inom missbruksvården, varför min generation 50-talisterna verkar ha kommit i skymundan jämfört med generationerna före och efter.
”Vi var ju drogernas testgeneration,” säger han och menar att ett uppseendeväckande antal av oss redan är döda i just drogrelaterade sjukdomar.
Nä, inte var det bättre förr. Och inte är det drogförbud inom dagens vänster heller. Det behöver man bara besöka någon av alla musikfestivaler för att konstatera. Till exempel reggaefestivalen i Uppsala, oskuldsfullt refererad i förra numret av denna tidning. Det är inte det minsta konstigt att kommunpolitikerna i Uppsala år efter år reagerat eftersom där dräller av påtända människor och reggaens budskap i många fall både hyllar och underblåser droganvändning. Hur många reggaedekaler bär inte ett visst välkänt blad som symbol?
Forskningen idag vet desto mer än för 40 år sedan. En nyligen genomförd stor undersökning av cannabisrökande ungdomar i Finland visar en tydlig ökad risk för psykoser. I vanlig ordning är det de människor som har anlag för psykisk ohälsa eller bär på ett tungt socialt arv som har lättast att torska på droger. Den politiska vänstern måste klart markera avstånd från allt drogflum i solidaritet med missbrukarna.
