Okategoriserade 17 december, 2009

Allt var möjligt. Det hände saker. Vi stannade.

Henning Süssner minns dagarna i Östberlin under DDR:s sista sommar och Flamman avslutar uppmärksammandet av 20-årsjubiléet av murens fall med en skildring som inte riktigt fått plats i de oficiella firandena.

Under den korta tiden mellan den 9 november 1989 och den 3 oktober 1990 rådde en märkligt anarkistisk stämning i DDR. Muren hade öppnats, landet tömdes på folk, den gamla ordningen ersattes steg för steg och i allt högre hastighet med en ny. Det gamla samhället avvecklade sig självt. Allt var plötsligt möjligt.
Sommaren 1990 var ovanligt varm. Solen gassade, man kvävdes nästan i den stekheta lilla bilen. Men allt gick som på räls, så kul att den där jävla järnridån var borta: Inget mer köande i timmar utanför den hårt bevakade DDR-gränskontrollplatsen. Borta var den tiden då man febrilt fick hålla utkik efter poliskontroller på transitmotorvägen mellan Västtyskland och Berlin. Transitvägen kryllade då av patrullerande polisbilar som var på jakt efter bilister från det kapitalistiska utlandet. Fortkörning eller någon enkel förseelse så som att byta fil utan att blinka minst fem gånger innebar dryga böter i västvaluta. Numera struntade ”folkpoliserna” i det mesta, de där grönvita Lada-bilarna med blåljusen och den där absurt stora högtalaren på taket syntes sällan. De behövde inte längre fixa valutainkomster som skulle trygga bygget av socialismen i Tyska demokratiska republiken.
Ungefär halvvägs mellan Helmstedt och Berlin stannade vi på motorvägsrestaurangen. De hade hunnit byta valuta – alla priser var numera utsatta i D-mark. Men priserna hade ännu inte höjts. Schnitzel, stor salladstallrik, en flaska öl till maten, allt för en spottstyver. En kort visit på muggen. Och så bar det vidare till gränsövergången Marienborn.

Allt var frid och fröjd. För mindre än ett år sedan hade gränsen inneburit evinnerliga bilköer. DDR-tullarna kunde ju få för sig att kolla lite närmare på bagaget, som om man kunde smuggla deras medborgare över gränsen i pyttesmå franska bilar.
Man kunde stå i evigheter på gränsövergångens strålkastarupplysta och taggtrådsprydda jätteparkering. Gröngrå gränspoliser gick omkring och spanade efter något. Man observerades från vakttornen av skuggliknande militärer. Man köade och köade, fram till första kontrollposten, in med passen, vidare till andra kontrollposten, där bistert stirrande gränspoliser i grågröna uniformer stämplade miljontals pass dag in och dag ut. En stämpel för inresan, en för utresan. Varje resa från Västtyskland till Västberlin och tillbaka gav en fyra stämplar. Hälsade man under sin vistelse i Västberlin på den östra sidan fick man två stämplar till. Det kunde bli en påtaglig samling stämplar.
Den här gången körde vi förbi hela skiten. Man fick visserligen sakta in, men gränsövergången hörde historien till. På andra sidan staketet hade de redan börjat bygga en ny bit motorväg så att man framöver skulle slippa svänga av motorvägen och sakta in här. Militärbarackerna höll på att rivas.

DDR skulle snart upphöra att existera. Landets aluminiumslantar och leksakssedlar hade redan begravts, men den suveräna östtyska staten existerade fortfarande. Men denna sommar skulle bli DDR:s sista.
Det var en konstig känsla på sätt och vis. Allt var sig ändå ganska likt. In på Västberlins egen motorväg, Avus. Vidare till stan, men den här gången genom centrum för att komma till Öst. Inga konstigheter, inga förnedrande ansiktskontroller nere i tunneln vid Friedrichstrasse längre. Den här gången åkte vi ju bil. Checkpoint Charlie, tidigare bara öppet för ”segermakternas” medborgare. In på Leipziger Strasse och vidare genom en annan stad, en mer urban stad med moderna skyskrapor och mycket ljus. Vilken kontrast jämfört med det förslummade Kreuzberg med sina slitna hyreskaserner från förkrigstiden. Över till västsidan igen vid nästa gränsövergång. Vi körde vidare som berusade, korsade gränsen minst femton gånger denna ljuva sommarnatt.

Nästa dag åkte vi förbi Rosa-Luxemburg-Platz.
– Där är ju gamla SED-centralen! Fan, jag vill gå med i partiet.
– Det gör du inte, du skulle bara ångra dig, säger Raimund och drar vidare.
Det skulle dröja några månader innan jag till sist hann fram till particentralen för att gå med i det där avdankade diktaturstatspartiet. Något mera provocerande kunde jag inte tänka mig. Mamma var ju sosse.
Tredje dagen i stan. Vi körde förbi pendeltågstationen S-Bahnhof Friedrichstrasse. Jag undrade en kort stund om Intershopkiosken på perrongen var kvar. Här hade Västberlins a-lagare och punkare förr i tiden hoppat av de gula pendeltågen för att köpa billig sprit och cigaretter under gränspolisernas stränga översyn. Sen hoppade man på ett vändande tåg och lämnade socialismen utan att vare sig behöva genomgå kontrollproceduren eller att växla pengar. Vinn-vinn: billiga varor för oss från väst, riktiga stålar för östtyska staten.
Men det var då det.

Här under järnvägsbron på Friedrichstrasse var det lite trafik så här dags. På kvällarna fylldes området med nöjespubliken. Här fanns finkulturen: Brechtensemble, Friedrichstadtpalast. Men här fanns också hororna på Oranienburger Strasse. Efter murens fall strömmade folk inte bara från öst till väst. Medan förvånade östtyskar stod utanför västtyska porrbutiker, kom torskarna från väst till öst. Nöjen var ju billigare där, då som nu. På så sätt fick även socialismen sin gatuprostitution. ”Folkpolisen” brydde sig ju inte längre.
När vi svängde in på Oranienburger Strasse låg gatan öde. Så här dags var det inte mycket som hände här. Gatan var dammig, husen nedgångna. Spruckna stuckaturfasader pryddes av skotthål och bortvissnade butiksreklamer. Vete katten när de där mjölk-, kol- och järnvaruaffärerna hade slagit igen för gott. Mitt i all denna gråsvarta tristess fanns det där varuhuset som hade bombats sönder i kriget och aldrig återuppbyggts. I fasaden gapade stora hål, bara ungefär halva byggnaden fanns kvar. Utanför den intakta flygeln hängde en klunga människor. Punkare, folk i något slags hippieklädsel med jesus-sandaler och hemmastickade plagg. Tjejer i batikfärgade klänningar. En svartklädd kvinna med basker på huvudet och med cigarettspets. Någon slags Bob Dylan-kopia med solglasögon och ruffsigt hår, inklusive gitarrväska på ryggen.
– Stanna!, ropade jag och tog Raimund i axeln. Jag vill se vad det är som händer här.

Raimund stannade, parkerade precis utanför. Vi hoppade ut ur bilen. En kompis till oss hade berättat att det fanns ockuperade kåkar i öst där man kunde festa dygnet runt. Du bara dök upp där och sen var det bara att festa på.
När vi kom fram till gänget utanför jätteruinen visste vi att vi hade kommit rätt. Vi trängde oss förbi folkhopen, genom en portgång som var packad med bråte, tomma ölflaskor, sopsäckar och all sorts folk. Ute på gården hängde en massa ungdomar i solen och drack öl och rökte braj. Genom ett hål i väggen såldes öl och läsk.
– Drick inte det där utan vodka, sa tjejen som langade fram en flaska Spree-Cola till mig. Det är nog tänkt för att mixa drinkar.
Hon hade nog rätt. Östtysk cola var verkligen ingen höjdare. Men vodka mitt på dan?
Vi fastnade här. Hade ändå inga planer. Vi träffade amerikanska hippies, kulturvetare från Västtyskland, en rocksångare från Prag, många östtyska punkare, ännu fler uttråkade gymnasister från skolan runt hörnet, till och med en äkta hallick. I alla fall hävdade den utmärglade killen i sjabbig kostym att han var det. Han bjöd på sliskigsöt medhavd sovjetisk champagne.
All sorts folk hamnade precis som vi på Tacheles. Varuhusruinen hade ockuperats under våren. Folk hade röjt bland bråten, tagit hit sina kompisar och börjat göra huset beboeligt. De höll på att bygga en veritabel svartklubb, folk höll lite varstans, och ganska oorganiserat, på att måla och renovera. Vi höll till där på dagarna, åkte på kvällarna tillbaka till det där studentrummet låååångt ute i Västberlin som vi fått låna av en kompis.

Tacheles var schysst, men blev lite långtråkigt efter ett tag. Men de var å andra sidan inte så värst noga med att ta betalt för ölet. Var man stammis så var det bara att plocka direkt från backarna som stod stapplade nära hålet i väggen. Och då och då fick man en tallrik vegogryta från ”folkets kök”.
Så kom den kvällen då vi hängde utanför huset för att stirra på nattlivet. Biltrafiken höll på att tätna, lite längre upp på gatan syntes kvinnorna som stod uppradade och väntade på torskarna från väst.
En taxi stannade bredvid oss.
– Har ni beställt? frågade chauffören.
Då hade en kille i militärjacka redan hunnit hoppa in i bilen. I hans släptåg trängde sig fyra killar till in i den lilla Moskvitjen. Nummer fem och sex kastades ut igen. Taxibilen försvann mot Alexanderplatz. Snart kom en bil till.
– Har ni bil? frågade plötsligt en tjej. Hon var väldigt söt. Svart pälskappa, kängor, kastanjebrunt långt hår. Östberlindialekt. Jag tror jag blev kär direkt.
– De har ockuperat ett nytt hus på Pfarrstrasse, berättade hon. Jag behöver skjuts.

Vi skjutsade henne. Och lämnade Tacheles och Oranienburger Strasse för gott. När jag kom tillbaka ett år senare hade det hela förvandlats till ett internationellt kulturcentrum. Någon stiftelse hade gett dem en höstack med pengar. Villkor: bara konstnärer fick bo i huset. De konstnärligt obegåvade ockupanterna kastades ut och sökte sig kanske till nya ockuperade hus. Under DDR:s sista sommar ockuperades det friskt i den undergående statens huvudstad. Hela centrum var ju fullt av rivkåkar som stod tomma.
Denna natt i juli 1990 var vi med på en sådan husockupation. Vi åkte i hög fart förbi det futuristiska tevetornet, svängde in på de socialistiska paradstråken som ledde bort från centrum. På den motorvägsliknade åttafiliga vägen rasade vi förbi en rad gigantiska bostadshus med neonreklam för sovjetiska lastbilar och Aeroflot. Vi hade bråttom, utan att riktigt veta varför. Förbi Karl-Marx-Allees ”arbetarpalats” från 1950-talet. Slalomtur mellan alla de grålackade, väsande och rykande östbilar. Hit sökte sig de västtyska bilburna besökarna sällan. Men på en av Stalinkåkarna vid Straussberger Platz hade de redan hunnit installera en animerad ljussreklam för Coca-Cola.

Vi stannade i ett bostadskvarter. Hoppade av bilen. Gatan var mörk, men på vänstersidan fanns flera upplysta portgångar. Hip hop-musik väste ur den ena. Ur den andra hörde man folk sjunga allsång till en punklåt.
De hade faktiskt ockuperat tre hus samtidigt. Helt enastående! Utanför det ena huset sålde en grånad turkisk gubbe hemmalagad falafel som han värmde på ett spritkök i bagaget på sin Ford Granada. Han sålde också varm öl på burk. Inne i husen festade man och kastade all sorts skräp ur fönstren för att skapa plats att bo där.

Allt var möjligt. Det hände saker. Vi stannade.
Men så småningom tröttande vi på pisslukt, punkmusik och fyllefest. Vi såg inte så mycket av allt det andra som de mer seriösa husockupanterna företog sig. Verkstäder där grannarna kunde laga sina cyklar och andra redskap, antiauktoritära dagisar, affärer där folk skulle kunna byta begagnade prylar, bokcaféer. Men vi promenerade runt i ett grått och märkligt exotiskt Östberlin, det var som att göra en utflykt till Mars.
Så småningom fick vi åka tillbaka till livet i väst. Raimund pluggade, jag gjorde lumpen. Business as usual, den havererade socialismen var väldigt långt borta, liksom den sista entropi-tangon i DDR:s huvudstad. FN tappade en medlemsstat i oktober 1990. Husen på Pfarrstrasse utrymdes den 20 november av den nya ordningsmakten.

Kultur 06 september, 2025

Hanne Kjöller går på pinnjakt

"Polis: Så funkar det! (inte)" är bitvis intressant, men låter mest som en klagovisa utan vare sig fördjupad problembild eller förslag på lösning.

Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.

Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)