40.000 människor har förlorat sin sjukskrivning och Försäkringskassan sparar 17 miljarder, berättar morgontidningen. Vad som hänt med dessa människor – om de mirakulöst har blivit friska, fått jobb, blivit arbetslösa, drivits till socialen… Ingen vet. De nyliberala brukar beskylla oss i vänstern för att vara bakåtsträvare. Vart är de själva på väg?
De har upptäckt att det var väldigt billigt för staten på 1800-talet. Inte en enda människa var sjukskriven. Det du, Anders Borg!
”Det samhälle som nästan var vårt under några årtionden måste till varje pris försvaras. Nu! Innan det är för sent.” Så skriver Ulla Johansson i Flamman 19/2008. Det kan inte sägas bättre. Jag ville sätta Dina ord, Ulla, på kylskåpet, på hissdörren…

Varför har vi, åter med Ullas ord, låtit oss paralyseras som bytet inför kobran? Det pågår en skrämmande nedrustning av hela vårt samhälle, till musik av elitens alltmer ohöljda förakt för vanligt folk.
Nu krävs att vi i vänstern möter människors ångest och missnöje. Vi vet ju vilka som annars gärna gör det. Nu krävs alltihop och lite till.
Det var det skämtsamma uttrycket på gynkirurgen, där jag nyss var inlagd; en del av oss hade opererat bort alltihop, en del alltihop och lite till. Och vi skämtade rått om ”vårdval” i dagrummet: ”Välj dina sjukdomar, gå in på nätet och klicka på önskat organ…”
Som alla vet är det bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. Valfrihetsflosklerna står inte så högt i kurs på en kirurgisk vårdavdelning – däremot en oerhörd tacksamhet mot den vänliga, proffsiga personalen, från ”uskorna” till kirurgerna, och mot den välfärd vi ännu har och mot läkarvetenskapen och dess grönklädda änglar som kan plocka ut döden ur våra kroppar.

Generationerna före oss kämpade för sjukvård åt alla, för fackliga rättigheter, religionsfrihet, barnomsorg… Det var arbetarklassen som gick före.
Under ofattbart hårda omständigheter gav de alltihop och lite till. Vänstern måste möta ångesten och missnöjet, som kokar i stugorna, på sjukhusen och arbetsplatserna.
De sociala katastroferna hopar sig över det land som nästan var vårt, som Ulla Johansson skriver.
Jorden håller på att dö av kapitalismens utsugning. Marx analyser förkroppsligas på punkt efter punkt när kapitalet monopoliseras. Blodet ropar från jorden. Av allt fler krävs alltihop och lite till.
Så låt oss nu stå upp för varandra i praktisk solidaritet, och med de analysredskap vi faktiskt har. Innan det är för sent.