Dessa två ord sammanfattar i stort sett partiernas samhällsanalyser denna nådens höst 2016. Allting är skit, basunerar högern ut, och vänsterblocket nickar och hummar i dess kölvatten. Att proklamera ett Sverige i kris är tidens melodi. Och samma melodi ljuder lite varstans; i USA riskerar en man som uppmanat andra män att ta tag i kvinnors könsdelar att vinna presidentvalet. I Ungern står en arg Orban i parlamentet och ljuger sig hes om ”musliminvasionen”. Till och med i Tyskland, som verkligen borde veta bättre, erövrar extremhögern mark igen.
Rädsla och skräck vinner val.
Och Sverige har uppenbarligen drabbats av systemkollaps. Vi har inga poliser, vi har ingen fungerande skola, vi har ingen sjukvård värd namnet; ibland undrar man om vi har något överhuvudtaget? En snabb titt i valfri morgontidning kan leda till slutsatsen att det är lika bra att snabbt krypa ner i sitt skyddsrum, stänga dörren och inte komma ut förrän de där svenska värderingarna som ingen kan förklara äntligen har återupprättats.

Men om det nu går tretton krislarm på ett dussin så är frågan om varför allting förfaller, eller redan har förfallit, en fråga som ingen vill ta i med tång. Varken politiker, medborgare eller massmedia tycks särskilt intresserade av att ta reda på varför det blivit som det blivit. Hela västvärlden har fastnat i ett limbo där begrepp som orsak och verkan förpassats till historiens kyrkogård och bytts ut mot tidningarnas stora rubriker, mobiltelefonernas hetsiga flashnotiser och TV-soffornas sövande myspys.
Västvärlden har blivit en PR-byrå. I fler kanaler än någonsin, och i ett furiöst tempo, sprids information utan bakomliggande källkritik vind för våg medan vi mottagande medborgare står handfallna i en Hoola Bandoola-liknande situation och frågar oss vem vi kan lita på.
Ja, vem kan vi lita på?

Inte blir det lättare i Public Services tillrättalagda partiledardebatter, där PR-konsulter med namn som Anna Kinberg-Batra, Stefan Löfven och Annie Lööf upprepar samma meningar helt mekaniskt i en timma och fyrtio minuter, med lite ilskt käbbel däremellan. När debatten väl är slut har vi medborgare blivit noll procent klokare, och inte förstått ett dugg av vad som skiljer partierna åt, så vi röstar på SD för Jimmie verkar ju visserligen inte riktigt klok med sin offerkofta och sina krokodiltårar, men också så missförstådd! Innerst inne vill han säkert bara allas vårt bästa.
Och här är vi nu: i ett samhälle där ingen litar på någon, vilket ju händelsevis är högerpolitik satt i system, och vips så förstår vi plötsligt att jaha, det kanske är därför samhället har packat ihop? För att människan blev girig när kapitalismen blev allmän lag. Och för att giriga människor lätt blir föraktfulla människor. Och för att föraktfulla, giriga människor älskar att sälja ut industrier, skolor och sjukvård till högstbjudande.
Polisen finns förresten kvar, och går dessutom med överskott.
De har dock centraliserat hela sin verksamhet till Öresundsbron.