Almedalsveckan är igång – den som med rätta brukar kallas för Sveriges största politikerkollo. Ni har hört beskrivningen förr – rosévinet flödar, gratismaten är god och relationerna mellan politiker och lobbyister är så mysiga så att man vill kräkas lite i munnen. Men trots allt detta är det viktigt att olika vänsterkrafter är på plats. När Rädda Barnen har en mycket synlig kampanj mot den nya hårdare asyllagstiftningen så skapar det med rätta dålig stämning för alla de politiker som guppar omkring på mingel. När vänsterpartister från kommuner, landsting och riksdagsgrupp är den ensamma oppositionsrösten i otaliga politikerpaneler om bostadspolitik, arbetsrätt och migrationspolitik så kan de inte låtsas som att alla är överens. Det är viktigt.

Hittills har Jan Björklund och Annie Lööf hållit tal. Liberalerna har alltid varit det parti som tagit ställning för teknokratstyret i Bryssel, så det var inte direkt förvånande att Björklund ägnade nästan hela sitt tal åt att propagera för ett starkare och mäktigare EU. I Brexit-tider vill Björklund alltså ytterligare centralisera den ekonomiska åtstramningspolitiken, att Sverige ska gå med i EMU och ge mindre (är det ens möjligt?) makt åt fackföreningarna i Europa. I EU-frågan håller Jan Björklund upp fingret i luften och sen går han åt motsatt håll som vinden blåser åt.

I EU-frågan håller Jan Björklund upp fingret i luften och sen går han åt motsatt håll som vinden blåser åt.

Annie Lööf å sin sida vill införa ytterligare ett misslyckat skatteavdrag för ungdomar och nyanlända. Lägre löner till enklare jobb. Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson sa det alla tänkte när han frågade Emil Källström, Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, om Centerpartiet är sjuka i huvudet, eftersom de vill införa ett sextonde avdrag (en lönesubvention) i en djungel av reformer som inte gett några ytterligare jobb.

I det postpolitiska klimat som råder är det bilden av respektive parti som är det viktigaste. Inte vad de egentligen tycker. Mediernas ansvar för den utvecklingen är stor. Förenkla konflikterna, inte komplicera dem verkar vara tidens melodi. Då kan Centerpartiet komma undan med att ”komma ut” med sin icke-nyhet om att de vill sänka skatterna för att få folk i jobb, trots att det inte fungerar. Det är då signalpolitiken i cirka alla seminarium som handlar om nyanlända, arbetsmarknaden och EU handlar om går ut på att det är invandrarna och inte politiken det är fel på.

Men visst känns det tungt att vara vänster här på Almedalsveckan. Vi är halvvägs in i en mandatperiod under vilken det var meningen att det skulle vända. Att Sverige skulle byggas ihop igen efter 8 år av borgerlig arbetarfientlig politik, av en socialdemokratisk ledd regering. Men där är vi inte. Vänsterpartiet gör sitt bästa, men det räcker inte för att vända regeringens mycket försiktiga och oftast stillastående politik. På söndag är det Jonas Sjöstedts tur att hålla tal. Då har de flesta lobbyister åkt hem och tagit semester. Men förhoppningsvis finns det någon som lyssnar. Undertecknad hoppas på ett tal som tydligt målar upp en fiendebild i högern, men också en som bygger motståndet mot en feg och försiktig socialdemokratisk regering. Hoppas kan man alltid.