Förra veckan rapporterade SVT Nyheter om att ägaren till ett ryskt kafé i Stockholm sedan Rysslands invasion av Ukraina för två veckor sedan, dagligen får utstå hot och hat, både via internet och telefon. I Finland rapporterade Finlands studentkårers förbund att ryska studenter på finska universitet i allt högre utsträckning möts av rasism sedan krigsutbrottet. Själv ser jag bekanta med rötter i forna Sovjetstater lägga upp bilder på skyltar som talar om att ryssar är nazister, oönskade i deras land och gör bäst i att dra åt helvete.
Jag ska inte säga att jag förstår hur det känns att bo i ett land som i modern tid blivit invaderat. Jag ska inte säga att jag vet något om hur det är att komma från en plats som gång efter annan ockuperats eller koloniserats. Jag vet ingenting om hur det är att växa upp bärandes på kollektiva trauman av krig, förödelse, deportation och död.
Vad jag vet är att det krig och den tragedi som just nu utspelar sig 100 mil från min ytterdörr inte går att beskriva med ord. Jag vet också att de bakomliggande orsakerna till den rådande situationen är oändligt många och komplexa. Slutligen vet jag att det är få svenskar som i dag skulle kunna peka ut Moskva eller Kiev på en karta, än mindre höra skillnad på någon som talar ryska eller ukrainska.
Trots att det råder djup okunskap, om inte bara Ryssland, utan om hela det forna östblocket, ökar nu hoten och hatet mot ryssar i Sverige och resten av världen.
Det finns inget som kan ursäkta vad den ryska statsmakten gör mot Ukraina, eller mot sitt eget folk. Det finns heller ingen som från ett ryskt perspektiv beskriver det som pågår med större ärlighet, medkänsla och sorg än den ryska krigsfånge som under en presskonferens förra veckan talade om hur han och andra blivit lurade. Som i ett otroligt ögonblick frågade sig själv och rummet om det går att bli förlåten, att nå försoning, för det som den ryska armén under order från Kreml nu utsätter sina grannar för.
I kris och krig är det lätt att ens synfält blir svartvitt. Det finns bara rätt och fel, gott och ont, offer och förövare. Just nu är ryssar onda och ukrainare goda. Verkligheten är mer mångfacetterad, vilket vi tenderar att glömma bort när vi sitter hemma och skrollar igenom våra sociala flöden, när kvällstidningarna trycker upp den ena fatalistiska löpsedeln efter den andra, eller när halva Twitter har blivit Rysslandskännare och militära strateger.
Men i all den krigshets som nu pågår i Europa i anslutning till det ryska anfallet mot Ukraina, i alla de samtal som förs om att utesluta ryssar från sport- och musikevenemang, avbryta universitetsutbyten och bojkotta rysk mat och kultur, gör vi oss själva en otrolig otjänst. Genom att reducera personer till deras nationella tillhörighet riskerar vi att befästa vår egen okunskap och bereda väg för relativistiska sanningar om våra grannar (för ja, Ryssland är även vårt grannland), vilket snarare leder oss närmare nya tragedier och krig än fred och försoning.
Putin är inte bara Ukrainas fiende, han är även vår fiende. Ja, om man ska vara krass så är han egentligen hela det ryska folkets fiende – även om alla inte är medvetna om det än.
Tyvärr minskar inte Putins makt för att vi skriver hatiska kommentarer i sociala medier, kriget blir inte mindre fasansfullt för att vi trakasserar folk med ryska efternamn och det går inte över fortare för att vi bojkottar ryska kaféer eller butiker.
Vi stoppar förmodligen inte kriget genom mellanmänskliga samtal, men genom att stå upp mot rasism och trakasserier kan vi se till att de sår som precis slagits upp och just nu blöder inte blir djupare, mer infekterade eller rent av dödligare. Låt inte vreden mot Putin och kriget slå över i russofobi.
