”Jag tror att Nato inte direkt skulle ingripa i konflikten, ens i den här situationen”, sade han om händelsen att Ryssland skulle använda kärnvapen.

”När allt kommer omkring är säkerheten i Washington, London, Bryssel mycket viktigare för den nordatlantiska alliansen än ödet för ett döende Ukraina som ingen behöver. […] Tillgången till moderna vapen är bara en affärsverksamhet för västländer. Utomeuropeiska och europeiska demagoger kommer inte att gå under i en kärnvapenapokalyps. Därför kommer de att svälja användandet av vilka vapen som helst i den pågående konflikten.”

Medvedev utgår från att en stats suveränitet beror på medborgarnas villighet att dö för den – en princip som västerländska samhällen, konsumerade av kommersialism och hedonism, har övergett.

Som Vladimir Putin själv har förklarat: ”Det finns inga mellanlägen eller halvstater: antingen är ett land suveränt, eller så är det en koloni, oavsett vad kolonierna heter.”

För Putin faller Ukraina i den senare kategorin – ett låtsasland som inte förtjänar suveränitet.

Detta perspektiv inbjuder till en oväntad filosofisk parallell. Putins och Medvedevs retorik återspeglar nämligen den tyska filosofen Hegels verk Andens fenomenologi, specifikt dialektiken mellan mästare och tjänare. När två självmedvetanden där kämpar på liv och död träder ingen segrare fram – för när den ena dör finns det inte längre någon som kan erkänna den överlevande.

All mänsklig kultur utgår från en första kompromiss, där den ena parten ”vänder bort blicken” i stället för att kämpa till slutet, och därmed accepterar sin roll som tjänare. Medvedev antar att det ”dekadenta” väst kommer att vända bort sin blick. Men, som det kalla kriget lärde oss, i en kärnvapenkonfrontation finns inga vinnare – båda sidor går under.

Konflikten mellan Ryssland och västvärlden har alltså djupare filosofiska dimensioner.

Anton Alikhanov, guvernör för den ryska exklaven Kaliningrad, hade alltså en poäng när han hävdade att stadens tidigare invånare Immanuel Kant har en ”direkt koppling” till kriget i Ukraina. Han anklagade Kants ”gudlöshet och brist på högre värderingar” för att ha skapat de ”sociokulturella förhållanden” som ledde till första världskriget, och i förlängningen även den nuvarande konflikten. 

Alikhanov beskrev Kant som en ”andlig grundare av det moderna västerlandet”, ansvarig för idéer som frihet, rättsstaten, liberalismen och Europeiska unionen. Om Ukraina tar strid mot Ryssland för att försvara dessa värderingar, är Kants filosofi en indirekt förklaring till deras motstånd. Sådana uttalanden, hur besynnerliga de än är, belyser krigets metafysiska insatser.

I samma anda sade patriark Kirill från den rysk-ortodoxa kyrkan att det inte är lönt att varna för kärnvapen, eftersom kristna inte är rädda för världens undergång. Obscent nog tackade Kirill ryska forskare för att ha utvecklat ”otroliga vapen”, och varnade att oro för kärnvapenapokalyps ”inte är bra för den andliga hälsan”:

”Vi väntar på Herren Jesus Kristus som kommer att återvända i stor härlighet”, förklarade han, ”för att förstöra ondskan och döma alla folk.”

Listan kan förstås göras längre: alltför stark oro för de ”otroliga vapen” som ännu inte uppfunnits, den globala uppvärmningen, eller risken att artificiell intelligens styr våra liv är inte heller ”bra för den andliga hälsan”.

Ordet ”andligt” bör här användas utan ironi. Det pågående kriget är mer än en kamp om ett territorium eller ekonomisk makt. Det är också mer än ett försök att förinta en nation, även om aspekten av ett folkmord tydligt kan urskiljas – inte i det bokstavliga dödandet av alla ukrainare, men i att beröva de överlevande sin etniska identitet och assimilera dem som ryssar. Det räcker inte ens att beskriva det som ett globalt geopolitiskt skifte.

Det är snarast ett krig där ande står mot ande, två ömsesidigt uteslutande visioner om vad en människa är. Kanske borde vi här återvända till Nietzsche som mot slutet av 1800-talet, i sin sista bok Ecce homo, erbjöd en dyster vision av det kommande århundradet:

”För när sanningen kämpar mot årtusenden av lögner kommer det att skälva, en spasm av jordbävningar, en omflyttning av berg och dalar som världen inte ens har kunnat drömma om. Begreppet ’politik’ absorberas då i ett andligt krig. Alla maktenheter från det gamla samhället kommer att sprängas i luften, för de vilar på lögner: det kommer att uppstå krig som aldrig tidigare har setts på jorden.”

Innan vi avfärdar raderna som en mystikers grubblerier bör vi notera att filosofen Alain Badiou – som definitivt inte är nietzschean – drar liknande slutsatser i sitt häfte The century (2005). Hans metafor för 1900-talet är ett odjurs sårade kropp, en term som han lånar från Osip Mandelstams dikt ”Tidsålder” (век) från 1923. Odjuret överlevde 1800-talet i relativ komfort, fångat i illusionen av ekonomiska och politiska framsteg.

Det är snarast ett krig där ande står mot ande, två ömsesidigt uteslutande visioner om vad en människa är. 

Med 1900-talet tröttnade odjuret på att tålmodigt vänta på framåtskridandet – för att i stället konfrontera historien ansikte mot ansikte, och uppfylla 1800-talets utopiska löften genom brutal voluntarism. Som Nietzsche förutspådde blev resultatet blev en ”andlig krigföring”: två världskrig som aldrig tidigare har setts på jorden, åtföljda av en rad våldsamma revolutioner. Men allt detta sårade bara vilddjuret, utan att ge upphov till en ny människa.

Så vad kommer att följa 1900-talets unika blandning av hopp och besvikelse? I Viljan till makt utökar Nietzsche sina spekulationer till vårt tjugoförsta århundrade, och förutsäger ”den totala förmörkelsen av alla värderingar”, vilandes på ”barbariska nationalistiska brödraskap” med syfte att ”råna och utnyttja de icke-troende”.

Här är vi nu, och ironin är att de som förespråkar en återgång till traditionen är de mest brutala i sitt ”rån och utnyttjande av de icke-troende”.

I dag förväntas vi alla vara beredda att riskera våra liv. Skillnaden är att Ryssland hävdar att de inte fruktar döden, eftersom de tror på en högre gudomlig makt som kommer att förlösa ryssarna efter deras död. Vi i Västeuropa vet att det inte finns någon högre garanti, utan att döden bara är döden.

Även om vi hoppas att Rysslands beredskap att dö är en bluff, kan en lögn likväl ha konsekvenser. Den enda gud som verkar lämplig för vår tid är en likgiltig sådan, och i Passionen enligt G. H. formulerade Clarice Lispector kärnfullt skräcken för den guden:

”Vad som ännu skrämde mig var att till och med den ostraffbara skräcken generöst skulle sugas tillbaka ned i den outsinliga tidens avgrund, uppslukas i de ändlösa höjdernas avgrund, i Guds djupa avgrund: försvinna i likgiltighetens famn. Så olik den mänskliga likgiltigheten.” 

Översättning från engelska Leonidas Aretakis. Citatet från Clarice Lispector är översatt av Örjan Sjögren.