Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.
I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.
Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Beväpnade med rättigheter värda miljarder – som de själva inte hade betalat en krona för – kunde sedan storfiskarna få omfattande krediter från bankerna, som de använde för att köpa upp de mindre fartygen eller det äldre fisketonnaget.
Resultatet blev en omstrukturering och kapitalisering av fiskeflottan. I dag äger ett fåtal redare större delen av de pelagiska fiskerättigheterna för sill och skarpsill – de dominerande fiskbestånden i både Västerhavet och Östersjön. Det låg helt i linje med argumenten bakom ITQ. Färre men effektivare fiskefartyg skulle bli kvar, och lönsamheten skulle öka.
Kvoter från bland annat Danmark och Tyskland ägs i dag av Göteborgsbaserade redare och fiskare. Sveriges största bolag, Astrid Fisk, köpte för ett par år sedan upp danska fiskerättigheter för 1,2 miljarder danska kronor.
De största bolagen är därmed inte lika beroende av svenska fiskekvoter. Att ägarna av dessa egendomar, förskingrade från det gemensamma på nyliberalt manér, skulle ha beståndens väl för ögonen är därför mest en förhoppning. Genom kvotinköp kan fisket ske i andra vatten.
Kapitaliseringen, tillsammans med den ultramoderna fiskeflottan, har lett till att hela kedjan – från fisk till foder – i dag ägs av olika konsortier. ”Yrkesfiskarna” som i dag även äger andelar i fiskfoderfabrikerna, har blivit en maktfaktor som vår regering och ”fiskeminister” Peter Kullgren (KD) knappast vågar utmana, om han nu mot förmodan skulle önska det, då arbetstillfällen även på land skulle kunna hotas.
Överfisket är den enskilt viktigaste orsaken till att de flesta av svenska kusthav i dag saknar de fiskbestånd och den höga produktivitet som gjorde till exempel Skagerrak till ett av världens mest högavkastande hav, räknat per ytenhet. Så är det inte längre, och Svensson friskriver fisket från utplåningen av torsk och annan rovfisk längs västkusten eftersom utfiskningen inte sker just nu. Men vi som följt utfiskningen i realtid vet att det vi ser i dag är ett arv från tidigare fiske.
Kattegattorsken försvann under 2000-talet, fisket bedrevs tills fångstvolymerna understeg gösfiskets i Hjälmaren. Efteråt skylldes det behändigt på säl och skarv, som om havets invånare hade begått en brottslig handling mot fiskerinäringen genom att finnas till. På samma sätt försvann fisken i de bohuslänska fjordarna gradvis mellan 1970-talet och början av 2000-talet, då katastrofen var oavvislig men ändå sällan erkänd.
Samtidigt finns det en samsyn mellan politiker av olika schatteringar, näring och akademi: att inte tala högt om att fiskbeståndens återhämtning fortfarande kan ligga långt in i framtiden. Efter mer än 30 år av påtvingat fiskestopp i de bohuslänska fjordarna finns inga eller mycket små tecken på återhämtning, eftersom den ursprungliga populationsstrukturen har eroderats bort. I en talande kontrast är det endast i det miljömässigt påverkade Öresund som det finns kvar en rovfiskfauna som liknar den som tidigare fanns i Västerhavet. Anledningen är att trålfiske har varit förbjudet i Öresund sedan 1932, av trafiksäkerhetsskäl.
Att miljön i Östersjön blir allt mindre förutsägbar kan så klart delvis bero på klimatförändringar. Öster om Bornholm har torskbeståndet krympt kraftigt när två av tre lekplatser slagits ut av syrebrist. Produktionen av torsk har även minskat drastiskt sedan 1990-talet på grund av sämre tillväxt hos de enskilda fiskarna. Skälen till den lägre tillväxten är inte klarlagda.
Det råder ingen tvekan om att den dystra situationen för många av Östersjöns fiskarter till största delen har orsakats av alltför hårt fiske under alltför lång tid.
Miljön sätter således gränser, men det betyder inte att fisket är betydelselöst. Det är inte en fråga om antingen eller, utan om både och. Det råder ingen tvekan om att den dystra situationen för många av Östersjöns fiskarter till största delen har orsakats av alltför hårt fiske under alltför lång tid. Och när ett fiskslag står vid kollapsens brant (eller redan har fallit över kanten) måste fisket rätta mun efter matsäck. Fiske är inte jordbruk, utan jakt på naturens villkor.
Torsken väster om Bornholm blev utfiskad på klassiskt vis alldeles nyligen, vilket Svensson undviker att nämna. På samma sätt är den västra sillen i Östersjön helt utfiskad, medan sillen i centrala Östersjön och Bottniska viken är vikande. Bestånden ligger nära den gräns där fisket helt måste upphöra. Vad Svensson påstår om ICES utsagor om fiskemöjligheter är felaktigt. De noterade i sina senaste vetenskapliga råd att risken inte är försumbar för att bestånden i både centrala Östersjön och Bottniska viken hamnar under just den gräns då stora skador kan uppkomma och beståndens framtid hotas. Sillbeståndet i centrala Östersjön, mellan Ålands hav och Bornholm, är faktiskt redan i dag under den gräns då beståndet anses hotat. När bestånden hamnar under denna gräns måste fisket helt upphöra eller begränsas starkt som det redan gjorts för västra sillen i Östersjön.
ICES konstaterar med andra ord inte alls att det finns goda fiskemöjligheter för sillfiskare nästa år. Det har Svensson fantiserat fram själv. Tar vi inte tillräckliga hänsyn i dag är risken tvärtom att vi bittert får erfara att även sillbestånden i Östersjön kraschar. Därefter kommer skarpsill att vara vårt enda större bestånd som finns kvar. Med det sagt kan naturligtvis även skarpsillen fiskas ned till stenbotten om förvaltningen tillåter det.
Svensson skriver också att jämförelser med tidigare sillfiskestopp inte kan göras på grund av klimatförändringar numera spelar en större roll. Mot det kan invändas att miljöaspekter fanns givetvis även tidigare, då fisket på Nordsjösillen, främst genom den brittiska Labourregeringens rådiga intervention: ett närmast totalt fiskestopp rådde mellan 1977 och 1983. Visserligen fick stoppet stora socioekonomiska effekter då många fiskare gick i konkurs, inte minst på Åstol utanför Tjörn.1 I dag kan vi dock glädjas åt att sillbeståndet i Nordsjön återigen är produktivt, och bidrar inte bara till ett omfattande fiske och nyttig mat utan även till ett rikare och mer stabilt ekosystem. Även i Nordsjön utgör sillen födobas för många andra fiskarter.
På sätt och vis är Svenssons artikel – vilken med emfas pläderar för att fisket inte har något att göra med att fisken försvunnit från nästan alla svenska kusthav – mycket upplysande om det korrupta tillståndet i Sverige. ”Rör inte min klient” är det politiska kredot, oavsett ideologisk hemvist. Är det inte friskolor så är det järnvägar, apotek eller sjukvård. Att återförstatliga dessa väcker ramaskri.
Men för Svensson räcker det med antydningar om att yrkesfiskarna inte sköter sitt mandat på rätt sätt för att han okritiskt ska sluta upp bakom fiskerikapitalet, som bedriver en av de mest miljöfarliga verksamheter som finns med statliga subventioner som ekonomisk bas. Samtidigt kämpar kustbor, kustfiskare och sport- och husbehovsfiskare för att säkra i alla fall något för framtiden.
I Makten över havet får vi inte riktigt veta vem som styr. Är det fiskeindustrins lobbyister – vilka är många och starka, till skillnad mot vad Svensson påstår – eller är det EU-ländernas fiskeministrar?
Sanningen är att ingen styr över huvud taget. I det EU-kollektiva ministerrådet försvinner ansvaret i maktspel och kohandel bakom lyckta dörrar. Kvar finns kapitalismens anarki och omoral.
