Överfiske, plaster och dödliga migrationsrutter – behovet att skydda haven är stort. Men på FN:s havsavtal saknas ännu en liten kråka: Ulf Kristerssons.
”Havet tog sängen och väggarna”, säger Fatou Samba och pekar på stenbråten längs stranden i senegalesiska Bargny. ”Snart tar havet resten också, detta hus som mina förfäder har byggt.” (The Guardian, 7/4)
Svårast var dock när hennes 22-åriga son lämnade fiskebyn för Madrid. President Bassirou Diomaye Faye har bett landets unga att stanna i landet, och lovat att trappa upp jakten på flyktingsmugglare, ”dessa illusionsförsäljare, dessa dödens köpmän”.
Ändå flyr fler än någonsin. I fjol dokumenterades över 10 000 dödsfall på väg från Västafrika till Spanien, vilket gör sträckan till en av världens farligaste migrationsrutter. Lokalt kallas den Barsa wala Barsakh, Barcelona eller döden.
Anledningen till att de ger sig av är – åtminstone delvis – brist på fisk. Enligt den nya rapporten The deadly route to Europe av Environmental Justice Forum, som även finns som kortfilm, finns det nämligen ett nära samband med utfiskning och flykten till Europa.
Jättelika trålare från bland annat Spanien och Kina har utarmat fiskepopulationen, i synnerhet småfisk som sardinella, ansjovis och makrill. I ett land där fiskenäringen fortfarande i dag sysselsätter tre procent av befolkningen, och där fisk utgör fyrtio procent av det animaliska proteinintaget, ser många inte någon annan utväg än att fly.
Utfiskning är bara ett av många problem som drabbar haven.
Europa bidrar alltså direkt till den matkris som får unga senegaleser att riskera livet för att ta sig hit. En brutal påminnelse om hur koloniala mönster lever kvar i vår tid.
Problemen som drabbar haven är många. Därför arrangerar FN den 9–13 juni sin havskonferens i Nice. ”Djuphaven får inte bli vilda västern”, sade generalsekreteraren António Guterres i sitt öppningstal under måndagen.
Och även om tankarna snabbt leds till den israeliska militärens olovliga gripande av Greta Thunberg på öppet hav, syftar han på ett annat vattendrama. Haven hotas nämligen inte bara av överfiske, utan även försurningens ”tickande bomb” (Guardian, 9/6), accelererande uppvärmning (ESA, 17/4), uppsugandet av 20 miljoner årliga ton plaster (UNEP, 26/5), samt kapplöpningen efter metaller och fossilgas i havsdjupen.
Den senare har fått ny fart sedan april 2025, då Donald Trump skrev under en exekutiv order som instruerar landets myndigheter att snabba på brytandet av kritiska metaller – inte bara på amerikanskt utan även internationellt vatten – för att ”säkra nationella intressen”. I bakgrunden finns handelskriget med Kina, som i sin tur anklagar USA för att kringgå internationell rätt.
Under havskonferensens första dag dundrade Emmanuel Macron att djuphaven, Grönland och Antarktis ”inte är till salu”, till stormande applåder. Brasiliens president Lula da Silva krävde i sin tur krafttag för att stoppa den ”giriga kapplöpningen” mot botten.
Behovet av global samverkan är alltså stort. Därför hoppas FN nu få igenom ett globalt havsavtal, som ska skydda den biologiska mångfalden i internationella vatten, som utgör två tredjedelar av världens havsyta men bara skyddas till en procent. Men sedan offentliggörandet i juni 2023 har bara 50 av de 60 länder som krävs ratificerat avtalet.
Gissa om Sverige har gjort det. (Svaret är nej.)
Men kanske hinner vi. Havet väntar ju artigt. Det tar sängar, väggar och fiskbestånd i sin egen takt. Och i Senegal? Där återstår ännu två alternativ: Barcelona eller döden.
