Det har skett stora förändringar i fråga om kläder om man jämför min mammas generation med min egen. Hennes generation var mer bundna vid ett mode, idag är vi friare att hitta på våra egna moden. Henne generation köpte mindre kläder till högre kvalité som varade längre. Min generation köper mängder med billiga kläder och kastar snabbt iväg för att köpa nytt.
Enligt en ny SIFO undersökning skänker tre av fyra svenskar bort kläder till välgörenhet. Det verkar vara sättet som de flesta använder sig av för att ursäkta sitt köpande och slängande. ”Jag slänger inte kläder – jag ger bort dem.” Det är, i många fall, ett förbannat dåligt sätt att rensa upp i sitt samvete.
Behöver verkligen människor i vad som kallas för tredje världen kläder? Sällan har jag sett reportage från katastrofdrabbade områden där människor går nakna. Tvärtom har de ofta på sig vackra färgrika tyger från sina regioner och länder. Det är ju så att det finns mode även i fattiga länder. Klädkastandet innebär att folk ger bort det de minst vill ha, men inte tänker på vad andra mest behöver.
Folk rensar ut i garderoben och tror att det kommer fler tillgodo, men det gör det inte så ofta. Det är stor skillnad mellan de stora icke-statliga organisationerna som har gjort detta till en kommers som vilken annan som helst och små initiativ där de som samlar in kläder har kontakt med mottagaren och har kunskap om behoven.
Klädkastarindustrin slår ut inhemsk textilindustri. Det går helt enkelt inte att konkurrera med saker som är gratis eller nästan gratis. Jag har sett det med egna ögon, i Bolivias fattigaste stad: El Alto. Gata efter gata vandrade jag på en marknad, där fattiga infödingskvinnor satt med högar av gamla kläder framför sig. 1 krona för en tröja, 50 öre för en t-shirt, 2 kronor för ett par gympaskor – allt garanterat slängt i Europa och Nordamerika. Runt omkring dem stod textilfabrikerna tomma, med fönstren inslagna. Själva hade de på sig handvävda ponchos i lamaull: Made in Bolivia.
