Efter sex år i London återvände Andres Lokko till Sverige med en starkare politisk övertygelse än någonsin. I textsamlingen 2010–2019 tecknar han sin och musikbranschens utveckling det gångna decenniet.
När textsamlingen börjar är du fortfarande utlandssvensk, ”det enda som är värre än sexköpande politiker, pedofiler och organiserade sverigedemokrater”. Men inte riktigt samma sorts utlandssvensk som Ingvar Kamprad eller Jesper Parnevik, eller…?
– Ja, den utlandssvensken, som bosatt sig på Rivieran eller Marbella och klagar på Sverige, är förvisso en väldigt underhållande subkultur, men en fruktansvärd genre som ingen respekterar. Den utlandssvensken ska vi ha fördomar om. Vi andra svenskar som hamnar utomlands av arbets- eller relationsskäl försöker oftast tona ner vår utlandssvenskhet. Men bor man utomlands en längre tid så blir man Dolph Lundgren till slut. Plötsligt vaknar man upp på morgonen och inser att man drömmer på ett annat språk. Man har en röst, som Pluto i valfri gammal Disney-film, som tänker på engelska och sedan har man en annan röst som säger ”sluta drömma på engelska, du är Dolph Lundgren!”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men efter några år i England börjar du undra om kommunismen inte är en underskattad idé. Det brukar inte vara utlandssvenskens insikt?
– Nej, det är helt sant. Att befinna sig i Storbritannien under finanskrisen och David Cameron var som att hålla upp en dystopisk, nyliberal spegelbild i vilken man såg Sverige om tre år. Jag trodde jag hade förstått klassamhället när jag var tretton genom att lyssna på The Jam, men när jag på riktigt hamnade i detta – utan att jag för den delen blev Daniel Blake – så märkte jag hur jag automatiskt placerades i facket av människor som tjänar för lite pengar och därmed inte är välkomna i systemet. Och det var en av de bidragande orsakerna till att jag inte stannade kvar. Så jag tror att åren i London ökade min ideologiska fostran och framför allt min klassmedvetenhet.
Hur påverkade det dig som musikjournalist?
– Jag protesterar ju högljutt mot att ekonomisk och kommersiell framgång skulle vara synonymt med kvalitet. Det tydligaste som skedde politiskt inom musiken under 2010-talet var att de multinationella företagen försökte återta kontrollen genom Idol-tävlingar, låtskrivarfabriker och så vidare och till slut var världen övertygad om att det skulle vara så. När man kan sin pophistoria inser man hur snarlikt 2010-talet var perioden precis före The Beatles. Den väldigt välkammade eran efter att Elvis hade ryckt in i lumpen och innan Beatles kom präglades också av ett antal år där branschen försökte ta kontroll över allting och det blev rättning i ledet och prefabricerad tonårspop.
I en tid när TV4 bara vill veta av ”pepp”, som du skriver, och Simon Cowell kämpar för att utrota den politiska artisten – vad är då kritikerns uppgift?
– Den totala valfriheten som internet innebär gör också att varje val i vår kulturkonsumtion, eller vad vi skriver om, blir till ett politiskt val. Allting finns där och du ska välja. Det slutar med att folk väljer det som är mest populärt i sin omgivning, det som utgör den minsta gemensamma nämnaren när man ska prata med sina arbetskamrater dagen efter. Du kan protestera mot det jag säger och påstå att alla ju inte tycker om den enda filmen eller boken vi diskuterar i kultursfären, några kanske tycker den är bra och några andra att den är dålig, men alla skriver ju ändå om samma sak! Och det kan irritera mig. Samtidigt så ger det mig en drivkraft och en funktion, hoppas jag. Varför ska ännu en person uttrycka sin åsikt om detta utan att föreslå något annat? Läs den här belgiska poeten i stället! Eller lyssna på den här peruanska artisten!
Du skriver att all popmusik är politisk, inklusive att påstå att den inte är det. Känner du dig ensam om den hållningen?
– Jag hoppas att jag inte är ensam om den. Samtidigt som jakten pågår efter denna lägereld att samlas kring så börjar det bli mer och mer uppenbart hur det föds en motreaktion. Som när David Fincher och Charlie Kaufman gör smala, svårtillgängliga filmer för Netflix. En liten motståndsrörelse ”behind enemy lines”. Jag kan relatera till det där själv. Råkar jag se en Idol-tävling av misstag så börjar jag genast skriva en krönika om The Cramps och The Stooges i huvudet för att genomgå någon sorts reningsprocess.
