I Sverige har Sverigedemokraterna gått framåt i samtliga val de ställt upp i sedan 1988. Med ett år kvar till riksdagsvalet ser det ut som att de kan komma över fyraprocentspärren.
I denna situation beger sig Lena Sundström, aktuell med boken Världens lyckligaste land, till en dansk nutid, som inom kort kan bli vår framtid.
– Jag har länge hyst en stor kärlek till Danmark och har varit där nere då och då under lång tid. Därför blev de här förändringarna så tydliga, säger Lena Sundström.
– När jag var i Danmark vid valet 2001 var hela Köpenhamn tapetserad med Venstres (Danmarks motsvarighet till svenska Folkpartiet) valkampanj där de visade bilder på några killar med invandrarbakgrund som dömts för en gruppvåldtäkt, och texten ”Tid för förändring”.
– När sen Sverigedemokraterna fick stora framgångar i valet 2006 tyckte jag att det blev väldigt tydligt vart utvecklingen var på väg. Retoriken mot muslimer hårdnade, inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Då bestämde jag mig för att flytta dit några månader. Jag ville prata med helt vanliga danskar, hur man tänker när det sker så stora förändringar.
Lena Sundström slutade på Kalla fakta och hyrde en lägenhet på Nørrebro, en invandrartät stadsdel i Köpenhamn.
Hon kom till ett Danmark som inte längre pratade om Dansk Folkeparti som ett icke rumsrent parti.
Där träffade hon flera anhängare till Dansk Folkeparti, och såg att de alla hade hittat en gemenskap och en plats i samhället de inte upplevde sig ha haft tidigare.
– I Dansk Folkeparti, som under väldigt lång tid har blivit hårt motarbetade, finns en enormt stark sammanhållning, man håller ihop, sjunger sånger och påminner på många sätt om den gamla arbetarrörelsen.
– Samtidigt hade jag en bild av att anhängarna skulle vara människor som själva sitter i kläm i samhället, men efter min tid i Danmark känner jag att det samtidigt är en väldigt förenklad förklaring. Det handlar också om människor som styrs av gamla vidriga fördomar. Många av dem har knappt träffat en invandrare och lever i bostadsområden med otroligt få utomeuropeiska invandrare.
Enligt Lena Sundström måste dagens politiker inse att det alltid kommer att finnas en grupp väljare, mellan 13 och 17 procent, som är väldigt lättrörliga. Dessa fångas lätt upp av missnöjespartier som Dansk Folkeparti, som har legat kring 13 procent tre val i rad.
Men hur långt ska övriga partier gå för att vinna tillbaka dessa röster?
– Man måste ta sig en funderare på hur långt man vill låta vissa partier utnyttja sin vågmästarroll. Självklart måste man respektera hur folk röstar, men man måste sätta en gräns vid rent främlingsfientliga partier.
Hon nämner exemplet Søren Krarup, präst och ledamot i Folketinget för Dansk Folkeparti, som öppet säger att man måste fråga sig vilka människor det handlar om när det kommer till mänskliga rättigheter.
– Man hör ofta att det är bra för folk att lufta fördomarna, men det är ju bara att titta på Danmark, där har man luftat fördomar i tio år, och det har bara gett mer syre åt främlingsfientligheten.
Samtidigt har de övriga partierna varit undfallande.
Det stora socialdemokratiska partiet skrev om sitt partiprogram under påverkan av Dansk Folkeparti och Anders Fogh Rasmussens regeringsparti Venstre införde de kontroversiella ”dansktesterna” för invandrare.
– Men man får aldrig glömma att majoriteten i Danmark inte röstar på Dansk Folkeparti. Det intressanta är att Dansk Folkeparti får styra debatten i så hög grad. Tyvärr har det blivit så att Dansk Folkeparti bara behöver kasta in en tändsticka med ett citat eller utspel, för att tvinga övriga partier att hantera elden medan Dansk Folkparti kan ta något steg tillbaks.
– Den politiska debatten tvingas hela tiden förhålla sig till deras utspel, hur dumma de än är.
– Att vi har ängsliga stora partier är mycket farligt. Det är ju det man alltid varnar för, den tysta massans medgivande.
– Det finns en klassisk grodhistoria som går ut på att man måste koka grodor genom att långsamt höja värmen så att de bara badar skönt i varmvattnet och inte märker att det blir varmare förrän de dör. Lägger man grodorna direkt i kokande vatten så hoppar de bara upp. På så sätt blev Ny Demokrati och Lasermannen i början av 1990-talet ett kokande vatten för Sverige, man höjde temperaturen från tvåan till sexan direkt. Men det sorgliga är att när du väl har fått den här gradvisa förändringen så blir den så inympad i samhället och då är det väldigt svårt att göra sig av med den.
Även media har låtit Dansk Folkeparti sätta agendan.
– Jag frågade chefredaktörerna vid de stora tidningarna Politiken och Berlingske Tidende: ”Ok, ni erkänner ju båda att ni skriver mest om integration och invandringsfrågan nu. Men vad skrev ni om tidigare?” Och då svarade de att de tidigare hade skrivit om fördelningspolitik och klassfrågor i större utsträckning.
– Och klassfrågan är ju också en fråga som går att applicera på bostadspolitik, skola, utbildning, sjukvård, kriminalitet etcetera etcetera. Med integrationsfrågan är det olyckligtvis lika enkelt. Som Lisbeth Knudsen på Berlingske Tidende säger, så kan integrationsfrågan appliceras på allt, förutom möjligtvis miljöförstöringen.
– Sen tror jag att media alltid kommer att frestas, hur politiskt korrekta de än är, då det är mycket mer effektivt för tidningar att slå upp citat om främlingsfientliga uttalanden, kriminalitet och konfrontationer, än rubriker om samförstånd och dialog.
Samtidigt har själva begreppen förändrats, delvis också i Sverige. Förr kunde man kalla Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna för rasister, idag kallas de främlingsfientliga.
– Ja, så är det. Det gick ju faktiskt upp i rätten i Danmark, där man slog fast att man inte fick kalla Pia Kjærsgaard för rasistisk. Men det är ju bara etiketter som man kan bolla fram och tillbaka hur länge som helst, men de får väl kalla det vad de vill, man bedömer fortfarande människor utifrån deras bakgrund, istället för deras handlingar.
Inte heller i det officiella Danmark är ståndpunkterna längre särskilt klara.
Lena Sundström möter i boken flera tjänstemän och personer som inte längre orkar eller vågar ha någon åsikt om det som sker, och hon tillägnar sin bok ”HGW XX/7”.
– HGW XX/7 är Stasiagenten från den tyska filmen De andras liv som får i uppdrag att avlyssna en lägenhet och spionera på ett par. Men han väljer att skriva något annat än det han hör. Trots att han bara är en bricka i ett stort spel så kan han ändå påverka sina egna handlingar.
– Boken är en hyllning till att vi hela tiden har möjligheten att ta ställning själva och att det faktiskt gör skillnad. Det gör en enorm skillnad! Det behöver inte ligga på någon jättehög politisk nivå. Det kan handla om att bara vara anständiga, att inte döma andra människor i förväg. Det kan vara så enkelt!
– Stasiagenten var en kugge i ett hjul, men det är så underbart att se honom vägra bli en del av det samhälle han tvingas in i. Det behöver inte handla om att rädda liv på kort sikt, men i samhället är vi ju alla ansvariga för vad våra medmänniskor får för slags liv.
