För ganska precis ett år sedan satt jag bredvid Annie Lööf i vår gamla gymnasieskola i Värnamo, Finnvedens Gymnasium, som firade 50 år. Inför en aula fullsatt av elever och lärare skulle vi ha en ideologisk debatt, något vi haft många gånger under gymnasiet. Lööf hade några veckor tidigare berättat offentligt att hon väntade sitt andra barn. Själv gjorde jag ett kort avbrott i föräldraledigheten och hade två fyramånaders bebisar som väntade utanför aulan med sin andra mamma.

Jag och Annie Lööf hade fått en del frågor skickade till oss i förväg. Hur såg vi på EU? Vinster i välfärden? Flera hade ställt frågan om Lööf hade ätit upp några högerskor än. För ni minns väl att Moderata ungdomsförbundet hade en kampanj där de samlade in högerskor att skicka till Annie Lööf, eftersom hon före valet 2018 lovat att äta upp sin högersko om Centerpartiet skulle bli stödparti till Socialdemokraterna. Det höga tonläget både under frågestunden där i aulan, i sociala medier och till och med i riksdagens talarstol sade då och säger nu en hel del om läget i den svenska borgerligheten.

Några månader efter den där debatten i aulan försvann Annie Lööf på en oväntat tidig föräldraledighet eftersom hennes dotter föddes tre månader för tidigt. Nu är Annie Lööf tillbaka igen, mer ödmjuk inför livet och väldigt tacksam över svensk välfärd. Det är ett av de budskap som hamrats in under den välorkestrerade comeback som Annie Lööf gjort. Ett annat budskap har varit att Centerpartiets politik är precis den samma som alltid. Mer skattesänkningar, rut-avdrag till alla och mer nyliberala reformer i välfärden. Fortfarande helt otidsenlig politik.

Vad har egentligen hänt med borgerligheten under tiden Annie Lööf varit borta? Allt och ingenting är svaret. Trots att coronapandemin har satt ljuset på allt som är felkonstruerat i samhället så är det i den konservativa delen av borgerligheten fortsatt fullt fokus på invandring, migrationspolitik och gängbrottslighet. Konflikterna mellan C och M och KD består. Den mest konservativa delen av högern vill fortfarande smeta epitetet ”vänster” på Annie Lööf och Centerpartiet. Lööf och hennes parti hatar inte flyktingar, alltså är de vänster. För Centerpartiet verkar inte just det spela någon roll.

Men som vi vet kunde inget vara mer fel. Hela januariavtalet är ett högerprojekt initierat av Centerpartiet. Rut-avdragen haglar, skattesänkningarna likaså. ”Reformerna” av arbetsrätten är de mest arbetarfientliga på år och dar och i tangentens riktning ligger fler reformer som gör det möjligt för det välfärdsindustriella komplexet att kunna göra ännu mer pengar på våra gemensamma resurser.

Under veckan hölls den första gemensamma presskonferensen mellan Annie Lööf och statsminister Stefan Löfven. Symboliken i att hon, som aldrig velat stå bredvid statsministern på en gemensam presskonferens, nu gör det, är tydlig. C surrar sig hårdare fast vid den mast som är S. Liberalerna gör det inte. Och Stefan Löfven verkar på det hela taget nöjd med det.

En närmare och mer kärvänlig relation mellan S och C är dålig för i princip alla lönearbetare. Men det kan också betyda att ytterligare svängrum till vänster om S uppstår. Det gäller för den parlamentariska vänstern att se det och utnyttja det ännu mer än man redan gjort.

I ett läge där det går bra för Centerpartiet och man krokar arm med S måste Vänsterpartiet bli ännu tydligare med att C inte är vänsterns vänner. Att C kallas vänster av ärkehögern är dåligt.

Människor får absolut inte gå omkring med villfarelsen att centerpolitik är något som kan kopplas ihop med Vänsterpartiet eller vänsterpolitik. Den breda vänstern måste ta varje möjlighet som finns att förhindra att den politiska mitten förskjuts längre högerut. Därför kanske Vänsterpartiet i ännu högre grad än tidigare bör måla ut Centerpartiet som huvudfienden och tydliggöra skillnaden mellan V och GAL-liberalerna i Centerpartiet – något som skulle få debatten att utspela sig längs höger-vänster-skalan i stället för längs GAL-TAN.