SVT Dalarna publicerade i måndags (19/9, 2016) första delen i sin granskning av psykiatrin i länet, och i mitt vardagsrum i Stockholm hörde jag det presenteras på riksnyheterna under rubriken ”Långa väntetider i psykiatrin”. Ja, det var ju en chockerande nyhet, tänkte jag bittert. För oss som lever med psykisk ohälsa, oavsett om det är som anhöriga eller som patienter, så är det här långt ifrån en nyhet. Men kanske desto viktigare att det uppmärksammas. Jag har själv under flera års tid förfasats över hur psykiatrin i Stockholm ser ut, men kan i och med den här granskningen konstatera att det ser ännu värre ut i stora delar av Dalarna.
Granskningen visar att väntetiderna för att få psykiatrisk behandling på vissa håll i länet är på uppåt två år. Två år av väntan för behandling är oroväckande för de flesta sjukdomstillstånd, men i psykiatrin kan det, som i det första fall som presenteras i granskningen, leda till döden. För psykiska sjukdomar så som depression kan själva väntan i sig förvärra sjukdomen.
Det kokar, som alltid, ner till en fråga om resurser. I Borlänge, där väntetiden är som allra längst, är det nedskärningar och personalbrist som ligger till grunden för hur situationen ser ut idag. Verksamhetschefen för psykiatrin i Borlänge berättar om hur man vill korta köerna genom att till exempel införa ”internetbaserad psykoterapeutisk behandling”.
Med risk för att låta som min morfar: datorer kan inte ersätta människor. Teknisk utveckling är fantastisk när den används för att utveckla och behovsanpassa vården, men då är det inte en budgets behov som ska tillgodoses. När jag själv hade panikångest sökte jag hjälp på en psykiatrisk akutmottagning i Stockholm, och fick av en läkare rådet att ”kolla efter KBT-kurser på internet”. Inte för min skull, i det fall att jag skulle föredra att slippa lämna hemmet, utan för att det enligt läkaren var den hjälp jag kunde få. Jag ville ha en person att prata med, men det fanns inte. Jag fick en sådan där liten läkemedelspåse med ångestdämpande i och blev hemskickad, med beskedet att jag kunde återkomma om det blev värre.
Den psykiatriska vården anpassas efter landstingens budgetar, inte efter vilka behov som faktiskt finns. Hade vården varit behovsstyrd så hade den logiska utvecklingen med den ökade psykiska ohälsan förstås varit en psykiatri under utbyggnad. Istället ser vi det motsatta, där vården i bästa New Public Management-stil ska vara så kostnadseffektiv som möjligt. Frågan är hur många människor som ska behöva sätta livet till innan det sker en systemförändring.
