Få vill prata om jämlikhetskommissionens slutrapport. Är det för att den är politiskt sprängstoff eller för att den är otillräcklig i sina slutsatser? Antagligen både och.
Vi börjar från början. Stefan Löfvens första regering tillsatte strax före valet 2018 en jämlikhetskommission. Man kan tänka att det var ett sätt att lugna de progressiva delarna av det socialdemokratiska partiet med att man i alla fall försökte göra något mer för jämlikheten än de reformer som Vänsterpartiet tagit åt sig äran för. Gott så.
I tidningsrubrikerna såg det bra ut. På pappret var det värre. Direktiven till kommissionen var att förslagen inte fick kosta något och skulle ha som syfte att ”stärka ekonomin och tillväxtpotentialen”. Utredningen skulle inte över huvud taget ägna sig åt sysselsättningspolitiken.
Därför är det uppiggande att Per Molander, arkitekten bakom det finanspolitiska ramverket och ordförande för jämlikhetskommissionen, vågar röra sig utanför utredningens direktiv och till exempel föreslår skattehöjningar på ett flertal områden. Synd att han inte tar chansen att bortse från direktiven helt och också prata om sysselsättningspolitiken. För det är kombinationen som krävs.
Missförstå mig rätt. Det är mycket i kommissionens slutbetänkande som är väldigt bra. På ett korrekt vis beskriver man hur utvecklingen av välfärden har försämrats till följd av privatiseringar och otillräcklig statlig ekonomisk inblandning. Man beskriver väl hur skattesystemet slår ojämlikt när mycket av skattebasen som finansierar välfärden vilar på den platta skatt som tas ut i kommunerna.
Kommissionen föreslår att staten på nästan alla områden måste ta ett större ansvar. I bostadsbyggandet, i integrationen, i sjukvården, i utbildningssystemet. Till SVT (6/8) säger Molander att ”staten måste ta tillbaka initiativet”. På många sätt är det välkommet. I en tid där marknaden involverats mer och mer och de ekonomiska konsekvenserna har blivit nedskärningar i kommunerna är det inte konstigt att man ropar på staten.
Det är inte nödvändigtvis alltid av godo att flytta makten över diverse olika kommunala verksamheter längre bort från medborgarna. Men det kan bli resultatet efter årtionden av undermålig finansiering och nedskärningspolitik i kommunerna.
Dagens situation är också ett resultat av att arbetarrörelsens partier övergett alternativt gett upp om frågan om full sysselsättning. För att åstadkomma en jämlik ekonomisk samhällsutveckling behöver vi återgå till en situation där vi politiskt skapar jobb, inte bara försöker forma arbetskraften efter de jobb som finns genom utbildning och andra utbudsåtgärder. Skatter, särskilt progressiviteten i skattesystemet, är viktiga i jämlikhetspolitiken, men det är sysselsättningen med.
För ganska exakt fem år sedan avslutade LO ett ambitiöst arbete med en 400 sidor lång rapport om hur Sverige kan nå full sysselsättning och hur en regering bestående av arbetarrörelsens partier måste omdefiniera vad som är ordning och reda i den ekonomiska politiken. Hur man får debatten och politiken att sluta handla om saldot, alltså summan av statens inkomster och utgifter, och i stället börjar formulera politiken utifrån vad staten och kommunerna använder sina pengar till och hur de försörjer de behov som finns i ekonomin.
Vi går nu in i hösten med en snabbt ökande långtidsarbetslöshet. Det som krävs för att mota den i grind är sysselsättningspolitik. Investeringar i infrastruktur, klimatteknik, vård, skola och omsorg som gör att jobben blir fler och samhällsnyttan blir större. Utbildning måste så klart till för att byggsektorn ska kunna bemannas och för att förskolorna ska ha utbildad personal, men i dagsläget finns inte ens den politiska viljan.
Som en stor röd stoppskylt finns det finanspolitiska ramverket som i många delar gör en politik för full sysselsättning omöjlig.
Om sysselsättningspolitiken fick styra skulle olyckskorparna på finansdepartementet och alla ekonomer till höger om LO:s skandera ”Men inflationen då?” i kör. Den dogm som gör gällande att full sysselsättning automatiskt leder till högre löner och därmed ökar inflationen bör prövas i praktiken.
Som en stor röd stoppskylt finns det finanspolitiska ramverket som i många delar gör en politik för full sysselsättning omöjlig. För utan investeringar och en helt annan skattepolitik parkerar den svenska ekonomin i ett läge av låg inflation, sänkta löner och skrattretande låga räntor. Accepterar vi det accepterar vi också en hög arbetslöshet. Och då är även jämlikhet långt borta.
