Nyheter 27 februari, 2022

Antifascisten i Mumindalen

I Tove Janssons <em>Komet­jakten</em> från 1945 mötte Mumin­trollet för första gången Snus­mumriken, i ett land­skap som speglade andra världs­­krigets ruiner. Bakom figuren stod den vandrande filosofen och riks­dags­politikern Atos Wirtanen som Jansson lärt känna under kriget. Tillsammans använde de litteraturen som ett vapen i kampen mot den finska fascismen.

I Tove Janssons muminbok Kometen kommer finns en bild som fångar hela berättelsen. I en glänta i skogen är det fest och dans. Vintunnorna är framrullade, trädandarna tittar fram och små­knytten dansar bakom trädstammarna. Men de gungande paren på dansbanan kastar långa mörka skuggor. Hela himlen är uppfylld av ett glödande eldklot, kometen är på rak väg mot jorden. Trots det valsar de trilskande smådjuren ilsket och glatt vidare.

En stunds galenskap före undergången? Eller en kollektiv för­nekelse, som i Netflixfilmen Don’t look up, där en meteor hotar att ödelägga jorden? Allmänheten och makthavarna förtränger hotet, gräver sig djupare in i sin verklighetsflykt och kändisskvaller. Trollens och småknyttens dansande speglade Tove Janssons festande under andra världskriget, ställd inför undantagstillstånd och hotet om bombmattor över Helsingfors. Festandet var en motståndshandling, en överlevnadsstrategi och framför allt en chans att få prata politik i ett slutet rum under avslappnade former. Det var också så Tove Jansson träffade den social­demokratiska riksdagsmannen, filosofen och antifascisten Atos Wirtanen.

Mötet och relationen mellan Atos Wirtanen och Tove Jansson skildras i Zaida Bergroths spelfilm Tove (2020), som kan ses på SVT Play till söndag den 27 februari. Wirtanens litterära salonger i hans villa i Grankulla utanför Helsingfors blev ett vattenhål för en krigstrött Tove Jansson. I en minnestext över Wirtanen skildrar Tove Jansson hur viktiga hans fester var för en finlandssvensk litterär krets. Inte för att tala om konst eller komma dit och träffa andra i samma bransch, utan för att få prata politik. ”Det var skönt att träffa lite annat än konstnärssnorkar och jag tänker pillra mig in i dessa nya kretsar för framtiden för att inte gripas av andlig skörbjugg”, skriver Tove Jansson i ett brev till en väninna. Mötet mellan Wirtanen och Jansson var förlösande för bådas skrivande. Tove Jansson var redan känd som en modig satirtecknare. I tidningen Garm häcklade hon både krigets vansinne, Hitler och Stalin. Nu tog hon steget till att också bli författare. Wirtanen blev det bollplank som hon testade sina texter på. Under deras vandringar i Grankulla utvecklade han i sin tur sina teorier. De diskuterade Eyvind Johnsons antifascistiska Krilon­trilogi. De läste filosofi: han älskade Friedrich Nietzsche och motpolen Arthur Schopenhauer, undergångstänkaren Oswald Spenglers pessimism och Henri Bergsons kreativa vitalism. De fick varandra att plocka fram halvskrivna verk ur sina skrivbordslådor – Tove Janssons första muminbok och Atos Wirtanens bok om Nietzsche –och återuppta skrivandet.

Tove Jansson har i flera intervjuer beskrivit hur hon började skriva sin första muminbok som en verklighetsflykt undan kriget. Som ett sätt att drömma sig tillbaka till sin egen muminmamma Hams trygga sagoberättande framför kakelugnen. Boken Småtrollen och den stora översvämningen (1945) skildrar flykten undan en katastrof och sökandet efter en försvunnen pappa. Men framför allt är det en skildring av barnets resa genom barnbokslitteraturen och dess sago­gestalter. Det var först med nästa bok, Kometjakten, som hon hittade sin form. Det är spännande att läsa boken mot bakgrund av Atos Wirtanens politiska projekt. Hur de delar teman, referenser och motiv. Hur den vandrande filosofen Atos Wirtanen i sin slitna tyghatt till och med själv dyker upp i boken i Snusmumrikens gestalt.

I sina brev beskriver en nyförälskad Tove Jansson honom för sin väninna i USA som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”. Atos Wirtanen kom från enkla förhållanden i en jordbrukarfamilj på Åland, med åtta syskon och en pappa som gick bort tidigt. Wirtanen tvingades lämna skolan och ta jobb som typograflärling som 13-åring. Det var på den vägen han halkade in på journalistiken och sedermera in i politiken. Han var självlärd, sträckläste Nietzsche under sina långa vandringar till och från arbetet. Att vandra och filosofera blev ett.

Wirtanens politiska bana kom att formas av motståndet mot den framväxande fascismen. Det var en sargad arbetarrörelse han steg in i på 20-talet. Finland vann sin självständighet efter ryska revolutionen 1917, men det var en självständighet som föddes i ett blodigt inbördeskrig mellan den revolterande röda arbetarrörelsen och den segrande vita borgerliga reaktionen. Wirtanen deltog som ung i uppbyggnadsarbetet och ingick i den vänsterfalang inom socialdemokratin som förespråkade en enhetsfront mellan arbetar­rörelsens två grenar, socialdemokraterna och kommunisterna.

I sina två politiska memoarer, Mot mörka makter (1963) och Politiska minnen (1973), skildrar han socialdemokratins svåra manövrerande mellan en framväxande fascist­rörelse inom landet, Finlands klämda position mellan öst och väst, och de krig landet kastades in i och med andra världskriget. När Wirtanen blev riksdagspolitiker hade socialdemokratin och liberalerna just lyckats driva tillbaka den så kallade Lapporörelsen, som i två år hade genomfört en våg av antikommunistiska attacker och pogromer som slutade i en misslyckad statskupp 1932. Lapporörelsen tappade sitt inflytande men kommunistpartiet förbjöds att ställa upp i val. När Sovjetunionen och Nazityskland 1939 delade upp Polen mellan sig var Wirtanen en av de få politiker som fördömde angreppen mot Polen. Finland stod på tur. Den 30 november inledde Sovjetunionen sitt angrepp på landet, vinterkriget utbröt och Finland drogs in i andra världskriget. Som svenskspråkig riksdagspolitiker och opinionsbildare skickades Wirtanen till Sverige för att värva Finlandsfrivilliga. När Finland sedan 1941 lierade sig med Tyskland och angrep Sovjetunionen, för att försöka återta förlorade landområden från vinterkriget, blev Wirtanen drivande i fredsoppositionen. Han var personligt engagerad i kampanjer mot utvisningen av judiska flyktingar till Tyskland. En politiker som levde farligt, alltid bara en hårsmån från att gripas av den finska säkerhetspolisen. Risken för en högerkupp var överhängande.

Men antifascismen var inte bara en politisk kamp för Wirtanen. Den var i lika hög grad en kulturell. Han bedrev den inte bara som politiker, utan även som filosof och författare. Därav hans litterära salong. Wirtanens bok Nietzsche den otidsenlige (1945) var hans närkamp med fascismens ideologiska ursprung, på dess egna planhalva. Den var ett försök att erövra Nietzsche från högern, men också hindra vänstern från att kasta ut filosofen med det bruna badvattnet. Wirtanen menade att högerns destruktiva Nietzscheläsning kom ur deras tolkning av begreppet viljan till makt. Bredvid viljan till makt ställde Wirtanen därför upp en ”drift till form”, och förde därmed in en dubbeltydighet i viljebegreppet. Maktviljan skulle inte bara förstås som en strid eller kamp, utan mer som energi och vitalitet som strävade efter att skapa nya livsformer, nya världar och upptäcka nya platser. Det kunde vara en vilja att realiseras, en kvalitet (”makten att förverkliga sin egenart”) snarare än bara en kvantitet (skaffa så mycket makt som möjligt). Det var en tolkning som förebådade Michael Foucaults och Gilles Deleuzes bejakande läsningar av Nietzsche. Wirtanen och Jansson beskrev skämtsamt hur han under sina promenader i Grankullas skogar högt resonerade sig fram till dessa slutsatser med en bisamråtta i träsket som åhörare.

På många sätt liknade det finska 20- och 30-talet det tyska. Finland var Nordens Weimarrepublik, en skör ung demokrati i ett stormigt inrikespolitiskt och geopolitiskt hav. Den finlandssvenska högern var uppdelad i två falanger: dels den liberala borgerligheten i städerna, men också en konservativ höger kopplad till storgodsen och herrgårdarna på landsbygden. Det var denna klass som hade uppburit viktiga byråkratiska funktioner i Tsarryssland, nedärvda från Rikssverige. Herrgårdsfamiljerna såg sig som den yttersta fronten mellan två civilisationer, väst och öst. De var väktarna av den svenska och germanska kulturen. Med ryska revolutionen gavs denna syn ytterligare en politisk laddning: de var grindvakterna mot de proletära irrlärorna som besmittade massorna i öst.

Hösten 1924 genomförde den tyska radikalkonservatismens främste teoretiker, Oswald Spengler, en föredragsturné genom Sverige, Finland och Baltikum. Han kom att få en hängiven skara följare i Helsingfors. 1931 bildades Aktiva Studentförbundet, med ett betydande inflytande i den akademiska miljön. Kring dem formerades en intellektuell finlandssvensk kulturfascistisk miljö, en krets kring filosofen och författaren Örnulf Tigerstedt som kallades Det svarta gardet. Det var den diametrala motsatsen till Wirtanens litterära antifascistiska hov på Grankulla.

Göran O:son Waltå gör i sin bok Poet under black banners: The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland, 1918–1944 (1993) en närläsning av Tigerstedts filosofi, som den centrala teoretikern i Det svarta gardet. Tigerstedt kom själv från en herrgårdssläkt och gestaltade i sina böcker en starkt polariserad världssyn med tydliga dikotomier, inspirerad av Spengler. Grundföreställningen var att kulturen måste dominera naturen. Människan ger form åt sin föränderliga omgivning och dominerar den, skapar lag och rigiditet. Kulturens maskulina principer står mot de feminina principerna, kaoset och naturen. Sinnebilden för kulturen är katedralen och stenskulpturen. Massan, demokratin och bolsjevismen är kollektivismer som står på det degenererande kaosets sida. För att kontra och bemästra det krävs en konservativ revolution från ovan, ”Den kommande Caesar”, en stark ledare som är bäraren av enhet och ordning.

Det är mot denna syn Wirtanen reser sin Nietzscheläsning. Han river gränserna mellan kultur och natur, lyfter in en strävan efter mångfald och gränsöverskridande. Här träder den nomadiska och profetiska vandraren fram. I Kometjakten leker Tove Jansson med Wirtanens projekt. Det är nu Snusmumriken gör entré i muminvärlden, vandrandes ut ur ett landskap som bär tydlig färg av krigets ödeläggelse. I början är han inte lika sympatisk och harmonisk som i senare böcker, inklusive den omarbetade versionen Kometen kommer (1968). Han är en rebellisk vagabond, en kringstrykare som berättar skrönor om hur han rymde från ett fängelse. I serie­versionen som Tove Jansson tecknar för Wirtanens tidning Ny tid ironiserar hon ännu mer över Atosdragen. Han är där en poet som bor i en sirapsburk och lyckas få Mumintrollet att somna när han reciterar sina långa dikter. Namnet snusmumrik är också taget från ett äldre svenskt ord för en underlig, kufisk gubbe.

I Kometjakten kliver filosofen Bisamråttan in hos muminfamiljen och förkunnar världens undergång, innan han lägger sig i hängmattan och läser Spengler. I stället för att förtvivla eller fly skickar muminfamiljen ut Mumintrollet och Sniff på en kometjakt. Snusmumriken slår dem följe. ”Han är oberörd av tingen, däri ligger en del av hemligheten i hans överlevnadsstrategi”, skriver Boel Westin i sin analys av Kometjakten i Familjen i dalen (1988). Westin lyfter fram hur Tove Jansson ställer äventyrarna, kometjägarna, mot forskarna i Ensliga bergens stjärnobservatorium. De intellektuella ”kan ge kunskap men tillhandahåller inga lösningar”, de står för ”det begränsade synfältet, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären”. I stället blir äventyrarna ”de konkreta problemställarna som frågar vad som kommer hända, hur ska man klara sig”. ”Kometjakten och upptäcktsfärden formar sig till en livskraftens försvarshandling, till en kamp mot makterna för dalen, paradiset, för livet”, skriver Boel Westin.
Tove Janssons lek med Wirtanens husfilosofer Spengler, Bergson och Nietzsche behöver inte läsas som ett politiskt manifest. Men just denna lek välter omkull det kulturfascistiska projektet och fnyser åt auktoriteter, ordning och traditioner. Med sin muminvärld lyfts i stället naturen, myllret, äventyret, vandrandet, fnattandet och småknytten fram. Det svarta gardets tjut ekar likt Mårrans i fjärran. Publiceringen av Atos Wirtanens Nietzsche den otidsenlige möttes med tystnad. När den kom ut var andra världskriget slut, de fascistiska organisationerna hade i fredsavtalet med Sovjetunionen förbjudits och den finska politiken inlett ett nytt kapitel. Men Grankulladiskussionerna satte sina spår och lever vidare i den antiauktoritära livskraften i Tove Janssons muminböcker. Snusmumriken kommer fortsätta vara en antifascistisk vandringspartner för varje ny generations äventyr. Och nog finns det en fest på vägen, även när tiderna är mörka.

Lappo



Den fascistiska Lapporörelsens emblem. Organisationen existerade mellan 1929 och 1932 och hann utföra en mängd våldsdåd mot kommunister, socialdemokrater och borgerliga politiker, samt kidnappa Finlands president.

Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 02 september, 2025

Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 02 september, 2025

Konsten att skapa en ikon

Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 september, 2025

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Kommentar/Kultur 01 september, 2025

Alex Olofsson: Efter folkfesten kom nådastöten

”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.

Drygt två veckor väntade man,  tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.

Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till  presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 augusti, 2025

Cannabisbolag svartlistade av fonder – krigsbolag ”problematiska”

Den högerextrema miljardären Peter Thiel är vd på Palantir, som förser Israel med militära AI-system. Foto: Jehad Alshrafi/AP, J. Scott Applewhite/AP.

Svenska fonder har miljardinnehav i bolag som kan vara medskyldiga till krigsbrott i Gaza. Men medan oljefonden i Norge svartlistar israeliska banker och bolag på löpande band menar jättefonden AP7 att den bästa grunden för förändring är fortsatt ägarskap.

”Men skönt att man själv undvikit Palantir sedan kriget för att de är ett hemskt företag.”

På Reddits svenska finansmarknadsforum ”ISKbets” reagerar flera investerare snopet på Ekots avslöjande om att statliga sjunde AP-fonden, som förvaltar sex miljoner svenskars pensionspengar, har miljarder i kritiserade bolag som misstänks för delaktighet i Israels krigs- och människorättsbrott i Gaza. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 augusti, 2025

Organisera er mot kriget och kapitalets intressen

Försvarsmakten och polisen under en gemensam övning med helikopter (Blackhawk UH-60M) vid riksdagen i Stockholm den 6 augusti. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Våra gemensamma resurser ska gå till skola och vård – inte till imperialistiska krig mot andra arbetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Arbetarklassen ska inte bli kanonmat eller offras på krigets altare.

I Sverige röstar alla partier för en ”historisk” ökning av militärutgifterna – 300 miljarder kronor till vapen och militär. Målet? Att uppfylla Natos krav och dra in Sverige djupare i deras farliga krigsplaner: 3,5 procent av BNP till försvar och 1,5 procent till civilförsvar.

Dessa miljarder ska inte gå till löner och pensioner. Till sjukhus, skolor, bostäder eller vägar. Utan till vapen som ska användas mot arbetare som vi. Det ”försvar” de lovprisar är en lögn: de förbereder krig, och det är vi som ska betala – med våra skattepengar och i värsta fall med våra liv. Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

”Arbetarpartierna” stödjer denna massaker. Socialdemokrater, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet marscherar med högern och Nato. De sviker arbetarklassens historia och kamp, som här i Sverige för många år sedan kämpade för att förhindra krig mellan det svenska och norska folket.

Det verkliga hotet är kapitalisternas intressen. Vi hotas inte av något främmande land, utan av storföretagens ekonomiska intressen och konkurrens som med regeringarnas hjälp vill kontrollera vägar, resurser och marknader. Krig förs inte för att kontrollera kärnvapen, religioner eller nationer, som de säger, utan för att en liten minoritet ska bli rik på ruinerna.

Därför måste arbetarklassen organisera sig och kämpa. Vi måste kräva att Sverige drar sig ut ur kriget. Vi måste bryta propagandan som vill få oss att döda varandra – och i stället förena oss med arbetare i alla länder för vänskap och solidaritet, inte för att tjäna krigsherrarnas intressen.

Imperialistiska krig betyder färre rättigheter och mindre liv. Vi kommer att betala för krigsförberedelserna med färre sjukhus, skolor och pensioner. Våra pensionspengar, pengar i de fonder som bygger upp EU:s ”investeringsunion”, kan gå till krig. Det accepterar vi inte.

Läs mer

Vi uppmanar alla fackföreningar att ta ställning. Stå emot den militära propagandan från EU, Nato och regeringen, samt de vapen och nedskärningar som kriget för med sig. Vi måste skydda våra liv, våra rättigheter och vår framtid.

Vi kräver:

1. Sveriges utträde ur alla militära operationer och imperialistiska krig.

2. Inget samarbete med staten Israel.

3. Solidaritet med palestinierna och alla folk som kämpar mot imperialismen.

4. Ingen inblandning, inga uppoffringar för deras krigsslakt.

Vi kallar facken och förtroendevalda till gemensamma aktioner och aktiviteter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Moralisk, uppstudsig och med ursvenska värderingar

Elin Wagner håller tal under ett fredsmöte 1935. Foto: Pressens bild/TT.

Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.

Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.

Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)