Nyheter 27 februari, 2022

Antifascisten i Mumindalen

I Tove Janssons Komet­jakten från 1945 mötte Mumin­trollet för första gången Snus­mumriken, i ett land­skap som speglade andra världs­­krigets ruiner. Bakom figuren stod den vandrande filosofen och riks­dags­politikern Atos Wirtanen som Jansson lärt känna under kriget. Tillsammans använde de litteraturen som ett vapen i kampen mot den finska fascismen.

I Tove Janssons muminbok Kometen kommer finns en bild som fångar hela berättelsen. I en glänta i skogen är det fest och dans. Vintunnorna är framrullade, trädandarna tittar fram och små­knytten dansar bakom trädstammarna. Men de gungande paren på dansbanan kastar långa mörka skuggor. Hela himlen är uppfylld av ett glödande eldklot, kometen är på rak väg mot jorden. Trots det valsar de trilskande smådjuren ilsket och glatt vidare.

En stunds galenskap före undergången? Eller en kollektiv för­nekelse, som i Netflixfilmen Don’t look up, där en meteor hotar att ödelägga jorden? Allmänheten och makthavarna förtränger hotet, gräver sig djupare in i sin verklighetsflykt och kändisskvaller. Trollens och småknyttens dansande speglade Tove Janssons festande under andra världskriget, ställd inför undantagstillstånd och hotet om bombmattor över Helsingfors. Festandet var en motståndshandling, en överlevnadsstrategi och framför allt en chans att få prata politik i ett slutet rum under avslappnade former. Det var också så Tove Jansson träffade den social­demokratiska riksdagsmannen, filosofen och antifascisten Atos Wirtanen.

Mötet och relationen mellan Atos Wirtanen och Tove Jansson skildras i Zaida Bergroths spelfilm Tove (2020), som kan ses på SVT Play till söndag den 27 februari. Wirtanens litterära salonger i hans villa i Grankulla utanför Helsingfors blev ett vattenhål för en krigstrött Tove Jansson. I en minnestext över Wirtanen skildrar Tove Jansson hur viktiga hans fester var för en finlandssvensk litterär krets. Inte för att tala om konst eller komma dit och träffa andra i samma bransch, utan för att få prata politik. ”Det var skönt att träffa lite annat än konstnärssnorkar och jag tänker pillra mig in i dessa nya kretsar för framtiden för att inte gripas av andlig skörbjugg”, skriver Tove Jansson i ett brev till en väninna. Mötet mellan Wirtanen och Jansson var förlösande för bådas skrivande. Tove Jansson var redan känd som en modig satirtecknare. I tidningen Garm häcklade hon både krigets vansinne, Hitler och Stalin. Nu tog hon steget till att också bli författare. Wirtanen blev det bollplank som hon testade sina texter på. Under deras vandringar i Grankulla utvecklade han i sin tur sina teorier. De diskuterade Eyvind Johnsons antifascistiska Krilon­trilogi. De läste filosofi: han älskade Friedrich Nietzsche och motpolen Arthur Schopenhauer, undergångstänkaren Oswald Spenglers pessimism och Henri Bergsons kreativa vitalism. De fick varandra att plocka fram halvskrivna verk ur sina skrivbordslådor – Tove Janssons första muminbok och Atos Wirtanens bok om Nietzsche –och återuppta skrivandet.

Tove Jansson har i flera intervjuer beskrivit hur hon började skriva sin första muminbok som en verklighetsflykt undan kriget. Som ett sätt att drömma sig tillbaka till sin egen muminmamma Hams trygga sagoberättande framför kakelugnen. Boken Småtrollen och den stora översvämningen (1945) skildrar flykten undan en katastrof och sökandet efter en försvunnen pappa. Men framför allt är det en skildring av barnets resa genom barnbokslitteraturen och dess sago­gestalter. Det var först med nästa bok, Kometjakten, som hon hittade sin form. Det är spännande att läsa boken mot bakgrund av Atos Wirtanens politiska projekt. Hur de delar teman, referenser och motiv. Hur den vandrande filosofen Atos Wirtanen i sin slitna tyghatt till och med själv dyker upp i boken i Snusmumrikens gestalt.

I sina brev beskriver en nyförälskad Tove Jansson honom för sin väninna i USA som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”. Atos Wirtanen kom från enkla förhållanden i en jordbrukarfamilj på Åland, med åtta syskon och en pappa som gick bort tidigt. Wirtanen tvingades lämna skolan och ta jobb som typograflärling som 13-åring. Det var på den vägen han halkade in på journalistiken och sedermera in i politiken. Han var självlärd, sträckläste Nietzsche under sina långa vandringar till och från arbetet. Att vandra och filosofera blev ett.

Wirtanens politiska bana kom att formas av motståndet mot den framväxande fascismen. Det var en sargad arbetarrörelse han steg in i på 20-talet. Finland vann sin självständighet efter ryska revolutionen 1917, men det var en självständighet som föddes i ett blodigt inbördeskrig mellan den revolterande röda arbetarrörelsen och den segrande vita borgerliga reaktionen. Wirtanen deltog som ung i uppbyggnadsarbetet och ingick i den vänsterfalang inom socialdemokratin som förespråkade en enhetsfront mellan arbetar­rörelsens två grenar, socialdemokraterna och kommunisterna.

I sina två politiska memoarer, Mot mörka makter (1963) och Politiska minnen (1973), skildrar han socialdemokratins svåra manövrerande mellan en framväxande fascist­rörelse inom landet, Finlands klämda position mellan öst och väst, och de krig landet kastades in i och med andra världskriget. När Wirtanen blev riksdagspolitiker hade socialdemokratin och liberalerna just lyckats driva tillbaka den så kallade Lapporörelsen, som i två år hade genomfört en våg av antikommunistiska attacker och pogromer som slutade i en misslyckad statskupp 1932. Lapporörelsen tappade sitt inflytande men kommunistpartiet förbjöds att ställa upp i val. När Sovjetunionen och Nazityskland 1939 delade upp Polen mellan sig var Wirtanen en av de få politiker som fördömde angreppen mot Polen. Finland stod på tur. Den 30 november inledde Sovjetunionen sitt angrepp på landet, vinterkriget utbröt och Finland drogs in i andra världskriget. Som svenskspråkig riksdagspolitiker och opinionsbildare skickades Wirtanen till Sverige för att värva Finlandsfrivilliga. När Finland sedan 1941 lierade sig med Tyskland och angrep Sovjetunionen, för att försöka återta förlorade landområden från vinterkriget, blev Wirtanen drivande i fredsoppositionen. Han var personligt engagerad i kampanjer mot utvisningen av judiska flyktingar till Tyskland. En politiker som levde farligt, alltid bara en hårsmån från att gripas av den finska säkerhetspolisen. Risken för en högerkupp var överhängande.

Men antifascismen var inte bara en politisk kamp för Wirtanen. Den var i lika hög grad en kulturell. Han bedrev den inte bara som politiker, utan även som filosof och författare. Därav hans litterära salong. Wirtanens bok Nietzsche den otidsenlige (1945) var hans närkamp med fascismens ideologiska ursprung, på dess egna planhalva. Den var ett försök att erövra Nietzsche från högern, men också hindra vänstern från att kasta ut filosofen med det bruna badvattnet. Wirtanen menade att högerns destruktiva Nietzscheläsning kom ur deras tolkning av begreppet viljan till makt. Bredvid viljan till makt ställde Wirtanen därför upp en ”drift till form”, och förde därmed in en dubbeltydighet i viljebegreppet. Maktviljan skulle inte bara förstås som en strid eller kamp, utan mer som energi och vitalitet som strävade efter att skapa nya livsformer, nya världar och upptäcka nya platser. Det kunde vara en vilja att realiseras, en kvalitet (”makten att förverkliga sin egenart”) snarare än bara en kvantitet (skaffa så mycket makt som möjligt). Det var en tolkning som förebådade Michael Foucaults och Gilles Deleuzes bejakande läsningar av Nietzsche. Wirtanen och Jansson beskrev skämtsamt hur han under sina promenader i Grankullas skogar högt resonerade sig fram till dessa slutsatser med en bisamråtta i träsket som åhörare.

På många sätt liknade det finska 20- och 30-talet det tyska. Finland var Nordens Weimarrepublik, en skör ung demokrati i ett stormigt inrikespolitiskt och geopolitiskt hav. Den finlandssvenska högern var uppdelad i två falanger: dels den liberala borgerligheten i städerna, men också en konservativ höger kopplad till storgodsen och herrgårdarna på landsbygden. Det var denna klass som hade uppburit viktiga byråkratiska funktioner i Tsarryssland, nedärvda från Rikssverige. Herrgårdsfamiljerna såg sig som den yttersta fronten mellan två civilisationer, väst och öst. De var väktarna av den svenska och germanska kulturen. Med ryska revolutionen gavs denna syn ytterligare en politisk laddning: de var grindvakterna mot de proletära irrlärorna som besmittade massorna i öst.

Hösten 1924 genomförde den tyska radikalkonservatismens främste teoretiker, Oswald Spengler, en föredragsturné genom Sverige, Finland och Baltikum. Han kom att få en hängiven skara följare i Helsingfors. 1931 bildades Aktiva Studentförbundet, med ett betydande inflytande i den akademiska miljön. Kring dem formerades en intellektuell finlandssvensk kulturfascistisk miljö, en krets kring filosofen och författaren Örnulf Tigerstedt som kallades Det svarta gardet. Det var den diametrala motsatsen till Wirtanens litterära antifascistiska hov på Grankulla.

Göran O:son Waltå gör i sin bok Poet under black banners: The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland, 1918–1944 (1993) en närläsning av Tigerstedts filosofi, som den centrala teoretikern i Det svarta gardet. Tigerstedt kom själv från en herrgårdssläkt och gestaltade i sina böcker en starkt polariserad världssyn med tydliga dikotomier, inspirerad av Spengler. Grundföreställningen var att kulturen måste dominera naturen. Människan ger form åt sin föränderliga omgivning och dominerar den, skapar lag och rigiditet. Kulturens maskulina principer står mot de feminina principerna, kaoset och naturen. Sinnebilden för kulturen är katedralen och stenskulpturen. Massan, demokratin och bolsjevismen är kollektivismer som står på det degenererande kaosets sida. För att kontra och bemästra det krävs en konservativ revolution från ovan, ”Den kommande Caesar”, en stark ledare som är bäraren av enhet och ordning.

Det är mot denna syn Wirtanen reser sin Nietzscheläsning. Han river gränserna mellan kultur och natur, lyfter in en strävan efter mångfald och gränsöverskridande. Här träder den nomadiska och profetiska vandraren fram. I Kometjakten leker Tove Jansson med Wirtanens projekt. Det är nu Snusmumriken gör entré i muminvärlden, vandrandes ut ur ett landskap som bär tydlig färg av krigets ödeläggelse. I början är han inte lika sympatisk och harmonisk som i senare böcker, inklusive den omarbetade versionen Kometen kommer (1968). Han är en rebellisk vagabond, en kringstrykare som berättar skrönor om hur han rymde från ett fängelse. I serie­versionen som Tove Jansson tecknar för Wirtanens tidning Ny tid ironiserar hon ännu mer över Atosdragen. Han är där en poet som bor i en sirapsburk och lyckas få Mumintrollet att somna när han reciterar sina långa dikter. Namnet snusmumrik är också taget från ett äldre svenskt ord för en underlig, kufisk gubbe.

I Kometjakten kliver filosofen Bisamråttan in hos muminfamiljen och förkunnar världens undergång, innan han lägger sig i hängmattan och läser Spengler. I stället för att förtvivla eller fly skickar muminfamiljen ut Mumintrollet och Sniff på en kometjakt. Snusmumriken slår dem följe. ”Han är oberörd av tingen, däri ligger en del av hemligheten i hans överlevnadsstrategi”, skriver Boel Westin i sin analys av Kometjakten i Familjen i dalen (1988). Westin lyfter fram hur Tove Jansson ställer äventyrarna, kometjägarna, mot forskarna i Ensliga bergens stjärnobservatorium. De intellektuella ”kan ge kunskap men tillhandahåller inga lösningar”, de står för ”det begränsade synfältet, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären”. I stället blir äventyrarna ”de konkreta problemställarna som frågar vad som kommer hända, hur ska man klara sig”. ”Kometjakten och upptäcktsfärden formar sig till en livskraftens försvarshandling, till en kamp mot makterna för dalen, paradiset, för livet”, skriver Boel Westin.
Tove Janssons lek med Wirtanens husfilosofer Spengler, Bergson och Nietzsche behöver inte läsas som ett politiskt manifest. Men just denna lek välter omkull det kulturfascistiska projektet och fnyser åt auktoriteter, ordning och traditioner. Med sin muminvärld lyfts i stället naturen, myllret, äventyret, vandrandet, fnattandet och småknytten fram. Det svarta gardets tjut ekar likt Mårrans i fjärran. Publiceringen av Atos Wirtanens Nietzsche den otidsenlige möttes med tystnad. När den kom ut var andra världskriget slut, de fascistiska organisationerna hade i fredsavtalet med Sovjetunionen förbjudits och den finska politiken inlett ett nytt kapitel. Men Grankulladiskussionerna satte sina spår och lever vidare i den antiauktoritära livskraften i Tove Janssons muminböcker. Snusmumriken kommer fortsätta vara en antifascistisk vandringspartner för varje ny generations äventyr. Och nog finns det en fest på vägen, även när tiderna är mörka.

Lappo



Den fascistiska Lapporörelsens emblem. Organisationen existerade mellan 1929 och 1932 och hann utföra en mängd våldsdåd mot kommunister, socialdemokrater och borgerliga politiker, samt kidnappa Finlands president.

Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.