Max Shanly (bilden) hade varit medlem av styrelsen i Labours ungdomsrörelse Young Labour mellan 2013 och 2018, först som del av en socialistisk minoritet, och sedan, efter att Jeremy Corbyn valts till partiledare 2015, i en socialistisk supermajoritet. Sommaren 2016 var han även vice chef för Jeremy Corbyns kampanj för att vinna ledarvalet i Labour för andra året i rad. Utöver det har han arbetat med gräsrotsorganisering för partiets vänsterfalang.

Men nu är det slut med det. Orsaken? Den nye ledaren Keir Starmers utrensning av såväl vänsterpolitik som vänstermedlemmar. Max Shanly är inte ensam om att göra bedömningen att vänstern inte längre har något att hämta inom Labour.

– Många i partiets socialistiska fraktion har gått ur av olika skäl, främst som ett känslomässigt svar på partiets rörelse högerut, både internt och externt.

Sedan slutet av 2017, när Labour kunde stoltsera med västvärldens högsta medlemsantal på 564  443 medlemmar, har partiet tappat nästan 170 000 personer. Av dem gick 90 000 ur 2021, ett år efter att Starmer valdes till ledare. Även kända profiler som statsvetaren och författaren Lea Ypi har meddelat att hon inte längre är partimedlem.

En annan av de tusentals avhopparna är Matt Zarb-Cousin. Han var talesperson för Jeremy Corbyn mellan 2016 och 2017, och ledde därefter vänsterkandidaten Rebecca Long-Baileys kampanj för att bli ledare 2020. Hon kom tvåa efter Keir Starmer.

Liksom Max menar Matt Zarb-Cousin (bilden) att vänstern har svikits av Starmer, trots att denne valdes på en plattform som till stora delar var densamma som Corbyns.

– Jag lämnade partiet för att vänstern har blivit marginaliserad under Keir Starmers ledarskap, vilket han vann på falska grunder, och för att löften som han gick till val på har strukits från agendan.

För Max Shanly hade beslutet att lämna partiet flera skäl. Liksom Matt menar han att ledningen under Starmer aktivt har underminerat vänstern inom partiet. Till exempel har partiledningen ändrat reglerna i valen till ledare och vice partiledare, vilket har gjort det nästintill omöjligt för en socialistisk kandidat att ställa upp i framtiden, eftersom det inte finns tillräckligt många socialister i Labours parlamentariska grupp för att nominera en sådan kandidat.

Ledningen arbetar även tillsammans med partimaskineriet för att hindra vänsterkandidater från att ställa upp i lokala valkretsar i parlamentsvalen, menar Max Shanly.

– Resultatet är att Labours socialistiska kampanjgrupp bara kommer att krympa med tiden, vilket gör det ännu mindre troligt att en vänsterkandidat kommer att kunna ställa upp i partiledarvalet i framtiden.

Utöver detta har Starmers ledning ändrat valreglerna i partistadgarna och gjort dem mer proportionella, vilket gör det svårare för vänstern att uppnå majoritet inom partistyrelsen.

– Detta innebär i praktiken att alla sätt för socialister att avancera inom partistrukturen är blockerade, säger Max Shanly.

För partiledningen är det dock uppenbart att den inslagna vägen är den rätta. Sedan december 2021 har Labour lett över de Konservativa i opinionsmätningarna. I dag är försprånget nästan 20 procentenheter: 45 mot 26 procent. En valseger ser nästan självskriven ut, och det talas om en jordskredsseger på nivå med Tony Blairs 1997. Siffrorna är så starka att Starmer har bett talare på partikongressen som gick av stapeln förra lördagen att vara ödmjuka och inte ta ut segern i förskott.

Det är inte bara en strategisk offensiv mot vänstern som Starmer har sjösatt – det senaste året har allt fler av partiets löften och förslag också strukits från programmet. Detta till den grad att många frågar sig om det längre går att beskriva Labour som ett vänsterparti. När den konservativa premiärministern Liz Truss’ regering för ett år sedan kraschade som en zeppelinare – efter att ha lagt fram en extremt liberal budget som fick centralbanken att rycka in för att stabilisera det svajiga pundet – svarade Starmers Labour med ett löfte: partiet skulle aldrig sätta de brittiska statsfinanserna på spel. I konkreta termer betyder det att partiledningen bara kommer att föra en ekonomisk politik som ligger inom ramen för vad det brittiska institutionella ramverket tillåter.

Starmers utfästelse har fått flera konsekvenser. Ett löfte som ingick i de två partiprogrammen som togs fram under Corbyn 2017 och 2019, och som Starmer också behöll i sitt program 2020, var slopandet av universitetsavgifter. Men i maj meddelade Starmer att partiet stryker det från programmet, eftersom Storbritannien ”befinner sig i en annan ekonomisk situation” i dag. Totalt skulle reformen ha kostat staten motsvarande 80 miljarder kronor om året. I januari beslutade man även att slopa kravet på att avskaffa skattelättnaderna som gäller för privatskolor – en reform som hade genererat 23 miljarder kronor i skatteintäkter.

Starmer åberopade också det förändrade ekonomiska läget när han i maj antydde att partiet kommer att stryka löftet att höja skatten för de rikaste fem procenten – ett krav som i programmet från 2020 gällde som hans flaggskeppsreform:

”Vi är i en annan situation nu, för jag anser så klart att vi har det högsta skattetrycket sedan andra världskriget”, sade han då i en intervju med BBC.

Ett annat löfte i Starmers ursprungliga program var nationaliseringen av flera allmännyttiga bolag och sektorer. Järnvägen, posten, energiförsörjningen och vattentillförseln skulle förstatligas, och den smygande privatiseringen av det nationella sjukvårdssystemet NHS skulle stoppas. Men i mars strök Starmers skuggfinansminister Rachel Reeves samtliga sektorer utom järnvägen från listan. I stället ska Labour nu lösa frågan om till exempel vattenförsörjningen med starkare reglering av de privata aktörerna.

Under valrörelsen till partiledarvalet lovade Starmer också att han skulle ”försvara den fria rörligheten när vi lämnar EU”.

I november 2022 sade han dock i en intervju att ”[e]tt schweiziskt avtal kommer helt enkelt inte att fungera för Storbritannien. Vi kommer att ha starkare handelsrelationer och vi kommer att skära ned på regleringar för brittiska företag – men fri rörlighet är en röd linje för mig.” Sådana friheter ingick i EU-avtalet, men kommer inte att återinföras under en Labourregering.

De som har valt att ’stanna och kämpa’ har för det mesta visat sig vara mer lojala till Labourpartiet än till socialismen.

Så sent som vid partikongressen förra året presenterade Starmer en ”grön välståndsplan”, som skulle ha pumpat in 375 miljarder kronor i ekonomin och bidragit till att ”vända Storbritanniens ekonomi.” I dag har den reformen vattnats ur så att den siffran kommer att nås först under andra halvan av partiets första mandatperiod vid makten.

Det enskilt mest uppmärksammade löftesbrottet rör dock socialpolitiken. Under Margaret Thatchers regeringsinnehav infördes ett tak på för hur många barn en familj kan få barnbidrag. Sedan dess har brittiska familjer inte kunnat få bidrag för mer än två barn, oavsett föräldrarnas inkomster och livsvillkor. Reformen överlevde Tony Blairs regeringstid men skulle till slut avskaffas av en Corbyn-ledd regering. Fram till i somras var det även Starmers löfte. Men i juli meddelade han att man inte kommer att ändra reglerna, vilket utlöste ramaskri inom partiet. Sedan dess har den adlade Keir Starmer fått en nytt smeknamn bland sina fiender till vänster: ”Sir Kids Starver”.

Med en sådan utveckling är det kanske inte svårt att se varför även relativt högt uppsatta medlemmar som Max och Matt har valt att lämna partiet. Men alla gör inte samma bedömning. Jon Lansman är i dag främst känd som grundaren av Momentum, den gräsrotsorganisation som stödde Jeremy Corbyn inför partiledarvalet 2015 och under hans tid som partiledare fram till 2020. Enligt honom gör det brittiska valsystemet, med majoritetsval i enmansvalkretsar, att det inte går att se på brittiska partier på samma sätt som i Sverige. I Storbritannien står valet i praktiken mellan två partier, medan alla övriga är dömda till irrelevans. Det betyder att partierna spänner över bredare grupper än i andra länder.

– Vi delar parti med människor som har en väldigt annorlunda politik. Men det grundläggande problemet är att vi har ett system med majoritetsval. Man har inget annat val än att ingå allianser med folk man inte är överens med, säger han.

Labourpartiet var från början för att ersätta valsystemet med ett proportionellt sådant. Men efter att partiet blev statsbärande släpptes kravet. I dag är en majoritet av partimedlemmarna för en reform av valsystemet – men inte ledningen. Och så länge systemet är intakt har vänstern inget annat val än att organisera sig inom Labour om den vill utöva någon makt överhuvudtaget, menar Lansman.

– Det enda ett avhopp kan leda till är maktlöshet. Vänstern är extremt svag utanför Labourpartiet. Jag säger inte att minoritetspartier inte kan spela en roll, men det är i princip omöjligt att skapa en politisk maktbas under sådana förhållanden.

En orsak till att Jon Lansman (bilden) har ett annat perspektiv än många yngre medlemmar är att han varit med ett tag. Hans engagemang i partiet sträcker sig tillbaka ända till 1974, då han gick med som tonåring. Där inspirerades han av den tjeckoslovakiske trotskisten Vladimir Derer och hans fru Vera, som hade flytt sitt hemland och gått med i Labour.

– Det var väldigt inspirerande. Det Labourparti han ville skapa var ett demokratiskt men icke-leninistiskt parti som hade ett transformativt program, säger Jon Lansman.

– Det var ett parti som skulle stå i centrum i varje lokalt område och vars roll var att leda varje kamp. Det var det slags parti jag ville se, och Momentum var den typ av organisation som jag trodde kunde uppnå det.

Tillfället att omvandla Labourpartiet kom i valet till partiledare 2015, efter att Ed Miliband förlorat mot David Camerons Tories, och partiledningen gjort det lättare att bli medlem och nominera kandidater. Men vägen dit hade förberetts av flera års gräsrotsarbete.

– Vi vann nästan alla positioner åt vänstern i valet till partistyrelsen. Min roll var att förbättra organiseringen och försöka vinna val på lokal nivå. Mellan parlamentsvalen 2010 och 2015 lyckades vi få vänsterkandidater valda i flera valkretsar. Det var därför vi hade siffrorna för att få Jeremy Corbyn nominerad till partiledare.

Det Lansman och hans kolleger gjorde var att samla in data om partimedlemmarna, vilket gjorde det möjligt att bygga en mycket starkare struktur för vänstern inom partiet. Han hade märkt att det fanns flera lokala nätkampanjer mot den konservativa regeringens åtstramningspolitik, som ibland ledde till spontana lokala protester. Ett exempel var i östra London, där en namninsamlingskampanj på nätet gjorde att hundratals organiserade medlemmar från olika rörelser tog sig ut på gatorna och talade med folk om en specifik lagändring.

– Det var fler engagerade i att tala till vanliga människor i London än jag hade sett förut. Några kom från Gröna partiet, andra från Kommunistpartiet, några från trotskistiska grupper. Det var uppenbarligen en gräsrotsorganisation. Om det gick att åstadkomma detta i östra London borde det vara möjligt att göra det på en större skala också. Då skulle vi kunna bygga en riktig rörelse mot åtstramningarna.

Lansmans grupp samlade alla vänsterorganisationer inom partiet runt ett gemensamt program. Anledningen till att de lyckades få Corbyn nominerad var inte att han hade ett särskilt stort stöd, menar han, utan att år av organisering hade skapat ett starkt stöd för en rad reformer som även Corbyn stod för.

Men egentligen kom framgången för snabbt.

– Vi trodde inte att vi skulle vinna. Vi insåg att vi kunde göra det halvvägs in i kampanjen. Vårt mål med att ställa upp med Corbyn var att bygga en starkare vänster inom partiet. Jag trodde aldrig att det skulle leda till någonting i sig, säger Jon Lansman.

Resten av historien är för många bekant: Corbyns tid som partiledare präglades av interna gräl med partihögern och en extern smutskastningskampanj från såväl politiska motståndare som den högervridna pressen.

– Tyvärr blev vi så distraherade av de interna partigrälen efter Corbyns seger att de utåtriktade kampanjerna försummades. I efterhand var vårt största misslyckande att vi inte lyckades förändra partikulturen i valkretsarna och vinna lokalval åt våra kandidater. Detta misslyckande var avgörande. Det är lättare att se det nu än det var då, för vi var så upptagna med defensiva fraktionsstrider.

Men trots det politiska misslyckandet bekräftade experimentet med Momentum för Lansman att vänstern behöver finnas inom Labourpartiet. Och det gör den fortfarande, trots medlemstappet.

– Momentum är fortfarande en effektiv organisation. Tyvärr har många medlemmar lämnat den, men vi är fortfarande väldigt aktiva.

Den typen av argument köper inte Max Shanly. Enligt honom är personer som valt att stanna i partiet bara socialister i andra hand – det är snarare Labour de är lojala till än ett politiskt projekt.

– De förändringar som Starmer har genomfört gör det omöjligt för vänstern att någonsin igen ta över partiet och genomdriva ett socialdemokratiskt, för att inte nämna ett genuint socialistiskt program.

– De som har valt att ”stanna och kämpa” har för det mesta visat sig vara mer lojala till Labourpartiet än till socialismen. Deras stridsrop är ”Labour först, socialismen sedan!” De kan inte föreställa sig ett politiskt projekt utanför partiet, och de flesta vill inte göra det. Därmed har de förnekat varje anspråk de må ha haft under Corbyn-eran på att stå för förändring i socialistisk riktning. De har varken viljan, den kreativa förmågan eller den strategiska inriktningen. Det är sorgligt men sant, säger Max Shanly.

Han får medhåll av Matt Zarb-Cousin.

– Till dem som stannar och kämpar är min fråga: ”För vad?” Om man bor i en valkrets där den politiska majoriteten är liten och en demokratisk socialist står på vallistan, och man vill se till att den personen vinner, kan jag förstå att det finns en logik i det. Och om man vill se till att den kandidaten skyddas från att ersättas av kandidater från andra fraktioner, kan jag förstå att det kan vara viktigt att förbli partimedlem. Men för majoriteten som inte har en socialistisk parlamentsledamot i sin valkrets finns det inget sätt att få en sådan.

Själv har Matt Zarb-Cousin gått med i Gröna partiet, vilket han ser som ett växande och konkurrerande vänsterparti. Målet med det är att uppmuntra andra demokratiska socialister att gå med i partiet för att övertyga Labour om att de måste göra eftergifter åt vänstern för att kunna behålla tillräckligt många väljare för att kunna vinna. Ett annat är att hjälpa Gröna partiet i lokalval så att en reform av valsystemet till slut ska bli möjlig.

Till saken hör dock att många som valt att stanna i Labour instämmer i kritiken mot Starmer. Slopandet av löftet att avskaffa barnbidragstaket ser Jon Lansman som närmast oförlåtligt.

– Det råder enormt missnöje med detta i hela partiet. Jag är säker på att vi kommer att debattera det.

Han nämner Starmers fäbless för att utesluta partimedlemmar eller att hota med det, oavsett om det är för att någon hävdat att Labour borde ingå en pakt med Liberaldemokraterna eller för att någon argumenterat för att Storbritannien borde lämna Nato. Även behandlingen av Jeremy Corbyn, som Starmer har antytt inte kommer tillåtas att ställa upp i nästa val för Labour, är oförsvarlig enligt Lansman, som inte tvekar inför att beskriva ledningen som en ”korrupt regim”.

– Starmer har slutat bry sig om reglerna. Vänstern borde vinna nomineringsvalen till kandidater i flera valkretsar, men ledningen plockar bara bort deras namn från listorna.

Detta är dock inget nytt. Under Tony Blairs tid var situationen densamma – om något är den bättre nu än då, enligt Jon Lansman.

– Jag anser inte att vi är i en sämre situation nu än under Blair – jag tror att vi är starkare. Det är därför vi fortfarande kämpar.

I själva verket har stödet för vänsterpolitik i Labourpartiet aldrig varit så stort som nu, menar Lansman. Men förändring tar tid. Höjdpunkten var 1981, när Tony Benn förlorade ledarvalet, hävdar han.

– Jag var aktiv i kampanjen då. Det tog 16 år från det till att Blair valdes. Och det är nu bara några år sedan Corbyn förlorade.

Men om det finns en stor aptit på vänsterpolitik är chanserna att en sådan ska föras av ledningen numera minimala, erkänner Lansman.

Det finns ingen effektiv vänsterorganisation utanför Labourpartiet. De som gått ur partiet lämnade på ett oorganiserat sätt, käbblande med varandra.

– Jag tror inte att vänstern har några utsikter att vinna makten i Labourpartiet igen. Men hade vi verkligen makten när Corbyn var ledare? Ja, vi hade ett program som alla fackföreningar och till och med Labourhögern stödde, åtminstone i inrikespolitiken. Men majoritetsvalsystemet som vi har ger oss inte så många fördelar som vi trodde. Man måste alltid bygga allianser inom och utanför partiet.

Enligt Jon Lansman gör det brittiska valsystemet att man måste se på Labour som en arena för olika typer av vänsterpolitik, snarare än som ett enhetligt centraliserat parti. Eftersom ett folkrörelseparti i ett sådant system rymmer grupper som i ett proportionellt system skulle utgöra separata partier – tänk Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Sverige – går det inte att betrakta det på samma sätt. Vänstern inom Labour fungerar alltså som ett eget vänsterparti som kan dra ledningen åt sitt håll i enskilda frågor.

– Vi förlorade ledarvalet 1981 med liten marginal. I det senaste valet förlorade vi väljarnas val. Och man får inte förlora hos väljarna, vilket högern aldrig tröttnar på att påpeka, säger Jon Lansman och fortsätter:

– Jag har aldrig tänkt såhär förut. Men jag började reflektera över detta under covid-nedstängningen: man måste bygga allianser för att komma någonvart. Vi i Storbritannien har mer att lära av partier och rörelser i andra länder än vad vi tror. Till exempel av Bernie Sanders kampanj i USA.

Men även om vänstern inte ser ut att kunna ta makten över Labour igen tror Jon Lansman att en möjlighet för ett mer vänsterorienterat parti kan komma snart. Även om Starmer har svikit många av sina ursprungliga löften är kärnan i partiprogrammet fortfarande densamma som under Corbyn, inte minst klimatpolitiskt. Och Starmers ovilja eller oförmåga att infria dessa löften kan bli precis den katalysator som vänstern behöver, menar Lansman.

– Vi ville att Corbyns manifest skulle vara ett transformativt program. Det var ett uttryck för vad fackföreningarna, inklusive de högerlutande, ville ha. När Starmer misslyckas med att förverkliga det kommer en opposition att bildas mot honom och Momentum kommer att vara del av den.
Kalkylen är alltså att Starmers konservatism, vare sig den är strategisk eller genuin, kommer att blåsa liv i vänstern igen.

I ett sådant läge tror Lansman att en mitten-vänsterkandidat kan väljas till ledare, vilket i kombination med en demokratiserad och decentraliserad partistruktur kan göra Labour till det breda vänsterparti som han menar att Storbritannien behöver.

– Det finns ingen effektiv vänsterorganisation utanför Labourpartiet. De som gått ur partiet lämnade på ett oorganiserat sätt, käbblande med varandra.

Du verkar säker på att Labour kommer att vinna nästa val. Men är det inte också möjligt att Starmer går så långt åt höger att han riskerar att förlora valet till Rishi Sunaks Tories?

– Det ser ut som att han kommer att vinna. Men jag håller med om att Starmers position i vissa frågor gör att han riskerar att tappa vänsterröster.

– Det kan skada oss i Skottland, som Labour tappade först 2015. Det var helt och hållet en produkt av Tony Blairs regeringsinnehav. Skotska SNP befinner sig i kris nu, men på grund av Starmers politik är det inte säkert att vi kommer att vinna tillbaka väljarna där, något som verkligen skulle förändra saker.

Omsvängningen i fråga om barnbidragstaket fick särskilt stark kritik i Skottland, säger Jon Lansman, som även ser en risk att det skadar Labours chanser i Wales och norra England. Men av den senaste veckan att döma tycks de farhågorna vara överdrivna. Förra fredagen vann Labour en stor seger i lokalvalet i den skotska valkretsen Rutherglen and Hamilton West. Det traditionellt Labourstyrda området strax söder om Glasgow hade styrts av SNP den senaste mandatperioden, men nu tog Labour revansch med råge: drygt 58 procent av rösterna gick till partiet medan SNP sjönk till strax över 27 procent. Labours ledning ser det som en bekräftelse på att partiet har valt rätt strategi.

Det råder också delade meningar om hur Starmers centristiska linje bör tolkas: är det ett uttryck för en faktisk politisk förändring av partiet, eller är det en taktisk manöver i syfte att inte skrämma bort viktiga väljargrupper?

– Det är möjligt att hans högersväng är enbart taktisk. Men jag tror att han vill krossa vänstern i partiet så att han inte kan utmanas därifrån. Särskilt socialdemokraterna som är för mer statliga ingrepp i ekonomin. Det utesluter dock inte att han kommer att vara mer progressiv vid makten än vad han är villig att visa, säger Jon Lansman.

Samtidigt är det ett faktum att Starmer har utsett profiler från Labourhögern till rådgivare, såsom Tony Blair och Peter Mandelson. Lansman tror också att Starmer kan välja att plocka in gamla högerfigurer som David Miliband i sista sekund före valet och låta dem ställa upp i en säker valkrets.

– Starmer är extremt upptagen med kommunikation och att vinna nyckelgrupper, särskilt socialt reaktionära arbetarklassväljare.

Högern kommer därför att stärkas i den nya skuggregeringen och mittenvänstern försvagas, tror Jon Lansman.

Samtidigt meddelade Starmer under förra helgens partikongress att man kommer att bygga 1,5 miljoner nya bostäder för att lösa bostadskrisen i landet. Det är en reform som ligger närmare Corbyns program än Blairs.

Sådana argument tycks inte bita på redan avhoppade medlemmar som Max Shanly och Matt Zarb-Cousin. För den senare är svaret enkelt:

– Rösta grönt och reformera Labour utifrån!

Det är ett sätt att se på saken. Men det är inte det enda. Och medan debatten inom vänstern fortsätter närmar sig Labour den första valsegern sedan 2005. Huruvida en sådan kommer att ske till priset av genuin vänsterpolitik återstår att se.