”Vad fan spelar det för roll att intellektuellt nyansera nu? Vill bara skrika.” Så skriver en vän på Facebook och jag känner igen frustrationen.

Inför bilderna på skelettsmala barn några kilometer från Israel räcker orden inte till. Har demonstrationerna, debattartiklarna, lägesrapporterna, dödstalen och namninsamlingarna alls haft någon effekt, eller blir det bara bränsle i ett meningslöst ordkrig där en dockinstallation och förflugna formuleringar mynnar ut i offentliga rättegångar? Jag börjar själv tvivla.

En som inte tvivlar är författaren Johannes Anyuru. Hans kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar. Dessvärre är den inte lika konsekvent när det gäller antisemitismen.

Antisemitism existerar i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.

I en Instagramstory den 15 juli skriver han: ”Det finns inget som heter ’antisemitism’” – med ordet inom citattecken. Visst missbrukas ordet av sådana som Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat.

Men det existerar inte för deras skull. Det har en egen logik, skild från andra former av rasism: föreställningen om judar som hemliga, sammanbundna makthavare, som styr majoritetssamhället via pengar och kulturellt inflytande.

Berättelsen om judarnas lömskhet går ända tillbaka till de kristna evangelierna, och har inte bara utnyttjats av nazismen, utan även symboliserat bankväsendet både till höger och vänster. I modern tid har extremhögern bedrivit klappjakt på finansmannen George Soros och ”Bonniermedia”, och vem är det som anklagas för att underminera väst genom muslimsk invandring om inte judarna? Tyvärr har även en del kritik av Israel halkat över i troper om hemlig judisk makt.

Antisemitism existerar alltså i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.

I samma inlägg skriver Anyuru: ”Hela begreppsapparaten är nersmutsad av folkmordet”. Jag säger: låt det inte hända.

När SKMA anklagade konstinstallationen i Umeå för ”grov förvanskning av förintelsen”, avfärdade han dem som ”en politisk lobbyorganisation, eller vad de nu ska föreställa”. En lobby för vad, undrar man? Det behövs inga konspirationsteorier för att förklara varför många judar blir stötta av konstverket. Som Håkan Blomqvist skriver i Internationalen (23/7) har förintelsens offer ingenting med Israels krigsförbrytelser att göra.

Svenska kommittén mot antisemitism är ett vakttorn mot fördomar mot judar, som gjort stordåd under perioden av en sverigedemokratisk skuggregering. I motsats till statsminister Ulf Kristersson har de aldrig lindat in orden. Att kalla dem ”lobbyorganisation” ekar inte bara av tropen om judiska intressen, utan även av sverigedemokraterna Jimmie Åkessons (”politisk aktör”) och Josef Franssons (”vänsterorganisation”) anklagelser om dolda avsikter. Är det värdigt en solidaritetsrörelse?

Anyuru antyder att den som protesterar mot antisemitism är ”folkmordsapologet”. Ska judar alltså förlora sin talan i Palestinas sak så fort vi värjer oss? I alla andra antirasistiska rörelser ges den som utsätts för rasism tolkningsföreträde – men uppenbarligen inte i judars fall.

Palestinierna hjälps knappast av att vi accepterar rasism.

Men tydligen är vi bara bortskämda. Den 25 maj skrev Anyuru på Instagram: ”Jag kan inte tänka mig ett tydligare uttryck för en ingrodd, blind känsla av den egna etniska överhögheten, än att efter ett och ett halvt års folkmord fortfarande hålla fram sitt eget deltagande i motståndet som vore detta deltagande en gåva till de döende, kämpande, ännu levande palestinierna. Som något som kan villkoras och schackras kring tills allt är perfekt för just MIG.”

Det är grova ord. Johannes Anyuru anklagar alltså judar i rörelsen för att ”schackra” och känna ”etnisk överhöghet”. I stället borde vi kväva vår smärta – över att se förintelsen förvanskad, eller höra arrangören till Sveriges största Palestinademonstration jämföra flera ”Aron” med ”spindlar” som spinner sin makt över världen – för att Netanyahus brott är värre. Som om han själv hade accepterat liknande myter om Sveriges alla ”Muhammed”, eller uppmaningar till muslimer i arbetarrörelsen ska tåla rasism för den större sakens skull.

Palestinierna hjälps knappast av att vi accepterar rasism. Tvärtom kan rörelsen bara hålla sams – och överleva kriget – om vi behåller respekten för varandra. Också nu, när det känns lättare att skrika än att nyansera.

För när kriget är över går orden inte att ta tillbaka.