Den senaste tolkningen ”Svindlande höjder” placerar konflikten i kläderna. Cathy var rasande, kåt och rebellisk, inte en modedocka för brittiskt 1800-tals-lajv.
Nej, Emily Brontës Svindlande höjder (1847) är inte mysig landsbygdsromantik. Det är en gotisk skräckis om klasshat, hämnd och en kärlek så giftig att den hemsöker nästa generation. Vi har föräldralöse Heathcliff som tas upp i familjen Earnshaw, älskar dottern Cathy, men nekas henne på grund av sin status (och hudfärg, i moderna tolkningar). Cathy väljer den rike Edgar Linton, och resten av boken ägnas åt Heathcliffs förödelse av alla inblandades liv.
När nu Emerald Fennell (regissören bakom Promising young woman och Saltburn) tar sig an verket, skippar hon linneförkläden och dämpade jordfärger. Tillsammans med kostymören Jacqueline Durran har hon skapat en Cathy i glansiga syntetmaterial och tyska mjölkflickekorsetter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För det har hon fått hård kritik, den historisk-korrekthet-moralismen. Varför denna upprördhet?
Kraven på historisk korrekthet är ofta en form av estetiskt grindvaktande med svag koppling till upphovspersonens intentioner.
Det finns en märklig föreställning om kostymfilm som en pedagogisk tidsmaskin. Instinktivt tror vi att kvalitet är lika med museal exakthet. Men kraven på historisk korrekthet är ofta en form av estetiskt grindvaktande med svag koppling till upphovspersonens intentioner.
Det finns en föreställning om att det förflutna ska se ”äkta” ut, trots att vår bild av just detta troligen är baserad på andra filmer, inte på verkligheten. När vi kräver att Cathy ska bära kysk bomull i dämpad färgskala, kräver vi egentligen att hon ska passa in i våra förväntningar. Men Brontës bok var aldrig dämpad. Den var radikal, ful och högljudd.
I Yorgos Lanthimos film Poor things såg vi hur 1890-talets silhuetter blandades med barbent och absurt uppblåsta Solkungen-ärmar. Det var inte korrekt, men det stämde överens med känslolivet hos den isolerade huvudpersonen Bella, och hennes kaotiska värld som bebis i en kvinnas kropp.
Kläderna i Svindlande höjder har samma betydelsebärande avsikt. Genom att ge Cathy en garderob som andas fantastisk feberdröm – en mix av 1950-talsmelodram med all dess disciplinerande av femininitet, lån av Muglers androgynitet och sexig latexglans – lyfter de ut henne ur historieboken och in i ett tidlöst raseri och sorg som går att känna igen sig i. Om Cathy känner sig som en gåva som ska säljas på äktenskapsmarknaden, varför inte klä henne i cellofan, som en inslagen vara?
Det finns en inneboende spänning i att se Jacob Elordis Heathcliff i hyfsat tidsenliga engelska 1800-talskläder, medan Margot Robbies Cathy ser ut som om hon precis lämnat en Oktoberfest. Det skapar en visuell dissonans som speglar deras klasskillnader och deras oförmåga att mötas. Det finns förstås en risk att den visuella stilen tar över, men i händerna på en visionär filmskapare blir kläderna så mycket mer än en torr lektion i beklädnadshistoria. Kostymen är bärare av Brontës psykologiska tyngd och gör karaktärernas inre värld begriplig för en modern publik.
Mode blir som mest intressant när det bryter mot reglerna. Det förflutna är ändå bara en fantasi över nuet.
