UTTARANCHAL Kvinnan framför mig ser härjad ut. Fårorna i ansiktet, den allvarsamma blicken, de slitna sandalerna som ligger slängda bredvid henne – allt berättar om ett liv som är allt annat än lagom. Kvinnan bär foder till djuren och arbetar på fälten, kvinnan samlar ved och hämtar vatten, kvinnan tar hand om barnen och sköter hela hushållet. Kvinnan sliter. Varje dag, från tidig morgon till sen kväll, hela året. Kvinnans namn är Roshni.
Jag önskar att Roshni vore ett undantag, men här mellan terrassodlingar och himmel, här mellan slingrande serpentinvägar och skyhöga berg i indiska Himalaya, lever kvinnorna ett oförtjänt hårt liv. Alla tunga och monotona arbetsuppgifter tillfaller dem och att ha en arbetsdag på 16 timmar är inte alls ovanligt. I denna overkliga verklighetsbild har männen hamnat lite i skymundan. Det gör de ofta i byn också. Arbetslösheten är utbredd, dock har en del män tagit jobb utanför byn, andra arbetar inom armén – ett attraktivt jobb eftersom det garanterar pension. Andra män i byn spelar kort över en kopp te. Varje dag. Och så plöjer de. Ett par gånger om året.
Jag befinner mig i byn Girsa, i delstaten Uttaranchal på norra Indiens landsbygd. Girsa är en av fem byar som under 15 månader varit i fokus för ett projekt som indiska Himad (Himalayan Society for Alternative Development) och svenska ABC (Aktiva insatser med världens barn i centrum) samarbetar kring. Himad arrangerar workshops och möten i mänskliga rättigheter för kvinnor, män, ungdomar och barn. Dessa ingår i ett större projekt som Himad, med stöd av Lundabaserade ABC och Sida, driver i regionen. Projektet kallas Jagriti som betyder ”medvetenhet”.

Målet med projektet är att öka människors medvetenhet, självförtroende och kapacitet, att stärka jämställdheten samt att i det lilla såväl som det stora bidra till en mer dräglig livssituation. Himad bistår med kunskap och erfarenhet i en process där byborna själva definierar sina problem och sedan finner lösningar på dem. Problemen är många och stora och kan innefatta allt från brist på skola, sjukvård och vägar till övermäktig arbetsbörda för kvinnor och arbetslöshet. En del problem löses under projektets gång, andra är av mer strukturell karaktär och kommer att ta tid. Men med Jagriti utvecklar kvinnorna och de andra deltagande grupperna en stark plattform av gemenskap, sammanhållning och kunskap. Plattformens bas finns i nyvunnen styrka, makt och vilja att påverka sin situation.
– Nu vet vi att förändring är möjlig, även om det ibland kan ta tid, som en kvinna uttrycker det.
Jag är här idag för att få deltagarnas syn på dessa 15 månader, för att tillsammans med dem utvärdera projektet och se det genom deras ögon. Först ut att berätta är kvinnorna och antagligen är det just de som gagnats mest av projektet. Under dessa månader är det mycket som har förändrats och kvinnorna är ivriga att berätta. Vi sitter på golvet, en policy som Himad har, vi är alla på samma nivå.
Finns det några skillnader i byn nu jämfört med före projektet? Frågan slängs ut i gruppen och fångas snabbt upp av Roshni:
– Vi är inte längre beroende av någon, vi kan prata öppet och uttrycka våra åsikter.
Andra kvinnor flikar in.
– Vi har en sammanhållning nu som vi inte hade förut, vi är nu medvetna om alla fördelar med att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål.
– Nu kan vi vara med på möten eller gå till marknaden utan att fråga om lov från våra män.
Kvinnorna fortsätter ge andra exempel − hur de har tagit krafttag mot den utbredda alkoholismen, hur deras döttrar nu har mer att säga till om i skolan, hur deras män har börjat hjälpa till mer i hushållet – allt de säger är stort och betydelsefullt. Men jag har fastnat vid Roshni, där hon sitter i sin brandgula sari, med en utstrålning som få. Jag minns mitt första möte med henne, den där varma sommardagen förra året. Himad genomförde ett av sina första möten med kvinnorna i byn. Alla ombads att säga sitt namn, men Roshni ville inte. Hon dolde tyst sitt ansikte bakom en bit av sarin som om den skänkte någon sorts trygghet. Det kan verka ytterst märkligt att inte våga eller kunna säga vad man heter, men är det första gången man ska prata i grupp, om man inte är van vid att bli tillfrågad om något alls, så är det kanske inte så konstigt. Roshni förblev tyst under mötet. Men det fanns något där, bakom den brandgula tygbiten som dolde hennes ansikte.

En tid senare möts vi igen. Himad har nu haft flera workshops – alla med utgångspunkt i mänskliga rättigheter. De har, tillsammans med deltagarna, stött och blött frågor kring genus, jämställdhet och vilka problem som finns i byn. Fokus har dock legat på lösningar och hur man tillsammans kan göra rättigheter som till exempel skola och hälsocenter till verklighet, inte bara bokstäver på ett papper. Alla möten har involverat lekar och sånger, diskussioner och övningar, något som krävt aktivt deltagande från samtliga kvinnor. Modet har stigit i Roshni och i slutet av mötet bestämmer hon sig för att sjunga en sång för de andra deltagarna. Tonerna från en vacker traditionell hindisång strömmar ut i skydd av badrumsdörren och uttrycket ”jag sjunger bara i badrummet” har helt plötsligt fått en ny innebörd. Nu spritter det av nyvunnet självförtroende, självkänsla och mod. Självklart har styrkan funnits där hela tiden, den lyser bara lite starkare och skarpare nu.
Jag ler för mig själv åt minnet av Roshni och tittar ut genom det klarblå fönstret i rummet som fylls med kvinnornas diskussioner. Allt jag ser är berg, berg, berg. Längs vägen som slingrar sig upp, upp, upp ser jag ett gäng flickor som bär lass med foder till djuren, lass som är större än de själva. Jag har sedan barnsben blivit matad med att lagom är bäst. Men det finns inget lagom med Indien, verkligen inget alls, och antagligen är det just därför jag befinner mig här. Och även om detta känns som min verklighet nu är jag bortskämt medveten om att jag när som helst kan lämna denna overkliga verklighet för en helt annan, med antaganden om att vara världens mest jämställda. Men det var inte många generationer sedan som svenska kvinnor stod för den största delen av det tunga och fysiskt krävande arbetet kring jordbruket. Och i Sverige har vi än idag ytterst märkliga uppdelningar av arbetsområden, baserade på gamla och förlegade uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt.

Diskussionen i Girsa håller på för fullt. Den lilla hindi jag lyckats snappa upp gör att jag förstår att de nu pratar om ”monkey obstacle”, aphindret, ett påfund som lett till tre gånger mer skörd än vanligt. Det har länge varit ett stort problem med apor på fälten, apor som förstör skörden och river ner stenar på terrassodlingarna. Detta är ett problem som samtliga kvinnor ställs inför, det är ju de som ansvarar för jordbruket. Detta togs också upp som ett problem i början av projektet. Initiativet med aphindret kom från Roshni, som efter långa och ihärdiga diskussioner med andra kvinnor i byn kom på att organisering var den bästa lösningen. Istället för att var och en skulle gå och vakta sina egna fält och samtidigt hinna med allt annat arbete, skulle man nu ha ett organiserat schema av invånare från byn. Både kvinnor och män skulle engageras så att man med kollektiva resurser skulle kunna öka skörden. Roshnis initiativ har nu blivit verklighet och har dessutom spridit sig till de fyra andra Jagritibyarna i området. Förutom markant ökad skörd, berättar kvinnorna även om ökad status i byn.
– Andra människor i byn säger att nu är det vi som har hand om utvecklingen.
Saker som dessa är ofta svåra att mäta. Det handlar om att organisera sig mot ett gemensamt mål, att ta plats, att våga prata inför andra, att kunna vara med och fatta beslut om sitt liv och leverne och att vara enade. Just enande är av stor betydelse för kvinnorna. Enligt dem är just denna nyvunna sammanhållning det enklaste och bästa sättet att mäta Jagritis påverkan på dem och resten av byn.

Mötet i Girsa börjar lida mot sitt slut. Utanför fönstret kommer solen snart att sjunka bakom bergen och vinterkylan börjar göra sig påmind. En hel del positiva effekter och resultat har tagits upp, debatterats och diskuterats. Efter att gemensamt ha ställt krav på myndigheterna i området har de blivit lovade en ny, ordentlig väg till byn. Denna har även lett till vaccination av alla barn eftersom sjuksköterskor nu kan ta sig dit. Ett mindre dagis har startats och detta har, tillsammans med aphindret, underlättat deras arbetsbörda.
Kvinnorna har även startat små mikrobanker med gemensamt sparande och utlåning inom gruppen och detta har i många fall lett till en lättad ekonomisk börda och oberoende. De gamla slagorden ”Tillsammans är vi starka” får en mycket tydlig innebörd.
En timme senare skumpar jag fram i jeepen, längs serpentinvägarna som aldrig verkar ta slut. Jag tänker på Himads uttryck ”Revolution genom medvetenhet”. Visst sker det små revolutioner varje dag.