Dagens Nyheter laddar på med krigsrubriker och gör artikeln till en huvudnyhet den 20 mars.
Rubriken lyder: ”S-väljarna tror inte på Mona Sahlin.” I artikeln framkommer att Fredrik Reinfeldt har högt förtroende, och Mona Sahlin lågt. Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring säger att det är ”en mardrömssits för Mona Sahlin”. ”Förtroendet bland ledarna verkar bli allt viktigare”, säger statsvetaren Tommy Möller i en artikel intill. ”Allvarligast är att Sahlin tappar kraftigt i stöd bland sina egna väljare”, skriver artikelförfattaren Henrik Brors.

I svensk valforskning råder stark övertygelse om motsatsen. Sören Holmberg och Henrik Oscarsson, som regelbundet återkommit med böcker om svenska väljare sedan 1981 går i Väljare. Svenskt väljarbeteende under femtio år (2004) och uppföljaren Regeringsskifte : väljarna och valet 2006 (2008) till botten med idén om partiledarnas avgörande betydelse.
De kommer fram till att svenska väljare varken själva anser att partiledaren är avgörande, eller i riksdagsvalen betett sig som om partiledaren varit viktigast. De partier som har populära partiledare vinner inte röster mer än på marginalen, och inte heller de som har impopulära partiledare förlorar speciellt mycket. Och ibland spelar populariteten ingen roll alls jämfört med andra faktorer.

Den redan populäre Bengt Westerberg blev ännu populärare under valet 1991 – hans parti, Folkpartiet backade med tre procent. Carl Bildts popularitet minskade valet 1994 – men moderaterna gick framåt. Nästa val nästan tredubblades Carl Bildts popularitet i väljarkåren. Han blev nu mest populär av alla partiledare. Moderaterna fick 0,52 procent fler röster. Statsminister blev en kandidat med rekordlåg uppskattning både från egna och andra väljare, Göran Persson. Som valet därpå hade blivit den mest populäre partiledaren och som sedan regerade i åtta år. Lägger man till det faktum att det är koalitioner, inte enstaka partier som avgör svenska val är förklaringsvärdet mycket svagt.
Och ännu mindre roll spelar det som vi kan kalla Brors-faktorn, populariteten bland de egna väljarna. Sveriges mest populära partiledare hos de egna väljarna de senaste åtta valen var nämligen:

1979: Gösta Bohman
1985: Bengt Westerberg
1988: Alf Svensson
1991: Alf Svensson
1994: Carl Bildt
1998: Carl Bildt
2002: Alf Svensson
2006: Fredrik Reinfeldt

Något förvånande kanske. Socialdemokratiska partiledare har genomgående blivit slagna av sina borgerliga konkurrenter i denna gren. I verkligheten har det ändå blivit rödgrön majoritet sex gånger av åtta.
En annan överraskning: 2002 års succéman, Lars Leijonborg – Lejonkungen – finns inte med på listan. I själva verket är det ett belysande exempel. Förklaringen: Leijonborg lade fram språktest som valfråga, och vann många röster åt Folkpartiet. Själv var han aldrig speciellt populär. I medierna däremot, med sin dramaturgi kring vinnare och förlorare förklarades framgången som knuten till hans person.
Holmbergs och Oscarssons material ingår i en internationell studie, the Leadership project, där långa tidsserier i nio länder jämförts. Och Sverige är inte bara som de flesta andra länder, ett land där partiledareffekten är liten. ”Sverige är det land där vi finner svagast partiledareffekt på röstningen”, konstaterar Holmberg och Oscarsson. Skälen är att partierna är starka i det svenska politiska systemet. Och i motsats till vad som ofta påståtts finns en tydlig polarisering mellan höger och vänster.
Det betyder att väljarna i mycket högre grad tar ställning till sakfrågor och ideologi än vilken partiledare ett parti har. En partiledare kan spela stor roll för ett partis utveckling, för att det väljer rätt frågor eller att det framträder tydligt för väljarna. Men när väljarna slutat tro på partiet, inte håller med om frågorna eller kanske alltför tydligt ser resultaten av politiken, kommer de inte rösta på partiet oavsett om de gillar partiledaren eller inte.

Och det är ju precis vad vi sett också de fyra senaste åren, men i en extrem variant. Vi har ett Centerparti som håller på att åka ur riksdagen, företrädd av sin mest populära partiledare sedan 1979. Vi har en regering som sedan den framträtt offentligt inte en enda gång i sammanvägda mätningar nått majoritetsstöd. Alltså en regering med rekord i uthållig impopularitet, ledd av Sveriges mest populära politiker i modern tid.
Tesen faller sönder i varenda Sifo. Men Dagens Nyheter är inte besvärade av sådana futtigheter. ”Reinfeldt slår Sahlin med 6-0”, skriver Brors i en annan DN-artikel den 25 september 2009, samtidigt som de borgerliga partierna legat under opinionsmässigt i 37 månader. Dagen därpå hyllar ledarsidans Hanne Kjöller Reinfeldts ledarskap och ifrågasätter istället de vanliga opinionsundersökningarna: ”En sak förvånar. Opinionsinstitut som undersöker vad människor skulle rösta på om det vore val i dag ger i många fall segern till de rödgröna.”

I realiteten är det så att man ska tro att Reinfeldts popularitet ska säga något om valet 2010 måste man hoppas att alla tidigare observationer om partiledarens effekt ska vara satta ur spel.
Partiledartesen är inget annat än en förhoppning med syfte att hjälpa statsministern och hans borgerliga vänner. Eller vad som i valtider brukar känneteckna en stor inrikespolitisk nyhet i Dagens Nyheter.

/Aron Etzler