Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter?
Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den nygrundade församlingen skulle vara den samlande punkten för alla de som både ville behålla sina judiska traditioner och samtidigt bli svenskar. Några var fromma, andra konverterade men behöll banden internt inom familjen.
Ännu i dag är judarna en mycket liten grupp i Sverige, omkring 20 000. Av dem är 8 000 medlemmar i någon av de tre församlingarna. Det är en låg siffra för en grupp som skulle kunna ha så mycket gemensamt.
Det är uppenbart att Judiska församlingen, det samlande rummet för denna svenska minoritet, i dag inte lever upp till sitt grundläggande uppdrag: att värna svenska judar. Gränsen mellan oss går nämligen långt härifrån – vid Israel. De som identifierar sig som judar, hela skalan från ortodoxa till helt sekulära, som söker gemenskap och rum att fira och minnas, men med ett behov att definiera sig bortom staten Israel, är inte välkomna. Det är ett misslyckande.
I intervju efter intervju hävdar Aron Verständig, Judiska centralrådets ordförande att förbundenheten till Israel, som står som första paragraf i medlemsstadgarna, inte handlar om dess nuvarande regering, utan om en principiell hållning om landets existens.
Under de snart två år som gått sedan ett krig som borde ha tagit slut för länge sedan, har församlingarna, representerade av Judiska centralrådet, bevakat varje andetag som Palestinarörelsen har tagit. Ibland motiverat – som i den återupptagna förundersökningen om hets mot folkgrupp mot Aron Verständig – men ibland även med drakonisk nit krävt avbokning av en rapgrupp, stängande av museiutställningar och nu senast demoniserat en stillsam demonstration mot en folkmordsstämplad regimföreträdare.
Men inte en enda gång har församlingen eller åtminstone en enskild rabbin eller representant under två senaste åren uttryckt medkänsla för eller sorg över de liv som utplånats av de judiska israelernas grannar och syskonfolk. En förbundenhet med Israel innebär per definition även en förbundenhet med palestinierna. Denna stängdhet för att ta in en pågående tragedi är häpnadsväckande, ja, sekteristisk. Inte heller har församlingen mäktat med att lyssna på medlemmars och icke-medlemmars vädjan att tala om Gaza eller ens överväga att stryka Israel-paragrafen och låta saken vara upp till var och en.
Stämningen kunde under tisdagseftermiddagen deeskalera när den ena tidningen efter den andra uppdaterade sina inlägg om det inträffade. Även Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig medgav sent på dagen att det varit olämpligt av Miff att bjuda in den israeliska soldaten. Det är hoppfullt.
Men det får mig ändå att fundera över vad mer som händer och sägs innanför väggarna i huset på Östermalm, där jag själv en gång gått i skolan. Är man till för alla Sveriges judar, eller för staten Israel? Det kanske inte går att välja båda.
