– De är våra kunder. Vi lägger ner tre miljoner kronor årligen på reklam för att människor ska komma till våra butiker, säger centrumchefen med eftertryck. Han och jag möttes under ett panelsamtal om demokratin och det offentliga rummet.

I varje större stad finns de, köpcentrumen. Massor av affärer samlade på ett ställe, under ett tak. Ungefär 360 dagar om året slår de upp sina portar och lockar oss med sitt strängaspel. Likt en modern Medusa får överflödet av varor, de vackra förpackningarna och expediternas förföriska leenden oss att stanna upp i beundran.

Chefen tycker det är kul när det händer saker i centrum, men det ska vara roligt (läs harmlöst) och underhållande (läs inget politiskt). Ofta kommer artister, spelar ett par låtar, signerar skivor och åker vidare. Ibland är det ortens egna hjältar i idrottslaget. Allt på bästa shoppingtid och bara under en kort stund, för sedan ska det handlas. Att tilltala barnen säljer mest, för då kommer också föräldrarna och de är som mest sårbara när det gäller att ge sina barn ”vad de är värda”, ofta som en kompensation för dåligt samvete. Köpcentrumen är byggda för att uppmuntra oss att göra av med mer pengar än vi hade tänkt. Därför är köpcentret, liksom kasinot, ett rum där resten av världen stängs ute. Ute faller regnet, men när du kliver in blåser en inbjudande värme redan vid entrén.

Väggklockor är ovanliga, förutom hos uraffären, och det finns sällan några fönster mot yttervärlden. Det är alltid rent och snyggt. Om någon stör harmonin genom att bryta mot ordningsreglerna avlägsnas denne snabbt och diskret av centrets egna ordningsvakter. Vi andra ska inte störas i illusionen om ”den trevliga mötesplatsen”.

Centrumchefen ville inte se politisk agitation, gatuteater, flygbladsutdelande eller liknande i köpcentret.
– Det kan upplevas kränkande av våra kunder, sa han.

Och hur är det med det kvinnoideal som klädindustrin förmedlar, det sätt på vilket våra skjortor och skor tillverkas, hur samhället behandlar de fattiga?

Köpcentrumen ger ständigt sken av att vara motsatsen till vad de verkligen är. De låtsas vara allmänna, offentliga platser trots att de är privata och drivs i vinstsyfte, de erbjuder rum för umgänge och avkoppling när de egentligen vill tjäna pengar och de lånar symboler från andra platser och tider för att dölja kapitalismens giriga ansikte.

Köpcentrumen ses idag som givna, självklara och positiva, men frågan måste ställas om de verkligen i dagens utformning är förenliga med ett demokratiskt och socialistiskt samhälle.