Om vi vidgar vyerna utanför dagens svenska debatt så kommer det att framgå att nationalismen i sig saknar politisk färg, den kan vara såväl höger som vänster, såväl bakåtblickande som inriktad på framtiden, såväl intellektuell som känslomässig.
Den moderna nationalismen föddes med den franska revolutionen 1789, när det arbetande folkets tredje stånd och sympatisörer från första och andra ståndet genialiskt omformade sig till ett ”folk” och en ”nation”. Till en demokrati av politiskt likvärdiga medborgare.
Denna franska politiska nationalism kompletterades i början av 1800-talet med den tyska romantiska nationalismen där det vanliga folket av mestadels bönder och deras folkkultur lyftes fram. Detta kunde göras på olika sätt: framhävande det egna folket, eller likställande det med andra folk.

När nationalismen blev en ofta progressiv politisk kraft bemöttes denna i slutet av 1800-talet med överklassens nya officiella nationalism (i Europa och delvis i Latinamerika). Den användes för att mobilisera det egna folket för eliten och mot andra folk. Ur den växte så småningom den folkmobiliserande fascismens rasistiska nationalism fram – präglad av reaktionär modernism.
Men denna tyska, italienska, japanska och annan nazism & fascism bemöttes under andra världskriget av anti-fascistisk nationalism i de folkliga motståndsrörelserna. Folket i bred bemärkelse mobiliserades för att återfå demokrati och nationellt oberoende (via politiska allianser och klassallianser).
Ur exempelvis den konservativa 1800-talsnationalismen växte idén om ”folkhemmet” fram. Denna idé togs över och genomfördes från 30-talet och framåt av socialdemokratin. Välfärdssamhället byggdes på en bara halvt uttalad folkhemsnationalism.

Efter andra världskriget tog den progressiva antikoloniala och antiimperialistiska nationalismen och nationsbyggandet i Afrika och Asien fart. Mycket ofta kombinerades detta med olika former av socialism. Klasskriget mot de inhemska förtryckarna kombinerades med kamp för nationell självständighet – nominellt och reellt.
I vår tids Latinamerika finns bland vänsterrörelserna och i de nya vänsterregimerna en liknande kombination av kamp för socialismen och kamp för nationen och dess rätt att välja sin egen väg (mot USA-imperialismen). En folklig progressiv alternativ nationalism.
I sammanhanget måste man också nämna de radikala etniska, regionala och minoritetsnationalismerna i dagens värld: exempelvis Nordirland, Baskien, Galicien, Katalonien och Kurdistan. Samt inte minst den indianska nationalismen i Nya världen.

Slutligen finns den vänsternationalism (även om den inte kallar sig så) som vänder sig mot den centraliserade, byråkratiska och odemokratiska form som EU tagit. Den vänder sig mot Bryssel i kamp för nationellt oberoende och demokratiskt självbestämmande.
Samma ”vänsternationella” kamp mot maktfullkomlig överstatlighet, elitär marknadsdiktatur, och reaktionär nyliberal individualistisk ”ond” globalisering (som enbart gynnar världens kosmopolitiska överklass) präglar i viss mån delar av antiglobaliseringsrörelsen. I brist på global demokrati är nationen och dess demokrati värd att försvara.