Den 2 november 2020 skulle Gisèle Pelicots liv komma att förändras för alltid. Det visste hon inte när hon som vanligt satt mitt emot den man hon gifte sig med 1973, Dominique, och drack morgonkaffet. De var ett äldre par som flyttat till en idyllisk by på landsbygden efter pensionen, de hade barn och barnbarn. Gisèle var lycklig, trodde hon i alla fall.
Men just den morgonen fanns det smolk i glädjebägaren. Några veckor tidigare hade Dominique blivit tagen på bar gärning när han filmat under flera kvinnors kjolar på köpcentret Leclerc. Den här dagen hade hon blivit kallad till förhör på den lokala polisstationen. Gisèle såg det som en formalitet. Ett litet fartgupp att ta sig över bara, sedan kunde de fortsätta sitt liv i det lilla gula huset med blå fönsterluckor.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Och – vilket skrämmer mig än mer – hur är det möjligt att alla dessa män, otaliga män, som besökte paret Pelicots sovrum nattetid för att våldta Gisèle, deltog i övergreppen utan att blinka?
Väl på polisstationen konfronteras Gisèle med bilder och filmer på sig själv, till synes medvetslös, iklädd underkläder hon inte känner igen, med män hon aldrig mött, som gör saker med hennes kropp hon aldrig gett sitt samtycke till. Materialet har polisen tankat ner från hennes makes dator och telefon. Det visar sig att hennes man i över ett decennium drogat henne och bjudit främlingar att våldta henne i deras hem.
I veckan har Gisèle Pelicots memoarer släppts i tjugo länder. Min nattsömn brukar vara god, men efter att ha tagit del av hennes berättelse om sitt liv, sitt äktenskap och de fruktansvärda övergrepp hennes man utsatte henne för är det omöjligt att sova. Mörkret är kompakt. Hur är det möjligt att en man, på ytan en kärleksfull och omtänksam make, på nätterna är ett monster?
Och – vilket skrämmer mig än mer – hur är det möjligt att alla dessa män, otaliga män, som besökte paret Pelicots sovrum nattetid för att våldta Gisèle, deltog i övergreppen utan att blinka? Ett monster kan man möjligtvis förstå – men alla de andra? Nej, jag vet, inte alla män och så vidare – men för många, alldeles för många.
Gisèle blev våldtagen hundratals gånger, vaginalt, oralt, analt. Män körde in sina kukar i hennes sovande kropp, fingrar, grönsaker, sexleksaker. Polisen lyckades identifiera 51 män, ”helt vanliga män”, som man brukar säga, elektriker, bagare, med flickvänner, fruar och barn, i åldrarna 27 till 74. De åtalades tillsammans med Dominique Pelicot i november 2024. Samtliga fälldes och dömdes till fängelse.
Också något annat i berättelsen skaver: Gisèle beskriver sig som ”optimist” och en person som ”väljer glädjen”. Det gör hennes dotter Caroline rasande. Hon är också ett offer för sin fars perversioner, och hon är arg, bitter, hämndgirig. Caroline är, kort sagt, en människa. Gisèle är ett helgon, mild, förstående och förlåtande. Hon borde, åtminstone för sin dotters räkning, vara förbannad.
Gisèle krävde att rättegången skulle hållas inför öppna dörrar, och hela världen kunde ta del av de fasansfulla övergreppen. Hela världen såg männen, gärningsmännen, och hela världen såg Gisèle, en liten, nätt kvinna, oklanderligt klädd som med högburet huvud och lugn värdighet uthärdade den flera veckor långa rättegången. ”Skammen är inte min”, sade Gisèle till pressen. Skammen är deras, männens.
Gisèle Pelicots välskrivna, brutalt ärliga bok väcker många frågor om det manliga mörker som är en del av kvinnornas existensvillkor. Hon antyder också ett svar på frågan ”hur är det möjligt?” när hon reflekterar över de lojala kvinnor, mödrar, fruar, som troget sitter i publiken under rättegången, övertygade om just deras sons eller mans oskuld: kärlek, en längtan efter kärlek som gör oss blinda för grymheten mitt framför oss.
Genom sitt värdiga agerande har Gisèle blivit en ikon, en förebild för våldtagna och utsatta kvinnor. Jag är kluven till hennes förebildlighet: Är det inte just den sortens mild och förstående kvinnlighet som gör oss till lätta offer? Själv ville jag krossa pungkulorna på den man som våldtog mig när jag var tjugo. Jag vill inte förlåta, jag skiter i värdigheten, jag blev glad när jag fick veta att han dött.
