Kvinnor i Frankrike, där jag jobbat som psykoanalytiker, kan bli premiärministrar, astronauter och chefer. De kan rösta, ta ut skilsmässa och vägra sex utan att bli stenade till döds. De har p-piller och rätt till abort.
Ändå uttrycker de ett stort lidande i mottagningsrummet. En av dem beskriver kravet på att vara perfekt som en tvångströja, en annan ser kärleken som en kamp och familjelivet som en enda röra. En tredje berättar om det våld hon utsätts för. Inte alltid det spektakulära våldet som skapar rubriker, utan det osynliga i nära relationer som uttrycker sig i respektlöshet och förakt, som skulle behöva en speciell rättegångskultur i sig.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vi kvinnor ska vara starka men inte hotfulla. Sexuella men inte horiga. Moderliga men inte martyrer. Kroppen ska vara slank men kurvig, sexig men inte vulgär.
Freud beskrev hur flickor, när de träder in i språket och kulturen, upptäcker att de saknar något – inte en anatomisk del, utan tillgång till ett för dem slutet maktsystem.
När det inte går ihop kommer symptomen. ”Hysterin”, den historiska hittepådiagnosen, i dess tusen moderna former: ätstörningar, migrän, fibromyalgi, kronisk trötthet och smärtor. Effekter av ett envist kvarhängande patriarkalt system.
Jag tänker på Ann Heberlein som nyligen avslöjade att det var hon som låg bakom deckarförfattaren Helena Herbert. Varför hade hon valt att skriva under ett fiktivt namn? Förklaringen är att den första boken, Blåmärken, delvis byggde på hennes liv i en våldsam relation. ”Att visa sig svag är alltid förenat med risken att bli föraktad och avfärdad och jag kände inte att jag orkade det då”, svarar hon i en intervju.
”Män älskar att knäcka starka kvinnor. Ju starkare vi är, desto mer far vi illa”, sade nyligen en av mina kvinnliga patienter, en framgångsrik skådespelare. Visst, man ska inte generalisera, men en sak är säker – metoo-revolutionen har lett till en massiv motreaktion i form av en ny, radikaliserad kamp mellan könen. Hur kan vi gå vidare?
Jag vänder mig till den brittiska feministen och marxisten Juliet Mitchell, vars legendariska Psychoanalysis and feminism från 1974, precis getts ut igen på Verso förlag. I den gjorde hon en provokativ sak: hon försvarade Sigmund Freud mitt under andra vågens feminism. Det gjorde henne inte populär bland de feminister som just hivat honom från tronen och anklagat honom för kvinnohat och för påståendet om att kvinnor skulle ha mindervärdekomplex för att de saknade snopp.
Men Freud, menar Mitchell, skriver ingenstans om hur kvinnor är, utan ger bara en förklaring till mekanismerna bakom det patriarkala systemet. När Freud sade att flickor ”lider av penisavund”, menade han inte att de bokstavligt längtar efter en penis. Han beskrev hur de, när de träder in i språket och kulturen, upptäcker att de saknar något – inte en anatomisk del, utan tillgång till ett för dem slutet maktsystem. I det avseendet var Freud faktiskt feminist. Men Mitchell menar också att andra vågens feminister bortser från det omedvetnas existens.
Det omedvetna visar oss att vi begär det vi borde förakta, att vi både vill dominera och underkasta oss och att vi för det mesta styrs av irrationella impulser och begär. Vi kan känna en dragningskraft till människor som äcklar oss, känna hat och kärlek till samma person, och stanna kvar i en relation fast vi vet att den håller på att förinta oss. För en politik som vill förändra världen genom rationella beslut är det omedvetna en mardröm. Om vi inte alltid vet vad vi vill, hur ska vi då kunna befria oss? Men Mitchell insisterar: att förneka det omedvetna är inte att befria sig från det, utan att bli ännu mer dess slav.
Så kan psykoanalysen dammas av som botemedel mot det internaliserade kvinnohatet i dag? Ja och nej. För det räcker inte att bli medveten om sina omedvetna tankeprocesser för att frigöra sig från dem. Som den franske psykoanalytikern Jacques Lacan påpekade: vi individer är inte slutna system, utan läcker hit och dit, både inom oss själva och andra, och formas av det samhälle vi lever i. Det är alltså inte så lätt som att bara ”ta tag” i saken.
Varje fredag samlas kvinnor och män i alla åldrar för manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm för att manifestera mot mäns våld mot kvinnor. En ung kille höll häromdagen ett plakat med texten ”Patriarkatet dödar”. Medvetandet finns, men det räcker förstås inte. Ulf Kristersson vill numera införa ett särskilt ministerråd mot mäns våld mot kvinnor. Samtidigt drömmer 36 procent av svenska kvinnor mellan 18 och 29 år, enligt ”The nordic women report” om att bli försörjda av en man. Jag tror inte att dessa kvinnor drömmer om att bli husslavar med strutbehå. Det är nog snarare ett uttryck för protest mot idealet av den helt autonoma, självtillräckliga individen – en fantasi som modern kapitalism och nyliberalism kräver av oss.
I sin bok diskuterar Mitchell relationen mellan våld och sanning och kommer fram till något förbluffande mörkt: våld är ständigt närvarande i mänskliga relationer. Detta är långt ifrån den optimistiska feminismen som tror att rätt politik löser allt. Om vi går tillbaka till Freud, inte för att rädda honom, utan för att ta vara på hans skarpa och ännu aktuella begrepp eros och thanatos, så kan vi inte annat än erkänna att vi alla bär både på livslust – och dödsdrift, som kan skapa eller förstöra. Att göra kvinnan till ett oskyldigt, änglalikt offer på patriarkatets altare vore att förneka våra mörka, komplexa sidor. Vi har alla en dödsdrift inom oss, vare sig vi vänder den inåt eller utåt, vare sig den leder till melankolisk självförnekelse eller en aktiv, ibland våldsam kamp om erkännande. För dödsdriften gör oss modiga, får oss att vilja revoltera. ”Fascismen börjar i relationen mellan en man och en kvinna”, sade författaren och poeten Ingeborg Bachmann i en radiointervju 1973. Den franska författaren Lolita Pille publicerade nyligen boken Antigone Reine. Pille vänder sig till antiken, precis som Freud, men använder Antigone som ett motstånd mot det nutida maskulina tyranniet. Hon föreställer sig att Antigone bestiger tronen och förändrar historiens slut: hon erövrar sin plats genom att skapa sina egna lagar. Med fantasi och medkänsla kan man finna ett språk mot alla former av fascism – ett språk som kan berätta andra historier. Det är trösterikt. Men kanske ännu mer hos Bell Hooks, som i Allt om kärlek (1999) menar att sann kärlek inte har något med våld att göra.
Det är lika tänkvärt som revolutionerande, för den sopar golvet med både Freuds och Lacans pessimistiska teorier om könskampens oundviklighet. När jag i samtalsrummet inte längre vet vad jag ska säga till mina patienter som lider av makabert våldsamma relationer och när Freuds teorier om eros och thanatos inte räcker till, vänder jag mig till henne, och särskilt detta citat: ”När vi förstår kärlek som viljan att vårda vår egen och andras andliga tillväxt, blir det tydligt att vi inte kan påstå oss älska om vi är skadliga och våldsamma. Kärlek och övergrepp kan inte samexistera.”
