Kan den socialdemokratiska reformpolitiken från 1960-talet ligga till grund för en radikal vänsters politik i början av 2000-talet?
Aron Etzlers hänvisning till att socialdemokratiska debattörer i facklig press välkomnar det ek-politiska programförslaget, som ett “normalt socialdemokratiskt reformprogram, som lika gärna, kunde vara socialdemokraternas eget” borde inge oro i stället för att tas som intäkt för att programförslaget är bra. Det är nämligen så att även socialdemokrater drömmer tillbaka till tider för femtio år sedan.
Då – efter världskriget – var det en väldig tillväxt i svensk sysselsättning och ekonomi – och det fanns hur mycket resurser som helst till utbyggnad av den gemensamma sektorn.

För ett socialistiskt vänsterparti borde det vara en självklarhet att denna politik inte går att köra i repris. Världen har nämligen förändrats på gott och ont. Vi kan inte sköta svensk ekonomi oberoende av vad som händer i Europa eller Världen. Vi kan inte driva en lönepolitik som skiljer sig från omgivningen och det finns begränsningar för skatteuttaget.
I båda fallen handlar det om en globaliserad världsekonomi, där Sverige som liten nation skall konkurrera med företag i hela världen. Här spelar kostnadsnivån en avgörande roll. De öppna gränserna för kapitalförflyttningar omöjliggör stora skattehöjningar i jämförelse med andra länder.
Har man insett dessa ekonomiska grundfakta, måste vi hitta en annan väg för att försvara en god välfärd och full sysselsättning. Att bara brassa på ekonomin med högre inflation och medföljande lönekompensation, är ingen lösning för ett vänsterparti. Man kan nå kortsiktiga framgångar när det gäller sysselsättningen, men hamnar mycket snart i ett än värre läge.

Det är av denna anledning man reagerar på förslaget till ek-pol program där man föreslår 200 000 nya offentliga jobb på kort tid och att detta skall finansieras med kommunala skattehöjningar, total nonchalans av nödvändigheten att skapa massor med nya jobb i den icke-skattefinansierade sektorn och de, visserligen trevande, funderingarna om förstatligande av stora börsbolag.
Detta kan inte vara en radikal vänsterpolitik för 2000-talet – det liknar mycket mer gammal socialdemokratisk nostalgi. Vänsterns, och hela arbetarrörelsens, stora utmaning är hur vi skall klara sysselsättning och välfärd i en alltmer globaliserad, konkurrensutsatt värld.

Lennart Beijer
Riksdagsledamot (v)
Hultsfred

FLAMMAN SVARAR

Att Lennart Beijer och jag är helt oense om vad som är möjligt politiskt är ingen nyhet direkt. Jag tror att Sverige – ett land där aktieutdelningarna förra året var över 70 miljarder kronor, samtidigt som många går arbetslösa – skulle må bra av kraftiga, genomtänkta offentliga satsningar och att välfärden kan byggas ut. Beijer tror inte på det.
Men mer intressant är att vi gett samma bild av hur den politiska kartan ser ut. Vänstern inom vänsterpartiet och vänstern inom socialdemokraterna – de Beijer kallar nostalgiker – är ense om att det finns utrymme för välfärdspolitik. Förnyare/kanslihushögern inom s och v är ense om att detta utrymme inte finns. Möjligen kan man påstå att Beijer skulle hamna lätt till höger om Bosse Ringholm eller Per Nuder, men det är en detaljfråga. Det bådar inte helt gott att Beijer betraktar krav på ökad sysselsättning som uttryck för ”nostalgi”. Inte heller hans bisarra idé att det fanns ”hur mycket pengar som helst” efter andra världskriget, men knappt några idag.
Min första slutsats av denna samsyn mellan vänstersossar och många vänsterpartister är att det finns ett stort opinionsmässigt underlag för ett parti som tror på starka offentliga satsningar i Sverige. Min andra är att det borde finnas gott om plats för välfärdspessimister i alla andra partier utom i just ett sådant parti.
/Aron Etzler
Chefredaktör, Flamman