Memoarskrivande har alltid varit förbehållet överklassen och de bildade klasserna. Fattiga arbetande människor lämnar inte skriftliga spår efter sig, och det som det saknas skriftliga källor om, det har inte funnits. Så har den överväldigande majoriteten av världens folk kunnat suddas ut.
Det är därför en stor kulturhistorisk gärning när det lilla förlaget Murbruk publicerar en liten skrift som innehåller dagboksanteckningar förda av Johanna Andersson från Ytterlännäs i Ådalen. Hon föddes 1871, var gift med sågverksarbetare Karl Oskar Andersson, födde elva barn av vilka nio överlevde. Hon dog 1952. Hennes anteckningsbok återfanns för bara några år sedan. Den består av en blandning av dagboksanteckningar, självbiografiska tillbakablickar – som möjligen bygger på gamla anteckningar, en diktsvit, drömmar, visdomsord, stolpar med hushållsutgifter.
Det är inte lätt att veta vad som var syftet med anteckningarna. Ibland ger de ett intryck av en samling hågkomster avsedda för yngre generationer, stundtals får man en känsla av en person som för en inre dialog, där dagboken är en tillflyktsort för en känslig själ som lever ett hårt liv.
För hårt var det. Från sju års ålder börjar Johanna att arbeta, hon vallar kor, hon tar tjänst som lillpiga. Mellan raderna framgår ständigt att livet var knappt. Under krigsåren påtalas nöden mer direkt, ”/…/ fanns det inte en potatis att uppbringa i hela Gudmundrå”. Men det fanns också plats för solidaritet, och av skildringen av hennes senare år förstår vi att livet blev så småningom lättare.
Anslaget i anteckningarna har en biblisk prägel, och Johanna är en person som finner tröst i sin Gud och som älskar sin konung. Hon har också uppenbarligen haft ett gott läshuvud, och är ett vältaligt exempel på hur klassamhället slösar bort begåvning.
Ur anteckningarna träder fram en bild av en stark kvinna, intelligent och nyfiken, med sinne för humor och med kärlek för sina medmänniskor. Johanna Anderssons berättelse är en kort skrift. Jag önskar att den var mycket, mycket längre.
