PROGRESO Blödningarna upphörde inte. Luisa Fernandez befann sig i tredje månaden av sin graviditet och var glad, men hemskt orolig att förlora sitt första barn. Företagsläkaren gav henne två dagars sjukskrivning, men blödningarna fortsatte när hon återupptog arbetet.
– Läkaren sa att företaget inte tillät flera sjukdagar och att förmannen på ”linjen” var den som bestämde om jag skulle få gå hem eller inte, säger hon när jag träffar henne en månad efter hennes missfall.
Hon tvingades arbeta normalt trots blödningarna, och med ”normalt” menas en bänk utan rygg- eller armstöd. Efter skiftet på den koreanska maquilasfabriken Kimi de la Lima, belägen i staden Lima nära den honduranska Atlantkusten, måste Luisa ta två bussar och komer hem vid halv åttatiden på kvällen. Då har hon varit på språng sedan klockan fem på morgonen i nära 40-gradig hetta.
I åtta dagar blödde Luisa bokstavligen bort sitt barn. När hon gick till läkaren på det allmänna sjukhuset konstaterade han att hon hade förlorat barnet två dagar tidigare.
Tjugosexåriga Luisa Fernandez livsöde är inte unikt. Snarare är det legio att många gravida kvinnor får missfall på dessa hangarer till fabriker, där arbetsmiljön är direkt omänsklig. Luftsjukdomar av damm, urusel ventilation och förslitningsskador gör att det finns få arbetare över 30 år i dessa byggnader som kan ha upp till 4 000 anställda. Trots att Artikel 147 i den honduranska arbetskyddslagstiftningen förbjuder arbetsgivare att placera gravida kvinnor i tunga arbeten, kvällsarbete, stående eller sittande i långa pass, är verkligheten på maquilasfabrikerna raka motsatsen.
Arbetskraftsarmén av unga kvinnor kommer i huvudsak från landsbygden. De har högst sexårig grundskola bakom sig. När de söker anställning på en maquilasfabrik tvingas de som regel genomgå ett graviditetstest. Det är förbjudet, men lagen på dessa fabriker representeras av ägaren.
Den 12 juli förra året meddelade världens största t-tröjeproducent, kanadensiska företaget Gildan Activewear, att det skulle stänga sin fabrik i staden Progreso och ställa 1 800 arbetare på gatan. Beskedet hade föregåtts av konflikter mellan företaget och arbetarna samt en ”oberoende” undersökning av USA-baserade FLA, Fair Labour Association och WRC, Worker Rights Consortium, en så kallad fristående ”NGO” (icke regeringsanknuten organisation) med förbindelser till universitet i USA som bland annat inköper tusentals t-tröjor från Gildan.
Detta företag har under många år presenterat sig som ett företag med socialt arbetsgivaransvar och av media beskrivits som ”en kanadensisk historisk handelsframgång”. Men i januari 2002 visade ett kanadensiskt dokumentärteam filmen Missnöje i sömmarna. I dokumentären berättade sömmerskorna om arbete elva timmar i sträck, påtvingade graviditetstester och en öppen antifacklig attityd.
Företaget förnekade alla anklagelser och föreslog det att låta sig utsättas för en genomgripande undersökning, baserad på FN-organet ILO:s standardnormer, de så kallade SA8000.
– Under 2002–2003 utvecklade Gildan en dubbel strategi. Mot den allmänna opinionen intensifierade det sin lobbykampanj över hur revisionen av arbetsförhållandena utvecklades framgångsrikt. Det etablerade även intima relationer med människorättsorganisationer. Men innanför fabriksgrindarna ökade repressionen och alla försök att hävda fackliga rättigheter klipptes bryskt av. Under denna period avskedades 130 personer som försökt att bilda en fackklubb.
Det uppger Yolanda Gonzalez, arbetslivsforskare på Jesuitinstitutet Eric, equipo de reflexón, investigación y comunicación, som de senaste åren studerat maquilasföretagen och textil- och konfektionsindustrin. Det är i huvudsak denna bransch där maquilasföretagen är verksamma.
Den 12 juli 2004 meddelade plötsligt Gildan att det i september samma år skulle stänga sin fabrik i Progreso. Några dagar senare kom FLA:s och WRC:s rapport om de interna förhållandena på Gildan. Den bekräftade arbetarnas svidande kritik, men med tillägget att det även förekom sexuella trakasserier. Stängningen av Gildan uppfattades som en direkt hämnd mot arbetarnas kritik mot företaget. I stället meddelade Gildan att det skulle flytta produktionen till Nicaragua, där minimilönen är hälften av de honduranska arbetarnas – cirka 65–70 dollar i månaden.
Fyrahundra arbetare organiserade sig och krävde att Gildan skulle betala full lön och andra obligatoriska åtaganden, enligt lagen. Men det främsta kravet var rätten till arbete. I februari, bara en månad innan jag anlände till Progreso, fick arbetarna rätt och vann en stor seger.
– I USA suspenderade FLA medlemskapet för Gildan, tills företaget garanterade arbetarna både jobb och sina rättigheter. WRC informerade 130 universitet i USA, där Gildan sålde sina t-tröjor och hotade att säga upp sitt kontrakt och vägra köpa in Gildans tröjor. Det sved till i företagsledningen och den kröp nu till korset, berättar Yolanda.
De avskedade arbetarna i Progreso får nu både full lön för den tid de varit avskedade, och, det viktigaste av allt, tillbaka jobbet i den nybyggda fabriken, 40 minuters bussfärd utanför staden.
Men framtiden ser inte ljus ut, om man får tro Yolanda Gonzalez.
– Textilindustrin har reglerats av WTO de senaste 30 åren, genom att de stora företagen tvingats lägga ut sina beställningar i fasta kvoter på länder med textilindustri. Syftet 1974, då avtalet ”Acuerdo Multifibras” slöts, var industriländernas oro för de låga lönerna och ökade konkurrens i Syd. Restriktionerna riktades mot länder som Taiwan eller Korea och tillät att andra länder utan traditioner inom konfektionsindustrin kunde komma in på världsmarknaden.
Men med tiden har dessa länder blivit beroende av sin export av textiler. Maquilasfabrikerna i Centralamerika, starkt koncentrerade på just konfektionsindustrin, har på mindre än 15 år ökat antalet anställda från några tusen till 400 000 personer. I Honduras är textilexporten den näst största inkomsten.
Bangladesh krävde 2001 att WTO skulle upphöra med de reglerade kvoterna. Landets regering trodde att det skulle kunna öka sin export ännu mer. Men det visade sig vara ett grovt misstag. Landet befinner sig i dag i en dramatisk situation där mer än 80 procent av exportinkomsterna kommer från textilindustrin och beroendet är totalt. Men det kommer att stå sig slätt när giganten Kina nu gör sin entré på världsmarknaden, tror Yolanda.
– Alla bedömare tror att Indien och Kina kommer att bli de stora vinnarna när kvoterna nu upphör. Kina beräknas ta 50 procent av marknaden. Kineserna betalar sina arbetare 31 cent medan en arbetare i Honduras får 54–74 cent per timme.
Trots löneskillnaderna finns det en fördel för Centralamerika – närheten till USA-marknaden och den snabba fluktuation som modet inom klädindustrin representerar.
– För de anställda inom konfektionsindustrin är det bara nackdelar. Ägarna kommer att hänvisa till de kinesiska lönerna och fortsätta lönenedpressningen i Centralamerika, menar Yolanda.
Koncentrationen av 120 000 anställda på maquilasfabrikerna har samtidigt inneburit att landsbygden avfolkats. En deformation av det honduranska samhället har ägt rum. I dessa fabriker förtrampas också de mänskliga och fackliga rättigheterna och rätten att ansluta sig till en fackförening existerar endast på pappret, menar redaktionen på Vida en la Maquila, Livet på maquilafabriken, en månadstidskrift som är en nagel i ögat på ägarna i Honduras.
– Vårt mål med tidskriften är att ge arbetarna en politisk och ekonomisk orientering, i en miljö där allt tänkande och organisering slås ned, säger Bartholo Fuentes, en av journalisterna. En fackförening skulle kunna göra en stor insats men facken i Honduras är dessvärre korrumperade. När en lista på arbetare som vill ansluta sig till en ny fackklubb presenteras för arbetsmarknadsministeriet, tar företaget listan och sammankallar dem och förklarar för dem att de är avskedade. De får sina avgångsvederlag men de är sparkade.
Fuentes nämner också att de flesta anställda på maquilasfabrikerna efter 5–6 års arbete inte vill fortsätta längre, arbetsförhållandena är vidriga och ingen normal människa orkar slita år efter år i dessa förhållanden.
Enligt Reyes existerar det i dag bara fem seriösa fackklubbar för de 120 000 arbetarna på maquilas i Honduras. Cirka 80 försök att organisera ett fack de senaste åren har misslyckats, när listan med de intresserade arbetarna har presenterats för ministeriet.
Dunia Montoya är också reporter och bevakar arbetarskyddet och de speciella problem som arbetarkvinnorna utsätts för. Hon nämner lungsjukdomar och förslitningsskador men också direkta dödsfall bland kvinnor.
– Vi uppmärksammade i tidningen två dödsfall inne på maquilasfabriken, där företagsledningen vägrade ge kvinnorna läkarvård. I ett annat fall nyligen förlorade en ung kvinna sin arm i en maskin på grund av att hon inte hade fått en nödvändig information och praktik på maskinen. Många av kvinnorna vågar inte säga ifrån av rädsla för att förlora arbetet, medan många av företagsläkarna är i öppen maskopi med företagsledningen. Lagstiftningen är klar men den gäller inte på fabrikerna. Dessutom har företagsägarna skapat sina egna kliniker där de tjänar pengar på sina tusentals anställda på maquilasfabrikerna.
Vad gör då makthavarna, vad gör inspektörerna på arbetsmarknadsministeriet? undrar jag.
– Absolut ingenting, menar German Reyes. De konstaterar endast att ”företagsledningen vägrar mig inträde för att göra en inspektion”.
Och så blir det. De speciella yrkessjukdomar som uppstått på fabrikerna är heller inte specificerade på ministeriet och kan därför inte klassificeras som sjukdomar relaterade till yrket. Arbetaren står helt rättslös.
