Tisdagen den 15 november, skedde något relativt sällsynt på svensk arbetsmarknad – en strejk bröt ut. Hamnarbetarna på APM Terminals i Göteborgs hamn punktstrejkade med syftet att få APM att följa svensk lagstiftning, sluta utesluta av facket utsedda skyddsombud från arbetsmiljöarbetet och för att få företaget att följa ingångna överenskommelser, som tidigare utlovats.

Redan 2009, när hamnen privatiserades under en socialdemokratisk kommunledning, varnade de anställda i hamnen för att privata operatörer inte skulle vara intresserad av att lösa konflikter och utveckla verksamheten på samma sätt som en kommunalt driven hamn. APM har samtidig tappat flera marknadsandelar sedan man övertog driften. Det är mot den bakgrunden man nu tar sig an att försöka knäcka hamnarbetarna och dess organisation Hamnarbetarförbundet. Med APM:s agerande bevisas återigen hur det privata vinstintresset står i vägen för samhällsnyttan och rimliga arbetsvillkor.

I en annan del av samma verklighet har minstingen inom LO, Musikerförbundet, valt att ta strid för deltagarna i TV 4-programmet Idol. Förbundet har varslat om strejk på grund av att ”Idolerna” i det närmaste kan ses som livegna i förhållande till produktionsbolaget Freemantlemedia. Ersättningen för en veckas arbete är 875 kronor. Deltagarna kan dessutom inte ta andra arbeten under produktionen då de förväntas vara tillgängliga hela tiden för PR-jobb och intervjuer. I själva verket innebär detta att deltagarna förväntas betala ur egen ficka för att vara med och bidra till produktionsbolagets och TV4:s vinster. Det är som Musikernas förbundsjurist Per Herrey (ja, det är han med de gyllene skorna) uttryckte det ”När någon skapar ett innehåll som har ett värde som någon annan tjänar pengar på, har man rätt till skälig ersättning för det”.

Under de senaste femton åren har det varit lika många strejker som det stundtals var under ett och samma år på 70- och 80-talet

Det är numera relativt ovanligt med konflikter på svensk arbetsmarknad. Under de senaste femton åren har det varit lika många strejker som det stundtals var under ett och samma år på 70- och 80-talet. Men avsaknaden av strejker ska inte tas för intäkt att det skulle saknas frågor att ta strid för på arbetsplatserna. Dessvärre tyder det snarare på att förhållandena i klasskampen (där marknaden och kapitalet vunnit mer och mer makt och arbetarnas makt har nästintill försvunnit) är sämre idag och organisationerna och organiseringsgraden i fackföreningsrörelsen har stora problem. Bristen på styrka och vilja att ta konflikten mot arbetsköparna syns tydligt i de sämre villkoren och lönerna på svensk arbetsmarknad.

Men det finns anledning till hopp. I skrivande stund har de tunga fackförbunden inom 6F (Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko) gett sitt stöd till Musikerförbundet och Idolerna, och skriver i ett uttalande att ”6F beredda att överväga åtgärder” om arbetsgivarna inte lyssnar på de ställda kraven. Det är väldigt bra. Både deltagarna och tittarna i Idolcirkusen tillhör en generation ungdomar som har eller kommer få det tufft när de lämnat boet. De möter i sitt första jobb en arbetsmarknad som systematiskt utnyttjar ungdomar genom att anställa dem på tillfälliga kontrakt, till låga löner. Om Idol-konflikten kan visa på att kollektiv kamp lönar sig, kommer det vara ett bevis på att ”enighet ger seger”, precis som Hamnarbetarförbundets paroll säger.

Strejken vid Göteborgs hamn och varslet från musikerförbundet mot Idol-produktionen är därför enormt viktiga och har ett stort behov av folkligt stöd. Vi behöver fler fackliga konflikter där man är beredd att ta strid. Vägen dit är genom mobilisering på arbetsplatserna, genom erfarenheter av kamp och solidaritet. För solidaritet kan inte bara vara en fin tanke, det är något man måste erfara.