Arbetsplatsen var central för att arbetarrörelsen skulle organisera sig. När jobben tvåhundra år senare flyttar hem igen ställs nya krav på facken. I den andra delen av Flammans artikelserie om arbetsplatsens uppluckring undersöks vad som händer med facklig organisering när arbetsplatsen försvinner – och när den inte funnits från första början.
De kallades trälhav. Stora arbetssalar med skrivmaskiner i långa rader. Importerade från USA och löpandebandsprincipens fordism var de första storskaliga kontoren inte så olika fabrikerna. Arbetet reglerades på samma sätt: stämpelklocka, tillsynsmän och tidsstudiemän för att beräkna hur arbetet kunde effektiviseras. Från att arbetsplatsen varit oskiljaktig från hemmet i jordbrukssamhället blev den under slutet av 1800-talet tydligt urskiljbar.
– Vad en arbetsplats är har böljat lite fram och tillbaka. Ser vi hur det såg ut för riktigt länge sedan var det hemarbete även då, man jobbade i andra personers hem eller sitt eget. Det är först med industrialiseringen som en tydlig arbetsplats växer fram, då man också börjar separera oavlönat och avlönat arbete, säger Kristina Zampoukos, lektor i kulturgeografi vid Mittuniversitetet, som forskar om arbetets geografier.
Läs mer: Del 1 – Arbetet flyttar ut
I takt med att arbetarrörelsens inflytande ökade under 1900-talet, förändrades också arbetsplatsen. Utformningen påverkades till arbetstagarnas fördel med Medbestämmandelagen och krav ställdes på ergonomi och skyddsutrustning. Under tiden har just arbetsplatsen varit central för organiseringen – det är där man mötts, diskuterat och samlats, poängterar Kristina Zampoukos.
– Fackföreningarna har utgått från platsen, den har varit oerhört viktig. Nu måste fackföreningsrörelsen tänka om. Det är en speciell situation när många flyttar hem jobbet i och med pandemin. Men det pågår parallellt med en utveckling där vi ser allt fler arbetare som utför tjänstearbete i andra personers hem som förmedlas via appar och plattformar. Det är arbetsformer vi sett tidigare, det är bara hur arbetet förmedlas som är nytt.
Kristina Zampoukos syftar till den typen av gigarbeten som inte sällan riktar sig mot ungdomar som ett första extrajobb och som utförs som tjänster i beställarnas hem. Problemet med den typen av arbeten, menar hon, är att arbetarna blir isolerade. En typ av isolation som mer eller mindre kan omöjliggöra organisering.
– Det finns olika former för organisering, men vi har sett att andra platser kan ersätta den traditionella arbetsplatsen. För cykelbud kan det vara i staden, men också digitalt. I gigekonomin har de haft relativt lyckosamma förutsättningar för att organisera sig, även om det är i andra former än de fackliga. Däremot är det svårare för dem som befinner sig i andra människors hem. De är isolerade och saknar gemenskap, och blir därför också särskilt sårbara, säger hon.
Kristina Zampoukos menar att när såväl gigekonomin som tjänstesektorn blir allt större, understödda av utvidgade rut- och rot-avdrag, så innebär det en återgång till en tid när många hade hemmet som arbetsplats.
– De som arbetar ensamma eller hemma hos någon annan blir en atom bland många. Man kommer väldigt långt ifrån den typ av arbetsplats som industrialismen gav upphov till. Det är ganska avgörande och kräver en stor ansträngning från facken för att de ska nå ut till alla, säger hon.
Men även i kontorslandskapet blir frågan om arbetsplatsens betydelse för det fackliga arbetet av relevans när allt fler flyttar hem jobbet. På fackförbundet Unionen pågår ett arbete lett bland andra av Annica Hedbrandt om hur man i framtiden ska nå ut till anställda för att säkerställa en god arbetsmiljö.
– Det finns en oro för sämre förutsättningar. Distansarbete i stor omfattning kräver nya former för arbetsmiljöarbetet och det är en utmaning. Delaktighet och inflytande för arbetsmiljöombuden blir viktigare än någonsin i en sådan här förändring och det kommer att krävas mycket jobb, säger hon.
