Hej, titta, det här är min höga bleka häst.
Från hästen ser jag undergången, den är det största någon av oss kommer att uppleva. Kanske det största någon har fått uppleva någonsin. Den västerländska civilisationens undergång. Är det inte vad vi drömde om när vi var yngre?
Vid sidan av min häst traskar fotfolket och deras horisont är lägre. De ser bara ljuset från eldarna. De tror att det är framtiden. Bland fotfolket går liberaler, teknikoptimister, solcellsgänget. Angela Merkel med sin koldioxidsug, Bill Gates, Miljöpartister med sin flygskatt. I trossen går klimatförnekarna, de kämpar på. Trampar i våra fotspår. De ser ingenting annat än min hästs bleka arsle. De tror att det är månen.

Jag har sett vad jag tror att andra har missat: IPCC-rapporten, lobbyisterna, David Wallace-Wells The uninhabitable earth. Jag är stolt över att vara den som vet vart dödsmarschen leder.
Jag skålar med David Wallace-Wells. Med Ola Söderholm och Roy Scranton, med alla mina snubbar som fattat. Buhu, buhu, tårarna faller ned i rödvinet. Vi lever i en i mörk jävla tid. Klimatet skenar, SD vinner och David Bowie är död.
Det är skönt att vara förtvivlad, som Kjell Höglund sjöng.
De kallar oss klimatnihilister. Vi som läst rapporterna, tittat på modellerna och sett företagens inflytande över politiken.

Vi kallar er naiva. Vi tror att Greta Thunberg snart kommer att börja sälja klimatsmarta yllesockor via Instagram. Vi vet att även om EU mot förmodan är klimatneutralt 2050 så är det alldeles för sent. Vi vet att Johan Ehrenberg redan säljer klimatsmarta strumpor och att det inte hjälper ett dugg. Vi blir irriterade när ni säger att det inte pratas tillräckligt om klimatet. Det gör det ju. Jämt och överallt.

Jag är stolt över att vara den som vet vart dödsmarschen leder

Vi säger att vi måste bryta upp det ekonomiska systemet redan igår. Men det kommer aldrig att hända; och det säger vi också.
Vår sorg är så vacker eftersom vi bär den med så raka ryggar. För att vi ser så klart genom tårarna.
Men vi som älskar undergången är en (liten) del av problemet.

Senaste numret av den anarkistiska tidskriften Brand handlar om Klimatet. I en av texterna berättar Tove Larsmo om sin besvikelse över ett manifest från nätverket Dark Mountain, vars författare beskrivs ha funnit ”en märklig frihet i att ha gett upp, i att inte längre tro att det är möjligt att ’stoppa global uppvärmning”. Vi måste ha en annan berättelse om mänskligheten, slår manifestets författare fast, en som svarar bättre mot den apokalyptiska situation vi lever i. De måste vi inte alls, tycker Larsmo. Vi måste sabotera fler kolgruvor.

Jag känner mig personligen träffad. Lansstöten tar rätt i självbilden; lyfter mig av hästen, hejdå, krasch ned mitt bland solcellsgänget.
Det är skönt att vara lakoniskt förtvivlad, men det hjälper inte någon annan. Och jag har nog inte sett något som alla andra har missat. Alla vet lika väl som jag att det ser mörkt ut med klimatet. Åtminstone (nästan) alla som läser den här tidningen. Det vet sannolikt de så kallade världsledare som samlades i Katowice i Polen också. Att de trots det misslyckats, igen, som vanligt, med att ta tillräckliga steg förklaras nog bäst med inkompetens eller ovilja snarare än en brist på relevant information.

Jag ska sluta domedagspredika. 2019 blir året när jag tar av mig sorgdräkten och kastar in mina ridstövlar bland fossilindustrins kugghjul.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.