Partiet vill se ”konkreta och riktade folkomröstningar” om aktuella byggprojekt snarare än ”symbolpolitiska medborgardialoger”, men samtidigt ”färre restriktioner och en fri marknad”, och ”en ny byggnadskultur vars resultat talar till själen istället för att alienera”. 

Plan- och bygglagen ska kompletteras med ”estetiska krav”, som ska tvinga nybyggen att ”frångå modernistisk ideologi och därigenom harmoniera med sin omgivning”. Rivning av historiska byggnader ska ”försvåras kraftigt”, och arkitektskolor lära ut mer klassisk stil. Man vill också anpassa stadsplanering för ”fotgängare och mänsklig trivsel”, snarare än till ”bilar och politiska skrytbyggen som bidrar till psykologisk nedbrytning, depression, utanförskap och kriminalitet.”

Initiativtagare är Saltsjöbadsarkitekten Nils Freckéus-Cagse, specialiserad på ”traditionell arkitektur”. Han har varit aktiv i Arkitekturupproret länge, men började känna att gruppen ”nått vägs ände” som ren lobbyverksamhet.

– Vi tar hand om en fråga som andra skiter i, som vi menar kanske är den viktigaste frågan av alla, säger han till Flamman.

– Den gäller vår fysiska miljö, vårt välmående, och hela vår framgång som nation. Vi kan inte bo i lerhyddor.

Men ”den korta historien” Nils Freckéus berättar om partibildningen rotar sig i något annat, och betydligt mer specifikt: IT-entreprenören Björn Sundebys planer på att bygga ett Strandvägen-inspirerat kvarter i sekelskiftesstil i Växjö, den enda ort längre från Stockholm som partiet just nu finns på. Det är Björn Sundeby som numera äger domänen ”partiet.se”.

– Politikerna låter honom aldrig starta med det. De hatar honom. Av rätt personliga anledningar, eller ja; för att han är rik, säger Nils Freckéus.

Partiets förstanamn i Stockholm är också en lokal profil: ”Riddaren på Strandvägen” Björn Tarras-Wahlberg, 83 år gammal. Han är, precis som Nils Freckéus, en högljudd motståndare till det omdebatterade Nobel Center, vars bygglov just fått godkänt.

– Jag har hållit på med att rädda kulturarv i många år, säger han, och minns en gammal anekdot när Flamman ringer upp:

– När jag började protestera mot Nobelrivningarna på Blasieholmen fick vi faktiskt bland annat stöd av en kommunistfraktion, som bestod av anställda på ett av fartygen där. 

Michael Diamant, Arkitekturupprorets grundare och främste ansikte utåt, säger till Flamman att han är ”försiktigt optimistisk” till att se organisationen gå till val, men att han inte är speciellt involverad i partiverksamheten och inte kommer ställa upp på valbar plats.

– Det är ett ”opolitiskt parti” med en holistisk syn på stadsbygge. Vi står självklart för att mer ska byggas i klassisk tradition, men det handlar också om att ta folkviljan på allvar. Folk vill se en annan miljö, och den är möjlig, säger han.

I Göteborg har rörelsens stilpreferenser fått starkt fäste inom Socialdemokraterna, medan man i Stockholm främst lutat sig mot KD:s Nike Örbrink. Även som parti säger man sig vara öppna för samarbete både höger- och vänsterut för att få igenom sina mål, samt för både privat och offentligt kapital – samtidigt som Michael Diamant medger att de ”kanske svänger mer åt vänster, ändå”, trots kraven på en friare marknad.

– Vi är ju inte direkt några anhängare av Timbro, så mycket kan jag ju säga. Just nu snappar de rika upp alla klassiska områden. Arbetare och underklass är förvisade till fula modernistiska områden, säger han och fortsätter:

Vi är ju inte direkt några anhängare av Timbro, så mycket kan jag ju säga. Just nu snappar de rika upp alla klassiska områden. Arbetare och underklass är förvisade till fula modernistiska områden.

– Alla gamla arbetarområden i Stockholm bebos ju idag av över- och medelklass, inte bara Södermalm utan även Enskede och Röda bergen. Alla ska ha rätt till skönhet. Vi vill demokratisera den. 

– Om man bara bygger ”hus för rika”, men som kan stå i 500 år, så kommer alla om 500 år bo i ”hus för rika”. Bygger man bra spelar det ingen roll i vilken ände man börjar, det går åt båda hållen, menar Nils Freckéus.

– Men ingen vill bo i modernistiska hus. Förutom psykopater, och de är tack gode gud bara en bråkdel av befolkningen.

Varför fortsätter människor i så fall rita, bygga och bo i den typen av hus?

– Om man inte kan bli älskad, vill man bli beundrad. Om man inte kan bli beundrad, vill man bli fruktad. Någonstans däremellan finns Gert Wingårdh, och jag är väldigt rädd för hur världen kommer se ut om sådana som han får fortsätta diktera villkoren.

En av de stora inspirationskällorna för hur rörelsen vill göra ”fula” områden ”vackrare” är de ”neo-traditionella” omvandlingar med mycket gröna ytor som gjorts av flera forna betongområden kring Paris, som i Le Plessis-Robinson och Clamart. Men Michael Diamant knyter också an till svensk arbetarhistoria som egnahemsrörelsen.

– Det blev väldigt vackra och uppskattade områden av det, men som ingen arbetare har råd att bo kvar i idag. Även människor i Skärholmen, Vårberg och Akalla ska ha rätt till vackra, klassiskt gestaltade livsmiljöer. Det är en rättvisefråga.

Kommer partiet driva något som inte rör arkitektur- och byggnadsfrågor?

– Det tror jag inte, och det hoppas jag inte heller.

Flamman har sökt Björn Sundeby, som bett om att få återkomma.