– Nej, I wish, svarar jag.

Han ler och lyfter handen mot hjärtat. Jag gör likadant.

Vi glider fram längs en boulevard med fem eller sex filer. Mitt i natten och ändå så mycket trafik. En moped med två vuxna och tre barn sneddar genom fyra filer för att vinna en halv sekund. Till höger spektakulära världsarv. Till vänster nedgångna bostadshus. Korrugerad plåt, tegel, glas och betong, allt färgas brunt. Vid Tahrirtorget, epicentrum för den arabiska våren 2011, ser jag spåren av kattassar i dammet på bilen framför.

Taxin stannar framför ett konstnärsresidens i Garden City – ett nedgånget men fint bostadsområde uppfört i början av 1900-talet avsett för Kairos elit. Jag undrar om chauffören redan fått betalt. När jag sträcker fram ett gäng sedlar viftar han bort dem, lägger handen på hjärtat och säger:

– I am love you.

Jag antar att hans namn låter som ”love you” och svarar:

– Jag är Hugo.

Han ser förvirrad ut.

Dagen därpå träffar vi de palestinska arkitekterna. Hala Eid Alnaji jobbar med att kartlägga det förlorade Gaza. Hennes stadsplaner i trämaterialet valchromat täcker hela golv på museum och bjuder in Gazabor att kollektivt kartlägga sina minnen av staden.

Hon visar också en enorm tygkarta som broderats av fördrivna palestinier och redovisar alltifrån matleveranser till massakrer längs flyktvägen mot Kairo.

Mohammed Abu Shaaban undersöker tekniker för att återuppbygga staden så snabbt som möjligt. Tusentals människor lever i dag i tältläger.

Många i rummet vittnar om hur Tyska universitetet i Kairo fungerar som en fristad från egyptisk censur som verkar genom alltifrån blockering av webbplatser och medier, till hot som leder till självcensur. Yttrandefriheten är formellt skyddad av landets författning men kringgås genom undantagslagar och hänvisning till ”nationell säkerhet”. Men skolans internationella kopplingar gör det svårare att tysta studenterna.

Samtidigt betalar de ett pris i form av euro-amerikansk indoktrinering. Islamsk arkitektur lyser med sin frånvaro i kursplanerna och studenterna tränas att rita modernistiska glasfasader snarare än någon mashrabiya, den rikt utsirade balkong som är så vanlig på fasader i stora delar av Mellanöstern. De västerländska institutionernas läroplan är en mjukversion av censuren hos Abdel Fattah el-Sisi och hans militärregim. Men i ljuset av Trumps planer för ”Mellanösterns Riviera”, framstår lärosätenas tröga kolonisation i ett nostalgiskt skimmer.

De flesta i gruppen har lyckats ta sig från Gaza just för att de tillhör en akademisk klick. Utländska universitet har varit en räddning – en mottagande institution som underlättar för den som vill fly. Men det är dyrt. För Khalil, som min kursare Serena hjälpt lämna Gaza med en insamling, kostade det en kvarts miljon att korsa gränsen i Egypten med fru och två barn. Processen gick via en ”resebyrå” som samarbetar med den egyptiska regeringen. De skor sig på lidandet.

Det knackar på dörren och en man med ifyllda ögonbryn och voluminös backslick gör entré. En kindpuss här, en kindpuss där. Han visar upp sin nya handväska – en portfölj i grön filt vars fickor är broderade med en serietidningsmässig perspektiveffekt. Han skakar hand, presenterar sig som Kegham och jag noterar att han bär en liten digitalklocka som ring. Snart måste han vidare för att träffa sin faster – ”en armenisk diva med stort hår som förvandlar varje socialt sammanhang till en enmansföreställning”. Visst låter det lite som att han beskriver sig själv. Han är professor på Tyska universitetet i Kairo och lärare på Paris College of Art. Flera i gruppen är hans gamla elever.

Vi gör studiebesök på VeryNile där kvinnor boende längs Nilen tillverkar väskor av återvunnen plast. Fisket i floden är säsongsberoende men skräpet finns alltid där. Att ”städa” Nilen har blivit en extra inkomst för lokala fiskare som nu säljer sin dagliga skräpfångst till fabriken, där plasten återvinns och blir till necessärer, pennskrin och väskor.

En dag besöker vi islamiska, eller historiska delen av Kairo. Området är ett världsarv som snart drunknar i sig självt. Det ligger i en sänka dit vattnet från vartenda trasigt rör i staden rinner och bildar en underjordisk sjö. Sakta sjunker byggnaderna. Vi visas runt bland projekt som försöker leda undan vattnet, tillvarata det och bevattna parker, planteringar och takterrasser.

Militären är med egna politiska och ekonomiska intressen en betydande maktfaktor, som flera myndigheter genom oklara omständigheter står i skuld till. För att kunna möta kraven spekulerar myndigheterna i stora utvecklingsprojekt. De vars tomter bedöms attraktiva ”för statens bästa” drivs i väg från sina hem som ersätts av spahotell och nya gallerior. Men detta är inget nytt. I 35 år har nyliberalismen gått fram genom Kairo som en bulldozer. Så var det under Mubarak. Så är det under el-Sisi. Staten fungerar bara som ett medium – ett effektivt och skoningslöst verktyg.

Det gäller att undvika prat om hållbarhet, sociala mötesplatser och rätten till bostad. Arkitekter med sådana värderingar får paketera sina projekt som bevarande av byggnadsminnen med fokus på ”historiskt arv” och i dessa uppdrag försöka smyga in andra värden.

Veckan avslutas hemma hos ett par i 6 oktober-staden – en satellitort till Kairo, fylld med välbärgade bostadsområden avgränsade av murar med id-kontroller vid infarterna. Vi är ett 20-tal personer som äter middag i ett hus med pool och milsvid utsikt.

Av presentationsrundan framgår att de flesta av dem som klämt in sig i taxibilarna hit är palestinier och ungefär hälften från Gaza.

En mager man i 50-årsåldern med mockajacka och grått hår i knut harklar sig.

– Jag är poet, börjar han, och tillägger:

– Från Gaza.

Rösten stockar sig.

– Det här är första gången jag går ut på månader.

Han pausar och andas.

– Jag drömmer om att återvända, men ingenting finns kvar.

Han tycks mitt i en panikattack. Någon hämtar vatten. Kontrasten är brutal när ordet går vidare och nästa person presenterar sig med snitsiga, akademiska formuleringar och samlad röst.

Det är första gången under veckan som känslorna släppts fram. Folkmordet har nämnts dagligen men i bisatser, med en distans. Kanske har vi varit en för stor grupp. Men här brister det. Orden måste ut trots att tungan tycks växa i munnen på poeten medan han talar.

Så inleds den karismatiske Kegham Djeghalians ”fotosalong”.

1944 öppnade hans farfar Photo Kegham – Gazas första fotostudio. I 40 år dokumenterade han staden. Att samla in och arkivera farfaderns bilder har varit ett av Kegham den yngres stora projekt.

Det här beskrivs som ett ”proto-beta-test”. Alla är ombedda att ta med sig gamla familjefoton.

Allvar och sorg blandas med skratt. Suddiga mobilbilder från hem som inte längre finns. Släktingar framför byggnader som tagits över av israeliska bosättare. Hundra år gamla ateljéporträtt av familjer klädda i traditionella kumbas och thobes.

– Den här sortens bilder var inte bara en lyx, det var en fråga om status, berättar Kegham.

Samtalen bryts för efterrätt. Frukter, tårtor, och en turkisk brödpudding i trögflytande sirap. Den sistnämnda är så söt att den måste ätas med lika delar vispgrädde för att inte göra ont i munnen.

– Det är inte lätt att avkolonisera från pyramidens topp, viskar min kursare Laure.

Åtta dagar i Kairo. Några pyramider blir det inte. Men de lär ju stå kvar.

Turistattraktioner värderas högre än bostäder för en utsatt lokalbefolkning. 40 mil österut planeras vår tids nya skrytbyggen. Vägen till en stad av boutiquehotell i glas och stål, tömd på historia och kultur, kan se ut på olika sätt.

För de arkitekter vi träffar under resan har jobbet blivit ett kollektivt sorgearbete, ett motstånd, ett sätt att drömma.