Bakom Armé av älskande står ungdomsensemblen Kunqs dramatisering av Queer Nation’s Manifesto, skriven av anonyma HBT-personer under Pride i New York sommaren 1990. Dramatiseringen kommer i en tid när Åke Green friats från homofobipredikan, Alf Svensson återigen attackerat aborträtten och queerrörelsens Tiina Rosenberg tvingats ha livvakter. Ett år efter dokumentären Könskriget, har borgerligheten fått det efterlängtade tillfället att bli av med den omöjliga tvångströjan feminismen. Den 30 mars 2006 är feminismen ett skällsord, queer finns bara i Stockholm och den svenska politisk-kulturella homogeniteten stryper alla viljeyttringar av ilska och frustration.
Oavsett hur ”open-minded” man anser sig vara, väcker Armé av älskande känslor. 1990-talets New York, Aidsepidemi som har skördat tusentals unga liv. Myndigheterna blundar, lagstiftningen diskriminerar och högerkristna moraliserar över hoten mot familjen. Den råa verkligheten drabbar individerna direkt – och brutalt. Poliserna låter bögen misshandlas. Kroppar framför spegeln undersöks efter misstänkta märken. Och ensamheten – att av rädsla gömma sin sexualitet. Samtidigt slår sig det politiska subjektet fri från den råa verklighetens paralys och politiseras – en metamorfos från tystnad till motstånd.
Väl ute i regnet, är nyfikenheten stillad med ett undantag. Vad är queer? Utan att ge sig ut i en akademisk ökenvandring, ter sig begreppet förvirrande. Enligt regissören Pelle Hanæus inrymmer queer en politisk identitet bunden till sexualitet och värderingar – ett avståndstagande från heterosexualitet. Queer sträcker sig också bortom människan – den slår mot heteronormativiteten. Varför krångla? tänker jag. En analys med avstamp i heteronormen och ett angrepp på den torde vara centralt för kampen för sexuellt likaberättigande. Nya ord och begrepp bedrar och brukar i slutändan förkastas – oftast. Man riskerar att på nytt paralyseras – metamorfosen från tystnad till motstånd går förlorad.