Det var den mest intensiva, spännande valrörelsen på många decennier. Men förmodligen bara för personer intresserade av det skuggspel som varje dag fladdrade förbi i tv-apparaterna. Valet 2006 var en oerhört Perssonfixerad valrörelse från början till slut. Hur sensationell utmanaren Fredrik Reinfeldt än var, föll ljuset till sista stund på Göran Persson. Sveriges socialdemokratiske statsminister sedan tio år hade en speciell bana, hyllades av den borgerliga pressen ända fram till det förlorade EMU-valet, och sedan fick klä skott för allt möjligt som gjorts, och inte gjorts. Valet var den sista akten i en mödosamt uppbyggd pjäs: Landsfadern skulle röjas ur vägen.
När valrörelsen satte igång på allvar våren 2006 hade vänstersidan legat under i nästan två års tid. Det var två sargade arbetarrörelsepartier som gick till val. Tsunamikatastrofen och den efterföljande mediestormen hade skakat socialdemokraterna. Vänsterpartiet hade skadats svårt av interna motsättningar. Tidigare brukade väljare vandra mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna. Nu syntes ett nytt mönster där s-väljare övervägde moderaterna, medan v-väljare gick till mp och s.
Det var också märkbart hur dåligt de båda partierna lyckades etablera sin agenda inför valet, i en mediasituation som såg sämre ut än på mycket länge.

Socialdemokraterna tog några tydliga steg till vänster på sin kongress i Malmö i november 2005. Men det fanns i princip ingen som rapporterade om detta. Istället kom figuren Persson i vägen. Det är talande att regeringspartiets vänstersväng först blev ett medialt tema efter att partiet förlorat valet – då skrev personer ur partiets högerflank om hur valnederlaget var ett uttryck för att denna vänstersväng. Men Göran Persson hade också sig själv att skylla. Kongressbeslutet att ta sikte på full sysselsättning tonades snabbt ned, och partiet gick till val med budskapet om att allt egentligen går jättebra i Sverige. Det gick då åt helvete.
– Vi skulle ha varit betydligt mer offensiva vad gäller exempelvis sysselsättningsfrågan, för att få en konflikt till stånd, sa Göran Persson till Flamman, som, något överraskande, fick den första intervjun förutom partitidningen AiP efter Perssons avgång.

Ändå kan det inte räcka som förklaring till att Fredriks Reinfeldts omvandling av moderaterna höll ända in i mål, eller att så mycket i den nya regeringens program föreföll okänt till och med efter valsegern.
Det var faktiskt inte till största delen den borgerliga alliansens fel. De hade gjort ett smart drag, de hade helt sonika presenterat sin politik i förväg, bland annat på ett konvent i mars. Därigenom blev ingenting värderat som stora nyheter.
För den vanlige medborgaren blev hösten 2006 ett märkligt kollektivt drama. På en vecka visade det sig att den nya regeringen, som skulle ledas av ”det nya arbetarpartiet”, istället leddes av det gamla överklasspartiet moderaterna. Och för denna helomvändning i perspektiv stod medierna. Moderaterna hade i stort sett undgått granskning under själva valrörelsen. Men så fort en ny regering tillträdde sågades den vid fotknölarna.
Handelsminister Maria Borelius hade skatteplanerat och anställt svart hemhjälp (en filippiska som fick bo i källaren), kulturminister Cecilia Stegö Chiló betalade inte tv-licensen i 16 års tid. Efter en kaotisk vecka fick de båda avgå. Borelius flydde landet (och Radiotjänst fick ett antal fler abonnenter från borgerliga ledarsidor och från borgerliga politiker).
Ändå kunde vi ha anat allt detta. Vi kunde ha lyssnat på moderaternas dåvarande partisekreterare – nu dess arbetsmarknadsminister – Sven-Otto Littorin, som mer eller mindre öppet erkände att talet om det nya arbetarpartiet var trams när Expressen ringde upp och frågade en högst relevant fråga den 12 april 2006.
Expressen:
– Varför säger ni att ni är det nya arbetarpartiet?
Littorin:
– För att du och andra ska ställa just den frågan. Det funkar kalasbra.

Vi fick bredare utrikesbevakning

2006 var det år då den amerikanska krigsmaskinens nederlag i Irak inte längre gick att dölja.
Flamman har följt utvecklingen från början: invasionen, porträtterat motståndet inifrån, rapporterat om den amerikanska strategin att söndra landet etniskt med en av världens främsta journalister på plats, IPS´ Dahr Jamail.

Det gick chockvågor genom världen när den konservativa muslismska rörelsen Hamas vann valet i Palestina. Israel inledde ett embargo som skapade svält och spädde på de interna konflikterna i det palestinska samhället. Israel inledde också ytterligare ett krig i Mellanöstern, när israeliska trupper försökte invadera Libanon. Mitt under brinnande krig åkte Hanin Shakrah ned till Libanon och producerade en serie reportage från ett land som höll på att bombas sönder och samman.

I Latinamerika har vänsteruppsvinget fortsatt med två nya vänsterregeringar under 2006, i Ecuador och Nicaragua. Flammans Dick Emanuelsson var på plats för att beskriva den sociala revolutionen i Venezuela, och vänstervågen i Latinamerika. De fabriker som ockuperats av arbetare och tjänstemän i Argentina ingår nu i en rörelse över hela kontinenten.
Argentina arbetarägda fabriker: http://www.flamman.se/utrikes.php?id=3281

För första gången på länge har vi också haft en korrespondent i USA, Jonas Sjöstedt som vecka efter vecka levererat nyheter från ett land på väg bort från Bushepokens krigsäventyr och som bevakat striderna kring USA:s klimatpolitik.
Vi följde utvecklingen direkt inifrån EU-parlamentet med Hanna Löfqvist, inifrån den franska vänstern med Michel Lesort och från den tyska med Henning Süssner.

Det är få områden i världen där Flamman saknar kunnig bevakning: de vita fläckarna på kartan börjar bli få. Flamman har i år satsat stort på att bevaka den politiska utvecklingen i Östeuropa, där vänstern på vissa håll återhämtat sig. Vi bevakade valet i Vitryssland, vad som hänt efter den s.k. orangea revolutionen i Ukraina, och hade en serie artiklar om Polen.