I förra veckan berättade DN (25/8) om 19-årige Oscar vars liv radikalt har förändrats i och med ett beslut från Försäkringskassan. Oscar har haft assistans hela sitt liv på grund av den CP-skada han har haft sedan födseln. Från att ha haft rätt till assistans 44,4 timmar i veckan har han vid tvåårsomprövningen nu plötsligt bara behov av assistans i 13,55 timmar. Oscar är givetvis förtvivlad eftersom ingenting i hans livssituation har ändrats som skulle kunna föranleda den här drastiska neddragningen.
För två år sedan bedömde försäkringskassan att han hade behov av assistans för att äta och dricka 10,5 timmar i veckan. Nu är behovet plötsligt 1 timme. De 7 timmar han för två år sedan bedömdes ha rätt till för att kunna kommunicera med omgivningen anses idag vara 0 timmar. Våra rutiner har skärpts, svarar Försäkringskassan torrt.
Tyvärr är inte Oscars situation unik. Det är många som får uppleva dramatiskt försämrade villkor i samband med den tvååriga omprövningen av assistansersättningen. Personer som får stöd via LSS utsätts ofta för ännu tätare omprövningar. Vetskapen om att det blir så drastiska neddragningar skapar stor oro hos de barn, föräldrar och vuxna som är beroende av assistansersättningen.
Det är någonting som har gått mycket snett när vi behandlar människor på det här sättet. Som om de vore kriminella. Bara uträknandet i sig kan inte beskrivas på annat sätt än kränkande. Hur många minuter behöver du får att gå på toaletten och hur ofta går du? Kan du föra gaffeln till munnen? Ja, då behöver du inte assistans oavsett om maten hamnar i eller bredvid munnen. Eller mamman som förtvivlat beskrev sin situation på Facebook för en tid sedan. Försäkringskassan gav hennes funktionshindrade son rätt till assistans för att komma i och ur badkaret, men inte till den tid som själva badet tog. Skulle han lämnas ensam var risken mycket stor för att han skulle drunkna.
Assistansersättningen som betalas ut av försäkringskassan regleras i Socialförsäkringsbalken. Det är ganska trist lagtext, men i skrivningarna om assistanserättning hänvisar lagen till LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. LSS har målformuleringar som är värda att ta på allvar. Målet med lagen – och således insatserna – är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Det står också den enskilde genom insatserna ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv. Försäkringskassans hantering av assistansersättningen är oacceptabel och rimmar illa med skrivningarna i LSS. Kanske beror det på att Socialförsäkringsbalken saknar motsvarande målformuleringar. Det borde i sådana fall åtgärdas. Sedan 2008 har fler förlorat sin assistansersättning samtidigt som 59 % får avslag vid en nyansökan 2013 jämfört med 38 % 2007. FN:s kommitté för konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder har riktat kritik mot Sveriges allt striktare tolkning av vad som räknas som grundläggande behov.
Vad som är mycket märkligt när det kommer till Försäkringskassans verksamhet är att de politiskt ansvariga ständigt kommer undan. Det är Försäkringskassan som organisation eller enskilda handläggare som kritiseras. Nästan aldrig politikerna trots att det är de som ger försäkringskassan direktiv och formulerar lagar och riktlinjer som styr verksamheten. Det är hög tid att utkräva politiskt ansvar för hur människor med funktionshinder behandlas. Om Försäkringskassan inte följer lagar och direktiv måste ansvariga politiker se till att de gör det. Om Försäkringskassan följer lagar och regler måste ansvariga politiker ställas till svars för konsekvenserna för de enskilda som drabbas. Eller ändra lagarna och direktiven. Hur som är det ett politiskt ansvar som de folkvalada är skyldiga att ta.
