En kall dag i oktober 1897 befann sig äventyraren Salomon August Andrée i en tuff sits.
Luftballongen som skulle ta honom till Nordpolen hade störtat, och efter veckor av släpande på de tunga slädarna upptäckte sällskapet att isflaket de vandrat över hade drivit åt motsatt håll. De hade alltså rört sig bakåt.
När de till sist slog läger på den vindpiskade Vitön var krafterna slut. Andrée antecknade sina sista rader i dagboken, och när hans två följeslagare dog återstod bara ett tunt sidentält och ett gevär att skjuta isbjörn med – med det fyra månader långa vintermörkret på väg in.
Men mörkast av allt i SVT-dokumentären Döden på Vitön är att platsen de offrade livet för att dokumentera knappt finns kvar. Glaciären Anna, som de döpte efter hans medresenärs käresta, har smält.
Men jag tvivlar på att den typen av konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.
Nu sitter världsledare på klimattoppmötet Cop 30 i Belém, vid Amazonflodens utlopp i Atlanten, och pratar om hur utvecklingen ska vändas. Målet är att få FN:s medlemsländer att skärpa till sig så att 1,5-gradersmålet kan hållas, samt att hjälpa utvecklingsländer med resurser för att minska utsläppen.
Men medan de återigen diskuterar ”ambitionsnivåer” och ”implementeringsramar” fortsätter världen att driva bakåt, precis som Andrées isflak. I januari bekräftade Meteorologiska världsorganisationen att 2024 var det varmaste året sedan man började mäta, och värmen försvagar i sin tur både världshavens och markens förmåga att kapsla in koldioxid.
Samtidigt sveper en annan farsot över världen: en klimatförnekande konservativ höger, som tagit makten i allt fler länder. Deras politik har effekter: bara mellan 2020 och 2022 fördubblades de direkta subventionerna till fossila bränslen i världen, till att motsvara 7 procent av världens BNP.
Högern verkar likgiltig inför att klimatkrisen även ökar de globala flyktingströmmarna. Det är visserligen svårt att beräkna exakt, men enligt en rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR tvingas 22 miljoner människor per år från sina hem på grund av väderrelaterade katastrofer. Så även den som vill ”bevara Sverige svenskt” har starka skäl att engagera sig i klimatarbetet.
Inget av detta bekommer dock Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Enligt ett minigräv av bloggen Ledarsidorna, med den passande rubriken ”Torsk på Tallinn” befann han sig nämligen på en Timbrokonferens i Estland i stället. Temat var ”två dagar om Europa och friheten”, och på plats fanns även biståndsminister Benjamin Dousa och tidigare statsministern Carl Bildt.
Konferensen arrangerades av pr-byrån Bellbirds vd Anders Kempe, som också grundat byrån JKL och varit vd för Kreab. Han har också kopplingar till de havererade klimatprojekten Stegra och Northvolt, och är enligt Affärsvärlden personlig vän med både statsministern och den ifrågasatta finansmannen Harald Mix.
Tillsammans har de bidragit till att pr-ifiera omställningen i Sverige. I stället för att bygga fram en svensk industrikapacitet hoppas man på entreprenörsandan hos amerikanska Musk-lärlingar som Peter Carlsson och Paolo Cerruti, som båda lämnade Tesla för att grunda Northvolt, med kinesiska maskiner och arbetskraft till hjälp.
Samtidigt har de senaste årens Cop-konferenser, som ägt rum i de auktoritära oljeländerna Azerbajdzjan och Förenade Arabemiraterna, varit minst lika korrupta. Kanske är det därför mer givande att träffa ledarfigurer för den gröna industrin, för att se vad som kan göras bättre. Men jag betvivlar att den sortens konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.
För när det gäller klimatfrågan har både politiker och företag turats om att krascha, precis som Andrées ballong Örnen. Och som dessutom har samma drivmedel: varmluft.
