Det var på Vattenfestivalen 1992, runt Strömmen en osannolik happening som visade vad festivalen kunde ha varit. Ångbåtarna tutade, kyrkklockorna ringde, på Strömmen en orkester på en flotte, en sångerska som kulade från ett hopptorn och ännu fler ljud som fyllde det fantastiska scenrummet. Det skapade för mig en ny föreställning om vad en stad kunde vara.
För Tuomo Haapala blev det inledningen på en rad, nästan 30, stadsföreställningar som har vänt upp och ner på både svenska, norska och finska städer. Redan här fanns två viktiga element som senare kom att återkomma. Vid Strömmen ligger det väldiga Operahuset.
– Där inne sjungs det av helvete, säger Tuomo Haapala när vi träffas över en kopp kaffe. Men musiken är förbehållen dem som löst entrébiljetter. Vi öppnade Operans fönster och sjöng för hela staden, säger han.
Där fanns också en grodmanskör som dök upp ur Strömmen vid några tillfällen.
– De var Stockholms minne och sjöng ”Vad är det för ena dårar som härjar i stan?” Alla dessa historier om Stockholm som finns under ytan.

Tuomo Haapala har nu presenterat några av dessa föreställningar i en färgsprakande bok Staden som scen. Historierna som berättas gränsar till det osannolika. En granskog som stiger upp ur vattnet i Kalmar. En hel symfoniorkester som dras på en flotte i Motala ström av Norrköpings muskelbyggare där också en staty av Moa Martinsson börjar flyga. En väldig bandyboll och bandyklubbor som väger 110 kilo och hanteras av elva spelare i Vänersborgs ishall. En flygande spårvagn i Helsingfors, innehållande varvsarbetarnas kör.
Jag anar att det finns en kultursyn bakom allt detta och det är därför jag bjuder Tuomo Haapala på kaffe. Jo, det finns en hel del, skrattar han.
– Vad är människan till för? I dagens samhälle är varenda människa en konkurrent, man tävlar i trädgårdsodling eller hur man dansar. På skolorna och överallt har lönerna blivit individuella, vilken stämning skapar det? Det är ett genialt sätt av näringslivet att söndra och härska. Fackets makt har minskats, vi görs till maktlösa mähän. Människor kan samarbeta, jag som är bonde och du pilot, hur kan vi samarbeta? Det har hänt så många häftiga saker under arbetet med dessa föreställningar. Vi gjorde dem tillsammans.

Konkurrens mot samarbete, det är en motsättning. En annan motsättning är konsumtion mot fantasi.
– Vår enda roll i samhället är som konsumenter. Den vägen kommer inte att funka, förr eller senare går man in i väggen i konsumtionshysterin. Men hur kom alla uppfinningar till? Man fantiserade och prövade saker, man lekte. Lekandet är så oönskat i vårt samhälle, det ger inte omedelbar ekonomisk nytta.
Varje sommar hålls någonstans mellan 30 och 40 stadsfester runt om i Sverige. Samma kändisartister åker runt och visar upp sig. Varje stad försöker desperat profilera sig för att dra till sig skattebetalare och turister och dessa fester blir ett sätt att visa upp sig kulturellt.
– Jag väljer istället staden och dess människor, hittar en bra plats. Vad kan människorna i staden? Vad har de gjort här? Vad är läget nu? Sen inventerar jag, här finns det en symfoniorkester, här finns det 200 körsångare, här finns det dykare, här finns det svetsare och metallindustri.

Sedan kallar Tuomo Haapala till ett möte. Han visar exempel från tidigare föreställningar, sedan börjar de spåna tillsammans. Det är mycket viktigt att alla känner att de kan komma med förslag. Ibland kan det bli upp till 1 000 personer som medverkar. Även till synes omöjliga idéer kan genomföras. Det finns ofta någon som känner någon som har speciella kunskaper. Sedan skriver Tuomo Haapala ett manus, som kan ändras i sista stund.
– Jag vill visa den gemensamma kraften, vad vi kan göra tillsammans. I dagens kulturklimat är det faktiskt en provokation att göra saker gemensamt över yrkesgränser.
Tuomo Haapala menar att vi lever i en individualistisk tid där alla försöker skapa sin egen lycka.
– Allt handlar om ekonomisk vinning på kortast möjlig tid. Det jag gör är att återskapa staden, ett Reclaim the city på ett nytt sätt. Alla från grova motorcykelknuttar, svetsare och atleter till finlemmade poeter och målare har varit med och skapat. Jag hoppas min bok kan inspirera fler att försöka, säger Tuomo Haapala.