Inrikes 26 augusti, 2003

Åtstramning av den offentliga sektorn drabbar kvinnor hårt

Annika Cullberg och Ninel Jansson tänker båda rösta nej till EMU den 14 september. Skälen är många och argumenten likaså. Hur kommer ett eventuellt medlemskap i EMU påverka arbetet med jämställdhet och kvinnors situation på arbetsmarknaden, i hemmet och på fritiden?

– Jag har svårt att se hur vi ska kunna bedriva en jämställdhetspolitik i Sverige och för den delen i hela EU, när vi begränsas av de regler som gäller den ekonomiska politiken i EMU, vilken är fastlagd, säger Annika Cullberg, som arbetar för Vänsterpartiets EU-sekretariat.
Hon påpekar även att denna politik faktiskt är en högerpolitik och att den i sig aldrig gagnat kvinnor.
– Det är precis som med penningpolitiken, där vi avhänder oss av ett redskap för att kunna möta ekonomiska kriser och för att bygga jämställdhet. Vi i Sverige är långt ifrån färdiga med vårt jämställdhetsarbete, men vi har kommit en bra bit i många avseenden.
Cullberg syftar till det praktiska och konkreta planet, där många kvinnor är yrkesarbetande och självförsörjande.
– Det har förts en mer eller mindre medveten politik för att skapa full sysselsättning, vilket är det första grundläggande kriteriet för att kunna börja verka i den här riktningen. Med detta har också den generella välfärden kunnat byggas.
Ninel Jansson är ordförande i Handelsanställdas förbund och hon tänker rösta nej till EMU den 14 september. Jansson arbetar från utgångspunkten att hon representerar ett kvinnodominerat förbund. Av 166 000 medlemmar är omkring 73 procent kvinnor.
– Vår bedömning är att det alltid är kvinnor som drabbas när det till exempel blir lågkonjunktur, eller när det svänger på marknaden, säger Ninel Jansson. Detta beror på att kvinnor ofta arbetar i servicesektorn, både privat och offentligt.

Full sysselsättning och den generella välfärden riskerar att inte upprätthållas vid ett EMU-medlemskap, menar Cullberg. Detta kommer i sin tur att försvåra våra möjligheter att bygga vidare och utveckla jämställdhetsarbetet.
– Det som regleras när det gäller den ekonomiska politiken står i strid med den sortens målsättningar. Hela upplägget av den svenska modellen står i politisk motsättning till det som är EMU:s politiska grund, säger hon. Detta kommer att slå mot kvinnorna!
Ninel Jansson hävdar som Cullberg att det framförallt handlar om den generella välfärden som hon är övertygad om kommer att inskränkas vid ett medlemskap i den Ekonomiska och monetära unionen. Hon menar att tack vare välfärden arbetar kvinnor i större utsträckning.
– Att det finns en utbyggd barnomsorg, att barnen får mat i skolan och så vidare är en förutsättning för att kvinnor ska kunna jobba. Alltså måste vi ha en fungerande offentlig sektor.

Cullberg anser att vi har djupt cementerade könsmaktsstrukturer i Sverige, och hon vill understryka att det ständigt måste uppmärksammas. Men problemet, menar hon, är helt enkelt att Sverige vid ett medlemskap i EMU, avhänder sig instrumenten för att få bort dessa strukturer. Risken är stor att det blir svårt att bedriva en offensiv arbetsmarknadspolitik som gynnar kvinnors position. Hon menar att det inte finns några avgörande viktiga dokument inom EU som tar upp den här frågan och belyser den som ett problem.
– En stark offentlig sektor är ett negativt begrepp i EMU-systemet. Sverige tillsammans de andra nordiska länderna ligger illa till, eftersom vi är dom som kommer att tvingas banta denna, säger Annika Cullberg.
Detta är katastrofalt för kvinnor eftersom den offentliga sektorn är avgörande för kvinnors situation. Vänsterpartiet menar att den är en förutsättning för att kvinnor ska kunna komma ut på arbetsmarknaden. Myten att det är den offentliga sektorn som ensidigt är ”kvinnors arbetsmarknad”, vill Annika Cullberg slå hål på.
– Den utgör omkring 50 procent av kvinnors arbetsmarknad. 50 procent arbetar inom privat sektor. Men den offentliga sektorn är viktig för hela arbetsmarknaden och för den sociala infrastukturen i ett samhälle. Den bygger också på att det arbete som kvinnor utfört obetalt, har de själva gjort till ett betalt yrkesarbete.
Ninel Jansson drar paralleller till krisen som uppstod under 1990-talet och påpekar därigenom att det alltid är inom kvinnodominerade yrken som det stramas åt. Och eftersom kvinnor i större utsträckning även arbetar deltid, tillkommer fler risker.
– Om 30 av hundra tjänster ska bort, blir det fler än 30 personer som får gå om de arbetar deltid.
Jansson väljer även att titta på utvecklingen av EU som projekt och kommer då fram till att Sveriges inflytande i EU inte kommer att öka, även om vi går med i EMU.
– Framtidskonventet pekar mycket på att man försöker styra fler och fler frågor högre upp i organisationen. Inte ett enda förslag går ut på att man ska skicka tillbaka några frågor nationellt, hävdar hon.
Hon tar skatten som en av de avgörande faktorerna till att vi inte ska gå med i EMU och här återknyter hon till frågan om de resurser som bör finnas för att arbetsmarkanden för kvinnor ska kunna vara mer jämställd männens situation.
– Vi i Sverige har en hög skatt just i syfte att vi vill ha en bra välfärd. Så ser det inte ut i övriga länder i Europa. Vem blir det som kommer att anpassa sig efter vem. Dem efter oss eller vi efter dem? frågar hon sig för att påvisa det självklara svaret: ECB kommer aldrig förespråka hög skatt.

Jansson menar att eftersom vi kommer att ha en gemensam valuta och ränta, innebär detta att ECB går ut och rekommenderar hur ekonomin i vårt land ska se ut.
Den springande punkten är principen att varje individ har rätt att försörja sig och leva ett självständigt liv och att den generella välfärden omfördelar resurser mellan klasser och mellan kön. Denna princip saknar motsvarighet i EU, menar Cullberg.
Kan vi inte påverka andra länder i EU för jämställdhet?
– Vi påverkar inte mer genom att gå med i EMU. Vi får snarare svårare att påverka eftersom vi blir mer uppbundna till unionen. Det gagnar inte kvinnorna i de andra EMU-länderna att vårt system också utarmas, säger Cullberg. På sikt kommer EMU leda till en gemensam skattepolitik, gemensam välfärdspolitik och gemensam arbetsmarknadspolitik.
Då, menar hon, kommer vi att få stora svårigheter, vilket inte kommer gagna någon kvinna.
På samma fråga svarar Ninel Jansson.
– Absolut. Vilken förening man än är med i, kan man påverka. Men vi är ju med i EU! För att påverka krävs inte att vi måste ha en gemensam valuta.
Ninel Jansson anser att förespråkarna kör skrämselpropaganda när de påstår att ”om vi inte går med i EMU kommer vi att hamna helt utanför och ingen kommer att bry sig om vad Sverige tycker”.
– Att vi skulle få sitta i en garderob någonstans är bara skitsnack.
Hon säger att hela grunden för EMU består i att det inte ska gå att påverka.
– Det står skrivet att ECB-gubbarna inte ska ta några råd från politiker. De anses vara experter plockade från bankvärlden. Därför ska de inte ta någon hänsyn, utan jobba med sitt.

Annika Cullberg menar att den offentliga sektorn gör det möjligt att fördela både det betalda och det obetalda arbetet mellan män och kvinnor. En offentlig sektor som ska krympas och vara så billig som möjligt, och som bara riktar sig till de som har det allra sämst ställt i samhället, konserverar ojämlikhet mellan klasser och mellan kön.

När Flamman träffar Cullberg har hon tagit med sig en bok i ämnet. I den har hon bland annat läst om västvärldens tendens att skära ner i offentliga sektorn och till följd av detta exploatera billig arbetskraft i hushållsarbetet. Dessa exploaterade människor är i stor utsträckning kvinnor från den fattigare delen av världen. Detta menar hon leder i sin tur till att ett stort proletariat växer fram och cementerar ojämlika maktrelationer mellan könen globalt.
Annika Cullberg tar upp ytterligare en aspekt på långsiktiga konsekvenser av ett medlemskap i EMU: att kommuner och landsting i allt högre utsträckning förlitar sig på frivilligarbete. Detta arbete, som redan utgör en stor del av det sociala arbetet i många kommuner, bedrivs i mångt och mycket av kvinnor.
– Det här är en integrerad del i till exempel Tysklands offentliga sektor. Den bygger i stort på verksamhet av frivilligorganisationer. Detta kan vara organisationer som dels drivs av vinstintressen vilket försvårar insynen till deras arbete och dels bidrar till ett demokratiskt underskott, säger Cullberg.

Carin Högstedt är kommunalråd för vänsterpartiet i Växsjö och för EMU. Hon har skrivit en artikel som rör frågan om ett medlemskap i den Ekonomiska och monetära unionen.
I hennes artikel går följande att läsa: ”Frågan är om Sverige och svenska kvinnor (och män) har något allvarligt att förlora på att samarbeta med övriga länder i Europa för jämställdhet, för höga skatter, för högre kvinnorepresenation i parlamentet, egna och EU:s? ”
Ninel Jansson menar att detta handlar om okunnighet eller om propaganda.
– Man försöker säga att om vi inte går med i EMU förlorar vi allt. Det är inte korrekt. EU är vi redan med i. Det vi ska avgöra nu är: ska vi ha samma valuta. Säger vi ja till det, så säljer vi bort vår egen penningpolitik. Vi kan inte längre bestämma över vår räntepolitik, som är vår regulator.
I Högstedts artikel står även: ”Vänsterns vilja och vision måste vara att förändra i demokratisk, i solidarisk, i jämställd, i socialistisk riktning!” Detta menar Högstedt att vi gör bäst genom att samarbeta med övriga vänstern i EU/EMU.
Cullberg drar en djup suck.
– Det finns ingenting som hindrar oss att samarbeta med andra kvinnor och kvinnoorganisationer, oavsett om vi ens är med i EU eller inte, säger hon.

Det som ska leda jämställdheten vidare, arbetsrätt, anställningsförhållanden, löner, representation, fackligt arbete och så vidare, är sekundära instrument, som kräver en ekonomisk plattform med en politik som gör det möjligt att konkret uppnå jämställdhet, menar Cullberg.
– EMU är ett högerprojekt för att underlätta för kapitalet. Det finns inga som helst ambitioner på att lösa några sociala problem eller ojämlikhet, vare sig mellan klass eller kön, säger hon.
– Kvinnorepresentationen i EU:s alla maktorgan är oerhört låg, mansdominansen är överväldigande. Det har betydelse för i vilken riktning politiken drivs.
Annika Cullberg säger att det krävs oerhörda beslut för att politiken inom EU ska ändras, vilket hon menar är orealistiskt.

Kvinnors situation och tillgång till arbetsmarknaden anser Ninel Jansson även är en klassfråga.
– Titta på Portugal, Spanien och Italien, de har långt kvar till jämställdhet. Det är vanligt att kvinnor arbetar hemma. Det i sig innebär att du inte kan förvärvsarbeta i samma utsträckning som mannen. Samhället präglas av ett manligt tänkande där mannen bär huvudansvaret för att försörja familjen.
Genomsyrar detta politiken?
– Självklart. Det är en överväldigande majoritet av män som deltar i EU-arbetet.
Att påverka dessa män tror Jansson tar tid. Lång tid…

Rörelsen 23 januari, 2026

Baracker – Sveriges nya bostadsnorm?

En vanlig vy i stadsbilden, men också livsmiljö för tusentals byggarbetare. Foto: Anamo.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo. 

Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.

De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.

Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.

Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.

Fängelse? Baracker har inte bara blivit lösningen för att husera byggarbetare, utan också för att råda bot på trångboddheten på Sveriges fängelser. Foto: Anamo.

Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.

Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

Läs mer

Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 22 januari, 2026

KD-topp i möte med kontroversiellt övervakningsbolag

Den svenska EU-parlamentarikern träffade representant för Palantir, bolaget som bland annat anklagas för krigsbrott i Gaza. Foto: Caisa Rasmussen/TT, J. Scott Applewhite/AP (montage).

Under en Londonresa förra veckan passade Alice Teodorescu Måwe på att träffa Sverigechefen för kontroversiella Palantir, som anklagas för medskyldighet till krigsbrott i Gaza.

I mitten av januari gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett besök i London. Där träffade hon flera personer inom brittisk media och politik, bland annat ”skuggutrikesminister” Priti Patel från Torypartiet och journalisten Fraser Nelson, långvarig redaktör på högerkonservativa Spectator.

Hon passade även på att träffa Anders Fridén, Sverigechef på det amerikanska teknikbolaget Palantir.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 22 januari, 2026

”Bristande drivkrafter” ger inte tioprocentig arbetslöshet

Jag minns slitet som ung arbetssökande, skriver Jonas Algers. Foto: Pontus Lundahl/TT, Henrik Montgomery/TT (montage).

Hundratusentals svenskar vill arbeta mer men hålls fast i osäkra jobb, deltider och arbetslöshet. Regeringens bild av lata arbetslösa stämmer inte, och statistiken visar varför.

Det är 2019. Jag ligger vaken i det lilla rummet jag hyr för 7 200 kronor i månaden och stirrar på mobilen.

Kvällen innan har jag serverat fattoush, lamm och spanskt vin till Köpenhamns societet. Jag vet exakt när man ska fylla på vatten och när man ska låta ett sällskap vara i fred. Artig nog för att få dricks, diskret nog för att inte synas. Chefen sms:ar och frågar om jag kan ta ett extrapass imorgon men jag tackar nej.

Jag älskar kollegorna och tjänar motsvarande 170 kronor i timmen. Men jag har inget kontrakt. Ingen aning om hur många timmar jag får nästa vecka. Ingen försäkring om jag skulle ramla ned den livsfarliga trappan till källaren. Imorgon måste jag slänga i väg ännu ett gäng cv:n.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler?

Jag har en master i nationalekonomi och en studieskuld på flera hundra tusen. Jag har sökt 200 jobb och varit på intervjuer på FN, myndigheter och parlamentet och i morgon ska jag söka tjänsten som kanske blir min nyckel till framtiden.

Chefen säger att jag inte är välkommen tillbaka.

Så här var mitt 2019. Arbetslöshet varvat med tillfälliga jobb och ansökningar som aldrig leder någonstans. Jag biter ihop. Blir kort i tonen. Har inte råd med konserter, utekvällar eller ens kafébesök. Känner mig ensam, som att livet rinner mig ur fingrarna.

Har jag gjort dumma val? Kommer jag att vända detta? Hur kan jag se till att inte oroa morsan och farsan?

Så här ser det ut för hundratusentals människor i Sverige.

Nästan en halv miljon svenskar är ”undersysselsatta” – alltså jobbar ofrivilligt för få timmar i veckan. Enligt forskare ökar risken för ”arbetsfattigdom”, människor som jobbar men ändå knappt får ekonomin att gå ihop. Ofta med korta kontrakt och arbetslöshet däremellan.

Otillräckligt. En halv miljon svenskar jobbar ofrivilligt deltid. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Arbetsmarknadsdepartementet påstår däremot att dagens system ger ”låga drivkrafter till arbete” och Kristersson påstod att det fanns 17 000 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen som inte kräver utbildning – något myndigheten själv gick ut och dementerade.

Det regeringen gärna förtiger är att för att klassas som arbetslös måste du aktivt söka jobb.

Den 23 januari släpper SCB nya siffror som sannolikt kommer visa att den svenska arbetslösheten är tredje högst i EU, efter Spanien och Finland men över Italien och Grekland. Den har ökat stadigt sedan 2022, särskilt bland dem med eftergymnasial utbildning. SCB räknar ihop de arbetslösa och undersysselsatta i vad man kallar för det ”outnyttjade arbetskraftsutbudet” – det arbete som kunde utförts om alla hade ett heltidsjobb. Det uppgår till över 600 000 heltidstjänster.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler? Menar de att en plötslig epidemi av lättja spridit sig i Sverige sedan 2022? Varför drabbar den i så fall bara oss och inte resten av EU?

Problemen på svensk arbetsmarknad handlar dels om en stram ekonomisk politik som bromsar ekonomin och slår mot jobben. Dels om flaskhalsar som håller folk borta från meningsfullt arbete: Till exempel sökte 1 532 personer till 35 platser lokförarutbildningen i Ängelholm 2022. Mellan 2022 och 2024 kollapsade antalet lärlingsplatser för elektriker med 30 procent och inom VVS med 45 procent. Samtidigt varnar Chalmers och KTH för att regeringens nedskärningar på universiteten tvingar dem att dra ned på ingenjörsplatser – trots att det råder brist på ingenjörer. 

Trots detta tror arbetsmarknadsminister Johan Britz att det är ”drivkrafterna” som är problemet.

Läs mer

Då tänker jag på mina två vänner ”August” och ”Stefan”. August är lika svensk som en Bernadotte, en grym gitarrist som spelat i otaliga band. Han har alltid jobbat, på LSS-boenden, skolor och restauranger, men vill nu vid 32 års ålder få något stabilt och flytta ihop med sin flickvän. Hans IT-utbildning från några år sedan har inte lett någonstans.

Stefan kommer från en glesbygdsort men bor nu i storstan och fick en dotter för ett halvår sedan. Trots jobb och studier har han varit arbetslös i ett år, och går sambon på nerverna i deras lilla enrummare. Allt oftare darrar hans röst av desperation.

Kristersson vill få dig att tro att det är fel på våra ”drivkrafter”. Att jag tyckte om att varva usla jobb med arbetslöshet. Att om August bor ännu trängre och Stefan får ännu mindre råd till sin dotter kommer det att få ordning på deras bristande viljestyrka. Att de både förtjänar och tjänas av mer smärta.

Tro honom inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 22 januari, 2026

Amanda Romare: Vaginan ger mig prestationsångest

Amanda Romare är aktuell med en ny roman – denna gång om att vara i en relation snarare än att söka den. Foto: Lisa Mattisson.

Knappt har hennes nya roman hunnit ut förrän den väckt för ilska. Själv menar hon att relationer måste skildras som de faktiskt är – fula, roliga, ömma och snuskiga. Flamman träffar Amanda Romare på Sveriges största scen för parhaverier: Ikea Kungens Kurva.

– Jag sade ju att jag hade fixat upp mig!

Amanda Romare dyker upp på parkeringen vid Ikea Kungens Kurva i skinnkjol och en eldröd, midjekort jacka i rya som lämnar hennes smala midja bar. Hon ser våra förvånade miner.

Snöflingorna singlar ner, stora och blöta. Innan vi hunnit föreslå något svingar hon sig Tarzanlikt upp på en trästol i jätteformat och poserar i alla möjliga ställningar. Sätter sig direkt på den nyfallna snön och frågar om det duger. Det gör det. En kort stund senare dyker killen upp, han som är Erik i boken men Jens på riktigt. En fråga som står högst upp i mina anteckningar är känslig, men jag är rädd att han ska hinna försvinna, han har bara skjutsat och ska sätta sig på en bar i närheten och vänta. Vi hälsar lite snabbt.

Hur känns det att bli tvingad av sin tjej att ta Ozempic, är du ledsen?

Samma dag har Sanna Samuelsson skrivit en ganska arg kommentar i Aftonbladet där hon anklagar Amanda för att kvinnor som hon saknar ”gränser för hur killar behandlas” och menar att den sortens beteende skulle klassas som misshandel om det skett i en homorelation. I Göteborgsposten har Mikaela Blomqvists dom inte vara mildare: ”Amanda för in litteraturen på en farlig väg”, dundrar hon.

– Nej då det är inte så farligt, säger Jens blygt och blåser ut cigarettrök.

Amanda stelnar till. Det är inte okomplicerat att skriva romaner där levande livet fiktionaliseras så nära.

Så kan det gå när en roman som Halva Malmö består av killar som dumpat mig blir en oväntad sälj- och mediesuccé och Netflix hakar på med en originalserie. Det blir ett kulturfenomen och uppföljaren Judas (Natur & kultur, 2026) analyseras av alla redaktioner innan den knappt haft recensionsdag. Jag är typ sist på bollen, så det är därför vi bett att få med henne på ett miljöombyte. Ikea är ändå en plats där par visar upp sina relationer – från förälskelse till frustration och ilska – inför öppna, prisvärda gardiner.

Vi hinner knappt innanför svängdörrarna förrän en ung tjej, klädd i varumärkets signaturgula piketröja, rusar fram till oss. ”Ursäkta är det du som är Amanda? Jag har läst allt av dig och det känns som jag känner dig, vad fin du är, var har du köpt kjolen? Åh, det är helt overkligt!”, jublar hon.

Möte. Amanda blir direkt igenkänd av 20-åriga Elle som är butiksanställd. Foto: Lisa Mattisson.

De sätter sig i en brunmurrig soffa i monter och lutar förtroligt huvudena mot varandra. Scenen förklarar allt. Amanda Romare har med sina dialogbaserade, rått satiriska och dråpliga relationsobservationer träffat en nerv. Den obotliga kärlekens.

– Séfr, S-E-F-R, bokstaverar Amanda märket på den märkvärdiga skinnkjolen.

– Jo, den var ganska dyr, men jag fick ju pengar av Netflix. Jag har aldrig haft pengar men nu när jag har fått lite köper jag alldeles för mycket grejer!

Till slut säger de hej då till den 20-åriga Elle och vi börjar röra oss runt inne i det labyrintiska, januaritomma varuhuset. Det är första gången Amanda är här och hon går runt och provligger i olika sängar.

Ridå. Strävan efter ärlighet är nästan tvångsmässig men nödvändig, menar Amanda Romare. Foto: Lisa Mattisson.

– Ska jag lägga mig under täcket också? Hon tittar upp mot fotograf-Lisa, men när hon ser våra avvärjande viftningar och bekymrade blickar mot en uttråkad kille i personalen nöjer hon sig med att ligga ovanpå sängkläderna.

Så visst, låt din partner vara precis som den är. Men i stunden där så fick jag panik.

För att vara en bok om en kärleksrelation mellan en man och en kvinna, trettioplus år 2025 är Judas en biblisk titel. Men syftar på hur det är att lämna rollen som tillgänglig polare i gänget för att prioritera en kärlekspartner. Då kan man uppfattas som en svikare, en Judas. Nu har hon och Jens varit ett par i fem år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 januari, 2026

Bregman gör moralen till ett karriärval

Rutger Bregman tycker att det bästa för världen man kan göra är karriär inom godhet. Foto: SVT.

Vill du göra gott? Glöm aktivism – starta en välgörenhetsstartup och uppgradera ditt samvete. Lyra Eriksson Lindbeck har läst "Moraliskt kapital".

Sedan en tid tillbaka är det hopplöst ute att vara vegetarian. Restaurangerna i Stockholms innerstad skryter inte längre med köttfria menyer, vegoföretag går i konkurs, och vänner som tidigare varit veganer ser stolta ut när de beställer in en råbiff.

Nästan som att det har blivit töntigt att ha ett samvete.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 21 januari, 2026

Rasmus Fleischer: AI-modellerna vore ingenting utan Wikipedia

Den 25-årsfirande kunskapssajten Wikipedia står sig än. Foto: Eric Risberg/TT.

När Wikipedia fyller 25 år står det kvar som ett undantag som överlevt dotcomkraschens kommersialisering. I algoritmernas era har uppslagsverket visat sig både mer omstritt och nödvändigt än någonsin.

Wikipedia har fyllt 25 år. 

Åldern är talande nog. Inte bara i den metaforiska meningen att kunskapssajten skulle vara en ung vuxen som grubblar över sin identitet och sina livsplaner. Nej, mer för att 2001 är ett mycket ovanligt födelseår bland nätjättar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 januari, 2026

Våtmarksaktivister vill ”folkomrösta” om torv

Återställ våtmarker vill avskaffa torvbrytning – men först se om de har svenska folkets röst med sig. Foto: Samuel Steén/TT, skärmdump (montage).

Återställ våtmarker drar på egen hand ihop en ”olydig folkomröstning” för att se om svenska folket vill förbjuda torvbrytning, och väcka frågor om hur demokrati fungerar. Samtidigt står aktivistgruppen för nejsidans kampanjarbete – medan torvlobbyisterna tackat nej till att sköta jasidan.

”Ett initiativ för en sann och ärlig demokrati”. Så presenteras kampanjen ”Olydig folkomröstning” på den egna hemsidan. 

Bakom står aktivistgruppen Återställ våtmarker, kända för trafikblockader och spektakulära aktioner, där man bland annat kapat scenen på Melodifestivalen för att sprida sitt budskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 20 januari, 2026

Svenska politiker kluvna om Trumps Grönlandshot: ”Extremt överdrivet”

Jonas Sjöstedt (V), Heléne Fritzon (S) och Dick Erixon (SD). Foto: Emil Stach/Ritzau Scanpix via AP, Caisa Rasmussen/TT, Erik Abel / TT.

De svenska partierna står i stort sett enade om Grönlands framtid. Men SD-ledamoten Dick Erixon går på tvärs både mot partiets linje och systerpartiet i Danmark. ”Han fungerar som megafon för Trumps lögner”, säger Jonas Sjöstedt (V).

I morse svensk tid delade USA:s president Donald Trump delat en AI-genererad bild där han placerar en amerikansk flagga på Grönland – den senaste i en lång rad provokationer mot regeringarna i Nuuk och Köpenhamn.

Bara timmar senare debatterade EU-parlamentet vad man rubricerat som USA:s ”utpressningsförsök” mot Grönland.

– Det finns en väldig solidaritet med Grönland, säger Jonas Sjöstedt från svenska Vänsterpartiet, om stämningen i vänstergruppen.

– Vad vi betonar särskilt är att grönländarna själva ska avgöra sitt lands framtid. Varken Danmark, USA eller EU. Vi försvarar deras rätt att göra det, antingen som en del av Danmark eller som självständig nation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 20 januari, 2026

Mineralerna som satte Grönland på frontlinjen

Foto: Hans Månsson.

Efter räden mot Venezuela riktar nu Donald Trump blicken norrut. Men i gruvorten Sisimiut vägrar invånarna underkasta sig den amerikanska presidenten. ”Om Grönland skulle tillhöra USA så är det för att vi har tagits med våld”, säger mineralministern Naaja Nathanielsen till Flamman.

De färgglada husen klamrar sig fast vid klipporna, luften är fuktig och havet mörkt. I bakgrunden reser sig fjällen, nakna och orörliga. Sisimiut hälsar mig med sin kärva stillhet.

Här i Qeqqata kommun finns den enda gruvan i hela Grönland som är i full drift. Där bryts anortosit, som används i framställningen av ett slags glasfiber, bland annat för vingar till vindkraftverk. Gruvan ägs av ett bolag med kanadensiskt kapital i botten och ligger avsides utan vägförbindelse, vid en fjord som når nästan ända fram till inlandsisen.

Här finns också Kangerlussuaq, där USA byggde en flygplats och militärbas 1941, men som man lämnade efter kalla krigets slut. Den är ändå fortfarande viktig både för Nato och för Danmark, som för ett år sedan beslutade att bygga en militärbas där.

Dessa två faktorer – säkerhetsläget och mineralerna – är huvudingredienser i Trumps hot mot Grönland det senaste året.

Jag kliver in i kommunhuset, en avlång byggnad i diskret blågrå färgskala. Kommunen Qeqqata har knappt tio tusen invånare, varav drygt hälften bor i Sisimiut. Den del av kommunen som inte är permanent istäckt är ungefär så stor som Småland.

I kommunhusets konferensrum möter jag borgmästare Malik Berthelsen (bilden) – en 47-åring med erfarenhet både från det grönländska parlamentet och från ett liv som företagare i olika branscher, allt från möbelhandlare till pizzabagare.

Malik Berthelsen talar en flödande grönländska, helt lönlöst att försöka dechiffrera. Men tolken bygger språklig bro, och förmedlar borgmästarens positiva syn på såväl det militära inslaget i Kangerlussuaq som på gruvan.

– Kangerlussuaq har, delvis tack vare militären, fortsatt ett liv även efter att utrikesflyget flyttats till Nuuk. Gruvan bidrar med både sysselsättning och skatteintäkter till kommunen och är inte ett dugg kontroversiell. Den ligger så avsides, och det som bryts orsakar inte någon debatt om miljöförstöring.

– Men det är tur att vi inte har de sällsynta jordartsmetallerna här. De verkar bara ställa till problem, särskilt om där finns uran också.

När det gäller hotet från USA gjorde sig Malik Berthelsen omtalad ut över världen på senvintern i fjol. Usha Vance, hustru till den amerikanska vicepresidenten JD Vance, hade tänkt bevista den årliga hundslädestävlingen i Sisimiut och i samband med det få möta borgmästaren.

Grönlands regering ser gärna att fler gruvor öppnas i landet. Dock ej vid Kuannersuit nära Narsaq, eftersom brytning av uran är förbjuden sedan 2021. Foto: Hans Månsson.

Till detta tackade han vänligt men bestämt nej. Det passade inte alls i tiden, då valkampanjen var i sitt slutskede, förklarade han. Då avstyrdes fru Vances besök i Sisimiut helt och hållet.

Bara ett par veckor tidigare hade Malik Berthelsen gått i en stor demonstration mot USA:s hot om övertagande. ”Som en protest mot hur presidenten uppför sig mot vårt folk”, sade han till tidningen Sermitsiaq.

– Vi har inget emot amerikanska soldater på våra gator, säger Malik Berthelsen. Det är vi vana vid sedan den tid de hade militärer i Kangerlussuaq. Men ett övertagande av Grönland accepterar vi inte.


Tanken på att överta Grönland har dykt upp vid flera tillfällen tidigare, men det var ändå med stor överraskning som Danmark under Trumps förra presidentperiod tog emot hans förslag att köpa Grönland, som han jämförde med en ”fastighetsaffär”. Statsminister Mette Fredriksen svarade med att kalla förslaget ”absurt”.

Men när Trump återkom till presidentposten för ett år sedan trappade han upp retoriken. Grönland ska ”på ett eller annat sätt” bli en del av USA, sade han. Det är framför allt två skäl som angetts: nationell säkerhet och mineraler.

USA:s intresse är inte nytt. Skillnaden är att Trump säger det högt.

Inte minst trånar man efter de sällsynta jordartsmetallerna, för att komma bort från beroendet av Kina. Men under hösten har Trump tonat ner mineralfrågan och i stället betonat geopolitisk säkerhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 januari, 2026

När arkitekturen reduceras till fasader

Visionsbild av nya Nobelcentret vid Slussen i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT.

Debatten om det nya Nobelcentret har fastnat i frågan om byggnaden är vacker eller ful. Men den verkliga skandalen handlar om hur projektet tillkom – i en process som brister i demokrati, transparens och kompetens.

I torsdags offentliggjordes hur det nya Nobelcentret ska se ut, ritat av David Chipperfield Architects. Mitt flöde är översvämmat av renderingar, som ofta säger ganska lite om ett färdigt projekt, och AI-varianter med allt från guldspiror till jämförelser med Clas Ohlson-kartonger.

Och även om det gläder mig att stadens utveckling diskuteras, känns debatten begränsad.

Det verkar som att den reaktionära estetiseringen av arkitekturen har vunnit, och att det enda man tycks kunna säga om ett projekt är om det är vackert eller fult. När man i stället borde diskutera en planeringsprocess som var fel från allra första början.

2014 arrangerades en tvåstegs arkitekttävling där David Chipperfield Architects utsågs till vinnare, innan platsens förutsättningar och stadsplaneringen var ordentligt utredda. Efter att planen för Blasieholmen stoppats 2018 följde en utdragen process med överklaganden och politiska vändningar. 2020 flyttades projektet till Slussen, men Chipperfield blev kvar som arkitekt trots att platsen helt ändrats.

På bara några dagar har fler än 6 200 skrivit under ett upprop om att byggnaden ska ritas om. Även om man kunde önska samma engagemang för arkitekturen när man samtidigt går vidare med planerna på att riva Valhallabadet i Göteborg eller Lärarnas hus i Stockholm, håller jag med om kärnan: det krävs en mer demokratisk och transparent process.

Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Projektet har inte förankrats i stadsbyggnadsprocessen på ett korrekt sätt, varken första eller andra gången. Stockholms stad borde ha låtit föreningar, boende och sakkunniga kunnat påverka. Det faktum att Nobelhuset finansieras privat minskar dessutom möjligheterna till offentlig debatt om projektet. Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Med en sådan process hade man kanske undvikit att hamna i Mark- och miljödomstolen, efter att den första arkitekttävlingen redan var avgjord. Samtidigt är det värt att utreda hur stort inflytande fastighetsägaren Lundberg hade i att skrota planerna på Blasieholmen, när enskildas utsikt fick påverka utformningen av en offentlig byggnad.

När den nya majoriteten valde att hitta en ny plats borde en ny, öppen och anonym arkitekttävling ha utsetts, med ett tydligt program och en placering som speglade en gemensam vision för områdets utveckling.

Arkitekttävlingar är till för att diskutera idéer, snarare än att bedöma ett företags skicklighet. Dessa idéer är kopplade till specifika platser med specifika förutsättningar och förankras i en bedömningsprocess där det jämförs med andra förslag. En byggnad på en så komplex och central plats borde dessutom ha diskuterats i relation till andra idéer som finns om vad staden ska vara.

Läs mer

Samtidigt blir utrymmet för denna uppgift allt mindre när arkitektur reduceras till en konstart genom att Arkdes slås samman med Moderna Museet och när byggregler som tidigare gav kvalitet åt arkitekturen avskaffas. Arkitektuppropets och Tidöregeringens visioner av ”traditionella” dockhus går i full fart.

Dessa aktörer har tagit den arkitektoniska debatten till en punkt där bara ytliga bedömningar återstår. Men om man är seriös med att rädda arkitekturen måste man börja med att ifrågasätta processerna bakom. Allt annat är fastighetsförmedling.

Diskutera på forumet (0 svar)