Fixeringen vid att spara en slant har satt hela samhället i spinn, och utan investeringar i välfärden kommer vi bara att snurra allt snabbare.
2011 fråntogs läkare rätten att bedöma patienters arbetsförmåga. Försäkringskassans handläggare tog över. Sedan dess har sjuka nekats ersättning i allt högre utsträckning, samtidigt som myndigheten med jämna mellanrum glatt rapporterar om sjunkande sjuktal. Ett hårresande exempel på åtstramningspolitiken inbyggda likgiltighet.
Staten slutade därmed förlita sig på sakkunnigas utlåtanden. Läkarkåren skrevs ut ur bilden och ersattes med bärare av hårda ekonomiska dogmer: samma besparingshets som dominerat ekonomin i både USA och EU.
Brottet med expertisen är också typiskt en tid när det ojas över att människor slutat lyssna på just experter. Politiken blir explosiv när demagoger utnyttjar den gryende misstron. Man ifrågasätter BRÅ:s rapporter, klimatforskning och vaccinationer. Istället äter folk kolloidalt silver och lyssnar på youtube-charlataner som lever på att piska upp hatet. Ofta går det att swisha dem direkt.
Skulden för samhällsklimatets nya dumhet ligger inte minst hos försvararna av de åtstramningar som underminerat förtroendet mellan medborgare, politik och stat, och som pressat hela samhällssegment över gränsen. Ett politiskt och ekonomiskt misslyckande som försatt oss alla i turbulens.
Sverigedemokraterna tycks vara här för att stanna, och bortom dramatiken i USA och Storbritannien är även EU splittrat. De sydligare länderna trycker på för en mer expansiv ekonomisk politik, medan de nordligare står för en stramare linje. Finns det hopp om en mer mänsklig ekonomisk politik någonstans i den här konflikten?
Utnämningen av Christine Lagarde som chef för den europeiska centralbanken är intressant. Inte som revolution, men väl som ett trendbrott. I stort förväntas hon inte avvika nämnvärt från sin företrädare, Mario Draghi.
Eran med politiskt fristående centralbanker kan närma sig sitt slut, även om det inte är särskilt vackert
Men under Greklandskrisen kritiserade hon EU:s hårda linje och verkade för att avskriva landets skulder, eftersom besparingskraven slog alltför hårt mot befolkningen. Hon betraktas därför som ”vag” av sina kritiker.
Mest intressant är att Lagarde inte är ekonom, utan politiker och en oerhört stark förhandlare. Ur ett splittrat eurozon-perspektiv är det önskvärt med en diplomat snarare än en nyliberal ekonomisk teknokrat. Men vad vi ser är också politikens återkomst på den monetära arenan, om än i milda mått.
Från andra sidan Atlanten pressar Trump den amerikanska centralbanken att sänka räntan, genom hätska angrepp mot dess chef, Jerome Powell. Eran med politiskt fristående centralbanker kan närma sig sitt slut, även om det inte är särskilt vackert.
Lagarde tar över i ett svårt läge, och ambitionen att följa Draghis riktning innebär ingen lösning. För att klara Europa ur krisen behövs mer omfattande åtgärder. Särskilt i en situation där status quo blivit politiskt farligt att upprätthålla. Vi har redan sett resultaten av åtstramningspaketen, både i mänskligt lidande och högerpopulistiska strömningar.
I fikarummet berättar en kollega om familjens tillvaro med Försäkringskassans avslag. Den ekonomiska ansträngningen såklart. Och pressen inför att tvingas till en omöjlig heltid. Både besvär och läkarintyg är solklara. Arbetsgivaren förstående. Men det kommer inte gå. Kollegan är arg, förtvivlad och framförallt mycket stressad. Hon förstår inte hur samhället kan behandla sjuka människor så här.
Utförsäkringarna är ett politiskt svek, av många. Ändå tvingas en sjuk människa till arbete som hälsan inte håller för. Vi behöver utgå från just det här, och inte från idén om att välfärdsinvesteringar är ekonomiskt destruktiva.
