En späd röst på max tio år, som jag nu vet tagit sitt liv, sjunger Kents Utan dina andetag. Vila i frid, Molly. Du förtjänade bättre.

I höstas skrev jag om Transkriget, SVT:s ångrar-reportage som mest fick mig att ångra att jag någonsin försvarat public service. P1 Dokumentärs Pubertet på liv och död är, tack och lov, något annat. En djupdykning i konsekvenserna av en allt mer otillgänglig transvård, där huvudpersoner och närstående får tala till punkt om svåra beslut. Ett hjärtskärande, vardagligt porträtt av en verklighet jag faktiskt känner igen mig i.

Folkkära Agnes Wold prioriterar i stället att sprida vanföreställningar om oss i två av sina hittills tre Expressenkrönikor. Jämförelsen mellan en ny könstillhörighetslag och legalisering av våldtäkt är stark, men att jämställa hormonbehandling med Macchiariniskandalen går inte heller av för hackor.

Så avslutas den senaste texten ”Detta är vår nya medicinska skandal”. Wold har läst den nysläppta boken Ånger, skriven av radarparet bakom SVT:s Tranståget som senare fälldes i Granskningsnämnden. Ur den lyfts ett enda konkret exempel fram på skandalen i fråga (vanvård av barn med hormoner), där en ung patient fått puberteten uppskjuten i fem år med stopphormoner med skelettskador som följd.

Barnendokrinologen Carly Guss konstaterar i en vetenskaplig rapport om ämnet kort och gott att ”oro för skelettet får mindre betydelse hos en tonåring med aktiva självmordstankar”. När ”alternativet” för många barn med könsdysfori är det Pubertet på liv och död skildrar, känns det maximala mediala fokuset på fåtalet ångrare och offer inte bara skevt, utan direkt medskyldigt till den paranoia som Socialstyrelsen nu vikt sig för. Som dödar barn.

Samtidigt bör fallet i sig absolut inte förringas. Att hindra puberteten i mer än två år utan att sedan sluta eller tillsätta könshormon (med andra ord, aktivera den pubertet patienten faktiskt vill genomgå) är riskabelt och går emot riktlinjerna. Att fråga varför man inte gått vidare bedöms tydligen inte lika relevant som att demonisera stopphormoner. Det skvallrar om den missriktade omtanke som genomsyrar både debatten och institutionerna – synen på transvården som en bromskloss, som allra helst ska åla sig runt patientens önskemål in i det sista och ta ”ansvarsfulla” beslut åt oss som inte vet bättre. En syn som leder till sådana här skadliga halvmesyrer.

Jag känner så många transpersoner som fått både alldeles för låga och för höga hormondoser, och ingen hjälp med eller tillräcklig information om biverkningar. Jag vet en person som är intersex och i dag lever som kvinna, som rekommenderades testosteron vid sex års ålder för ”cis-korrigering” till könet hon tilldelats vid födseln. Det får även mig att vilja skriva skandalrubriker. Om en inkonsekvent vård som tillåts vara både över- och oförsiktig med dem som någonsin når den, där vi tvingas underkasta oss auktoriteter som trevande medlar mellan vårt obehag och samhällets obehag med oss. Där varken barn eller vuxna anses ha kroppslig autonomi, något jag vill tro att en förkämpe för aborträtten ser det viktiga i.

Men när Agnes Wold pratar om det ”hela samhället lät ske med tonårstjejerna” är det inte Molly hon syftar på. Det är Hugo från samma dokumentär, som levt som kille så länge han kan minnas, och trots det inte längre får hjälp av den svenska vården. En sviken tonårsgrabb som Wold, likt mången omvändelsepredikant, är övertygad om skulle ”tillfriskna spontant” efter en ”normal pubertet”.

Det påstår hon att 80 procent av unga personer med könsdysfori gör: en siffra hämtad från en kritiserad studie på en nederländsk klinik där man bland annat räknade de som inte återvände till just den kliniken som ”friska”. Evidensbaserat.

Ingen vet, exempelvis, hur många av patientbortfallen som berodde på självmord. För de som pratar om att sluta vara trans som det ultimata ”tillfrisknandet” är jag rädd att det inte alltid spelar så stor roll.