Ingen vet vilken hudfärg Jesus hade, inte heller vilken Macus Aurelius, Cleopatra eller Paulus hade. Olika porträtt visar olika hudfärg. Antikens människor använde begreppet ras om hästar och hundar, inte människor. Alla blandades med varandra i Romarriket. Det var ett slavsamhälle, men slaveri eller frihet hade inget med hudfärg att göra. Barbarer såg man ned på eller beundrade med skräck – de var kulturellt främmande, deras hudfärg funderade man inte över.
Rasismen uppfanns av slavhandlarna i tidigmodern tid, när dåtidens människorättsaktivister protesterade mot behandlingen av människor från Afrika.
Ingenting har orsakat mänskligheten mer lidande än rasismen. Förintelsen, folkmordet i Belgiska Kongo, slaveriet i USA, massdödandet i Karibien, Apartheid i Sydafrika, förföljelse av romer, samer, inuiter, indianer…

Motionerna till V-kongressen, om att inom partiet föra register över etnisk härkomst, kan lätt associeras med något djupt skrämmande. Det finns inga människoraser, jämförbara med hundraser. De genetiska variationerna mellan hundra slumpvis utvalda medelpadingar eller skåningar är lika stora som mellan hundra människor från jordens alla hörn. Rasistiska regimer har ett sjå att bestämma ras på nyfödda hittebarn – det går inte. Och ve och fasa om ett barn fick adoptivföräldrar av annan ras…
Registrering av härkomst riskerar att leda oss rakt in i kapitalets fälla: en splittrad arbetarrörelse. Eller än värre fällor. Självklart inser jag att identitetspolitikens avsikt är god, att föra de förtrycktas talan. Men vägen till helvetet är som bekant stenlagd av goda föresatser.

Få inom vänstern torde förneka att det finns dolt strukturellt förtryck som behöver synliggöras. Få torde ha något emot nätverk för människor med gemensamma behov och erfarenheter. Vi kan gärna ha nätverk för nysvenskar, afrosvenskar eller muslimer inom vänstern, lika väl som för funkisaktivister, kristna, samer, hbtq-folk eller bönder.
Ingen torde heller ifrågasätta västerlandets monstruösa skuld till resten av världen. Men innebär denna arvsynd att en ”svenne” inte skulle kunna vara solidarisk med dem som upplever sig rasifierade? Vi är många som tror på inlevelsens möjlighet, solidaritet och gemensam kamp. För oss i vänstern är klassperspektivet grundläggande. En afrosvensk städare har inte mer gemensamt med en nigeriansk oljemiljonär än med sin finländske ljushyade arbetskamrat. Martin Luther King hade en dröm om ett samhälle där vi inte skulle indelas efter hudfärg. Den drömmen delar jag.