Kultur 09 november, 2023

Att göra film efter Auschwitz

Roberto Benignis La vita è bella från 1997 blev mångfaldigt prisbelönt, men kritiserades också. Foto: Miramax films.

De överlevandes tid är utmätt, medan filmerna finns för evigheten. Filmvetaren Sanjin Pejkovic reflekterar över vådan att fiktionalisera Förintelsen.

”Varför är mamman tvungen att välja barn?”, ”Vad hände med det andra barnet?”, ”Har det här hänt på riktigt?” Jag kan inte ha varit äldre än sex år eftersom jag fortfarande bodde hos min mormor och hennes syster, det var året innan jag skulle börja skolan. Jag kunde inte följa handlingen men frågade gång på gång vad som menades och hur en förälder kunde lämna ifrån sig ett barn. Trots min mormors försök att förklara gick det inte att greppa.

Det skulle ta flera decennier innan jag kunde se om Sophies val (1982). När jag senare såg den som vuxen lämnade den inte lika stort avtryck. Som nybliven filmstudent ansåg jag den vara alltför konstruerad och dramatiserad. Sedan mina envisa frågor till mormor har jag sett många filmatiseringar av Förintelsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr