Den 25 juli rapporterades i hela världen om spädbarnet Zainab, som dog av svält endast fem månader gammal. Enligt den palestinska hälsomyndigheten hade då 83 barn dött av undernäring sedan 7 oktober 2023, men den senaste månaden har hjärtskärande bilder på palestinier som bara är skinn och ben blivit allt vanligare.

Svälten är knappast den tragiska baksidan av ett krig. Den är kalkylerad ned till minsta riskorn av den israeliska regeringen.

Dels genom att systematiskt attackera människor som hämtar mat. Det har man gjort länge – redan i början av 2024 inträffade ”mjölmassakern” när 112 palestinier sköts ihjäl vid en hjälpkonvoj. Israels regering berättade en egen version, men en granskning av CNN visade att det fanns hål i den israeliska versionen. Där berättade också Gazabor om det dödliga val som de tvingats fatta sedan dess: dö av svält, eller när du hämtar mat.

Men framför allt genom att bestämma hur mycket mat som ska få komma in i Gaza. Redan i Israels officiella siffror blir det tydligt att svälten är avsiktlig. I mars och april kom ingen mat alls in i Gaza, i maj släpptes 19 ton basföda, i juni 37 och i juli 38 – eller omkring 60 procent av vad som behövs för att befolkningen ska klara sig.

Denna intention har också uttryckts länge av regeringen. För ett år sedan sade landets fundamentalistiska finansminister Bezalel Smotrich: ”Ingen i världen kommer att låta oss svälta två miljoner människor, även om det skulle kunna vara rättfärdigt och moraliskt för att befria gisslan.”

Det som står i vägen för svält är alltså inte att man vill hålla palestinierna vid liv, utan att man vill hålla kriget vid liv. Det är nämligen val om ett år, och det är bara så som Benjamin Netanyahu kan klamra sig fast vid makten.

Den vanmakt som omvärldens befolkningar känner gör att vissa jagar syndabockar. Delar av vänstern börjar bråka internt, medan andra påstår att svenska medier har rapporterat fel – även om journalister självklart måste släppas in i Gaza. Själv har jag inte träffat en enda människa som inte vet vad som pågår. Alla vet, ändå händer inget. Det är det som är så frustrerande.

Det finns inga ursäkter att inte agera, varken för regeringen eller omvärlden. Och visst börjar saker hända – om än alldeles för långsamt.

Norge, Irland, Spanien och Slovenien har redan erkänt Palestina som stat, och Frankrikes president Emmanuel Macron har lovat att landet i september ska bli första G7-land att göra detsamma. I Finland ökar stödet för ett erkännande – i dag 48 procent, mot 24 procent däremot. Det är även alla partier utom två överens om, men inte regeringspartierna Kristdemokraterna och Sannfinländarna.

Sverige har redan erkänt landet under socialdemokraternas utrikesminister Margot Wallström hösten 2014 – och jag minns hur jag jagades ut ur en butik i Venedig av en arg högersionist något år senare, när han fick reda på att jag var svensk. Erkännanden har betydelse, inte minst för att stater har rättigheter som inte folk har.

Men hur agerar vår nuvarande regering? Den vågar knappast tala om sanktioner eller vapenembargon, trots att FN redan den 18 november i fjol fick en rapport som beskrev situationen i Gaza som ”överensstämmande med folkmord”, bland annat för att Israel använder svälten som ett vapen. I stort sett alla relevanta människorättsaktörer har dragit samma slutsats.

Samtidigt som krigsherrar i Ryssland, Israel och Sudan gör vad de vill utan konsekvenser, monterar USA ned det sköra system för internationell rätt som vi har. Om världen inte kan sätta gränser för svält som vapen, vad återstår då av folkrätten?

Som jag skrivit förut vore det enda rätta att intervenera militärt. All information är på bordet. Om världen inte agerar så kommer budskapet vara klart: den starke kan göra vad den vill, de svaga får svälta ihjäl framför våra ögon.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Inrikes • 09 augusti, 2023

Sverigedemokraternas farväl till homonationalismen

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.