Yara blev bara åtta år. Hon misstänks ha misshandlats till döds av de två släktingar som hade utsetts till hennes vårdnadshavare. Ansvaret för hennes död ligger i så fall hos dem. Det är ofattbart och oförlåtligt. Att ge sig på ett litet barn gång på gång och med sådan kraft att barnet till slut avlider av sina skador…det går helt enkelt inte att förstå.
Men Yara levde i Sverige. Vi har genom lagstiftning och genom undertecknande av Barnkonventionen lovat att skydda de barn som lever här. I Yaras fall svek Sverige henne. Och vi sviker alla de barn som misshandlas, hotas och kränks av de vuxna som har ansvar för dem. Varje dag i vårt land.
Socialtjänstens dilemma är såklart att de som arbetar där inte är synska. De har ingen magisk dator som talar om för dem när någon behandlar ett barn illa. Systemet bygger på att alla vi andra vuxna som ser barn tar kontakt med socialtjänsten och berättar. Då kan socialtjänsten agera. Då är de skyldiga enligt lagstiftningen att agera. I Yaras fall har det enligt uppgift i media funnits flera anmälningar från oroliga vuxna som har sett hur hon har haft det. Ändå har socialtjänsten inte agerat. Ett fax från polisen blir liggande över helgen och sedan på en socialsekreterares skrivbord en vecka.
Nu ställs såklart frågan hur det kan gå så här. Kerstin Weigl vill utkräva personligt ansvar av handläggarna. Det är skillnad på att sitta i domstol och att få kritik på papper, skriver hon i Aftonbladet (7/5). Hon skriver också att barnskyddsarbetet inte tycks fungera och förklaringen finner hon i att socialarbetare kan ingripa för barn utan att ha någon specifik utbildning om barns behov. På åtminstone den sista punkter har hon fel. Från och med 1 juli i år skärps kompetenskravet på handläggning av ärenden som rör barn och unga. Socionomexamen eller annan relevant högskoleexamen blir då ett krav. Och i ärlighetens namn har de flesta som arbetar med socialbarnavård redan idag en socionomexamen. Däremot är det ett problem att när det gäller just den sociala barnavården så är det väldigt vanligt med nyexaminerad personal. Det är ett tufft och svårt arbete. Överbelastning och stress gör att erfarna socialarbetare väljer bort det. Enligt uppgift från Sveriges kommuner och landsting (SKL) är var tredje handläggare nyanställd och sju av tio chefer har arbetat kortare än tre år.
Akademikerförbundet SSR driver kravet på en specialisttjänster i kommunerna. En sådan tjänst skulle kräva socionomexamen, minst sju års erfarenhet av yrket och en specialistutbildning i social barnavård på 60 högskolepoäng. Det skulle ge ett bra stöd till både socialsekreterare och chefer i kommunerna.
Vi måste också ta den mycket allvarliga situationen som många av landets socialsekreterare försöker berätta om. Det verkar inte vara så många som lyssnar, eftersom det hela tiden sägs att socialsekreterarna är så tysta. Men de är faktiskt inte så tysta längre. Socialsekreterarna går på många håll på knäna. De har för mycket att göra och för lite resurser. Resultatet är att man inte gör uppföljningar av placerade barn. Man hoppar över de där viktiga samtalen med barnen som man enligt lagstiftningen ska ha. Man hinner inte med att motivera föräldrar till insatser. Fax blir liggande.
Om politikerna inte är villiga att göra någonting åt situationen på socialkontoren måste vi avkräva dem ett svar på hur de vill att vårt gemensamma löfte till alla barn att se till att säkerställa deras rätt till överlevnad och utveckling (Barnkonventionen) och att de ska få växa upp under trygga och goda förhållanden (Socialtjänstlagen) ska infrias.
