Många drömmer om Samarkand, men få reser dit. Det fanns en tid när det var besvärligt att resa till Uzbekistan. Under sovjettiden var det gruppresor med guide som gällde. Efter självständigheten 1991 följde år av turbulens. Länge fanns det besvärliga visumkrav, valutaregleringar och nitiska tulltjänstemän som vände ut och in på bagaget när man reste in i landet.

I dag är allt det borta, numera bokar man tågbiljetter och hotell själv på nätet och köper ett billigt simkort vid ankomst för att hålla sig uppkopplad. Med svenskt pass reser man numera in i landet utan visum. Passkontrollen var snabb och vänlig.

Men turisterna är trots det inte särskilt många. Ofta är det äldre personer som reser i grupp eller unga backpackers som hittar hit. Många besökare är från länder som Indien och Ryssland, vi träffade inga andra svenskar.

Samarkand och Bukhara är de två mest besökta gamla städerna. Handeln längs Sidenvägen gav upphov till stora rikedomar och var grunden för flera stora riken i området. Här finns fantastiska gamla byggnader klädda med mosaiker. Efter att handeln längs Sidenvägen stannade av förföll många byggnader, men numera är många av de gamla moskéerna, gravarna och koranskolorna noggrant renoverade. Man behöver inte vara specialist på arkitektur eller religionshistoria för att tycka att det är såväl vackert som fascinerande. Det är dit och till marknaderna som turisterna dras.

Vid Registan i Samarkand, byggt på 1400- och 1600-talet, finns kanske den mest kända samlingen byggnader. Bakom de fantastiska fasaderna finns lugna innergårdar där man kan sitta under träden och beundra skönheten och harmonin i arkitekturen. I Bukhara finns den berömda Kalyanminareten från 1127 som var så vacker att inte ens Djingis Khan ville förstöra den. I Bukhara finns också den gamla emirens fästning kvar. De muromgärdade gamla staden Khiva ligger lite längre norrut och tar längre tid att resa till.

Men Uzbekistan består inte bara av harmoniska innergårdar. I landets nordligaste del ligger Karakalpakstan, ett ökenliknande landskap där folket har sitt eget språk och kultur. Spänningarna mellan karakalpakerna och centralregeringen i Tasjkent har ibland skapat konflikter och kravaller. Många av invånarna talar öppet med oss om att de inte gillar centralregeringen i Tasjkent. Nukus, ett ganska dammigt och fattigt ställe, är den självstyrande regionens huvudstad. När jag var där blåste sanden längs gatorna. Ändå kommer turister dit, och de gör det av två orsaker.

Man kan åka ett par timmar ut i öknen för att se ett par rostiga båtvrak vid det som en gång var Aralsjön. Under sovjettiden leddes flodernas vatten om och användes till bomullsodling. En av jordens största sötvattensjöar är nu nästan helt försvunnen, det är en deprimerande syn. Glädjande nog har den norra kazakiska delen av sjön börjat återhämta sig.

Nukus andra attraktion är ett konstmuseum uppkallat efter målaren Igor Savitsky. Här finns en helt unik samling av sovjetisk avantgardekonst och målningar som dokumenterar livet i Centralasien under tidigt 1900-tal. Under Sovjetunionens första årtionden blommade den fria konsten, inte minst den avantgardistiska. Savitsky utbildades i måleri i Moskva och lärde känna många av den tidens framträdande konstnärer. Men med stalinismen skulle konsten likriktas i partiets tjänst. Unika konstskatter gömdes undan, förstördes eller förbjöds, konstnärer fängslades eller förvisades.

Den modige ukrainaren Igor Savitsky reste i hemlighet runt i Sovjetunionen och räddade runt 10 000 konstverk som han samlade i det lilla museet i Karakalpakstan. Han drömde om att konstskatten en dag åter skulle kunna visas upp för omvärlden. Det är ett urval av denna helt unika konstsamling som man nu kan beskåda på Savitskymuseet. Att vandra runt bland tavlorna är som att resa tillbaka i historien till en tid då konsten var optimistisk, djärv och blomstrande i den unga sovjetstaten. Till en tid då nomaderna i Centralasien fortfarande levde i enlighet med urgamla traditioner. Bland tavlorna går en förundrad grupp konstkännare från Frankrike. Hur kan en sådan konstskatt finnas här mitt ute i ingenstans?

Tasjkent är Centralasiens största stad och Uzbekistans huvudstad. Nästan hela staden förstördes i en jordbävning 1966. Den nya staden byggdes upp med en helt ny stadsplan med breda avenyer, stora parker och modernistiska stora byggnader. Det är som ett välskött monument av sovjetiskt 1970-tal. Men Leninstatyerna har bytts ut mot Timur Lenk, den turkisk-mongoliske imperiebyggaren från 1300-talet som föddes i dagens Uzbekistan. Bland stadens sevärdheter finns tunnelbanan, där flera stationer har en unik utsmyckning.

Det finns tecken på att avståndet till Putins regim ökar, och uzbeker har förbjudits från att ta värvning i den ryska militären.

I Tasjkent finns såväl ett brett utbud av klassisk kultur som olika restauranger. Här finns myllrande marknader, museer och folkliv i parkerna, men också en urban puls med mycket folk och modernt klädda ungdomar. Vi stannar till vid en utomhuskonsert i en park och köper kvass från en liten tankvagn.

Även om frukten, nötterna och melonerna smakar fantastiskt är det få personer som reser till Uzbekistan för matens skull. Den uzbekiska nationalrätten är plov (även kallat osh), en rätt som kommer i många varianter men i grunden tillagas med ris, kött, morötter och lök. De flesta uzbeker vi möter har en bestämd uppfattning om var man äter den godaste ploven. En annan typisk rätt är soppan lagman med grönsaker, kött och nudlar av kinesisk typ. Friterade samsas påminner om indiska samosas, och även ryska sallader och turkisk kebab går att köpa. Maten påminner om att området har varit en korsväg där olika kulturer har mötts. Vegetarianer kan dock ha en utmaning i ett land där kött vanligtvis ingår i de flesta måltider.

Majoriteten av befolkningen är muslimer, och fläskkött och alkohol serveras bara ibland. Samtidigt är Uzbekistan ganska sekulärt och påverkat av åren som sovjetisk delrepublik. Få kvinnor är beslöjade, och ingen blir upprörd över att det finns öl och vodka till salu. Men klä dig respektfullt när du besöker moskéer, kyrkor eller synagogor.

Numera är det enkelt att resa i landet. Tågen fungerar bra – ibland bättre än i Sverige, konstaterar vi när vi spelar schack medan det torra landskapet rusar förbi i 230 kilometer i timmen utanför tågfönstret. Moderna snabbtåg avverkar de stora avstånden mellan Tasjkent, Samarkand och Bukhara på ett par timmar. Till Nukus och Khiva, eller till Ferganadalen i söder, går långsammare och enklare tåg av sovjetisk typ. Nattågen till Nukus är slitna men pålitliga, med en folklig men inte särskilt modern stämning, och du kan köpa rökt fisk eller friterade bröd av försäljare som går genom vagnarna. Biljetter bokas på den uzbekiska järnvägens hemsida, men boka i tid, till många tåg säljer biljetterna slut veckor i förväg.

Men det finns också utmaningar för en resenär. Engelska talas mest av unga i turistbranschen, ryska är fortfarande det dominerande andraspråket. Räkna inte heller med att menyer eller skyltar finns på engelska; en bra översättningsapp i telefonen är en nödvändighet. Uzbekistan har ett utpräglat inlandsklimat med varma somrar, ofta med temperaturer över 40 grader, och kalla vintrar. Den bästa tiden att resa dit är på vår och höst.

I landet finns flera minoritetsfolk, och under det senaste året har tiotusentals unga ryssar som inte vill skickas till kriget i Ukraina kommit till landet. Vi ser dem i stadsbilden. Uzbekistan har intagit en försiktig hållning till Rysslands krig. Många uzbeker är gästarbetare i Ryssland, och deras inkomster har stor betydelse för landet. Samtidigt finns det tecken på att avståndet till Putins regim ökar, och uzbeker har förbjudits från att ta värvning i den ryska militären.

Presidenten heter Shavkat Mirziyoyev. Han ärvde i praktiken makten 2016 efter den nyckfulle Islam Karimov som som styrde landet med järnhand i 25 år efter Sovjetunionens fall. Karimov var dessförinnan förstesekreterare för den uzbekiska sovjetiska delrepublikens kommunistparti. Vid protester 2005 i Andijan i södra delen av landet dödades mellan 400 och 500 personer av polis och militär när de protesterade mot Karimovs styre.

Korruptionen är utbredd, och 2012 avslöjades att svenska Telia varit inblandad i en korruptionsskandal med dåvarande presidentdottern Gulnara Karimova. Politiken präglas fortfarande av ekonomiska intressen, regionala lojaliteter och släktband. Valen är varken fria eller rättvisa, och oppositionen har begränsade möjligheter att verka. De uzbeker vi talar med skakar bara uppgivet på huvudet när vi frågar om politiken i landet. Presidentvalet 9 juli i år betraktades som en ren formalitet, alla visste redan att Mirziyoyev skulle vinna.

Uzbekistan, med alla dess unika kulturskatter, öppnar nu upp för turism. Men än så länge är det ganska få som reser dit. Och trots de många problem som fortsätter prägla landet i det mytomspunna Centralasien så går det fortfarande att sitta ganska ostörd på en bänk, under mullbärsträden på en innergård vid en uråldrig moské, och ta in atmosfären av en helt annan tid.

Kanske såg det likadant ut där för fyra hundra år sedan. Det är inte längre svårt att komma fram till Samarkand.