”Christian Grey är ett kontrollfreak som lever i en tom och hårt disciplinerad tillvaro, till den dag då Anastasia Steele ramlar in på hans kontor. Vad är det hos henne som fångar honom? Varför kan han inte glömma henne?”

Till sommaren har E.L James skrivit en ny del i den bästsäljande Femtio nyanser-serien. En bok för de tusentals fans som har skrivit till författaren och önskat sig en fortsättning utifrån frågan: Vad ser han i henne?”  . Denna gång återberättas därför historien från den stenrike sadomasochisten, Christian Greys, perspektiv.

”Hur var egentligen hans barndom? Vad ligger bakom hans hemliga lustar och hur stor är hans kärlek till Ana? Allt kommer avslöjas!” 

Som tonåring hade jag en återkommande fantasi om killen jag var hemligt och olyckligt kär i. Fantasin gick ut på att han kom till mitt hus på natten, klättrade upp för en stege vid mitt fönster för att titta på mig när jag sov. 

Varför var det så viktigt att han skulle titta på mig? Jag gissar att det delvis handlade om något så enkelt som *att* han skulle se mig, det vill säga upptäcka att jag fanns. Men det var också en fråga om att bli sedd på ett visst sätt. Genom fantasin kunde jag tillskriva honom den blick på mig som jag önskade att han skulle ha.  

Jag tror inte att jag är ensam om denna fantasi. En snarlik scen finns nämligen i den bok som sannolikt har inspirerat EL James: Stephenie Meyers Midnight Sun. Denna version av vampyrsagan Twilight, berättad ur den manliga huvudrollsinnehavaren Edwards perspektiv, existerar bara i digital (och ofärdig) utgåva. I den laddade scen som har givit boken dess titel, sitter vampyren Edward i en gungstol och tittar på en sovande Bella utan att hon vet om det. Där och då inser han att han älskar henne och inte kan leva utan henne. En ’midnattssol’ lyser upp den mörka natten inom honom, när han ser flickan framför sig ett förklarat ljus. I romance-sammanhang kallas dessa typer av insikter för ”the glass slipper moment” (i en anspelning på Askungensagan) och är berättelsens höjdpunkt. 

Att Edward klättrar in genom Bellas fönster på natten har tolkats som stalkerbeteende, och brukar, liksom Christian Greys kontrollbehov, lyftas fram som ett osunt och patriarkalt drag som borde få den kvinnliga läsaren att genast lägga ner boken och istället sätta på ett avsnitt av Buffy the vampire slayer. 

Jag tror dock att romance-hjältens beteende gentemot romance-hjältinnan ger uttryck för någonting som inte ytterst handlar om hans egenskaper utan om hennes längtan. Det välkända suget i Twilight berodde först och främst på att författaren Stephenie Meyer i Bellas och Edwards relation lyckades fånga den tonåriga läsarens mest pockande begär. Den första boken i serien är en önskedröm om att bli utvald av skolans snyggaste kille, medan del två är en fantasi om varför samma kille gör slut (han vill skydda mig, han älskar mig egentligen). Det är för övrigt inte heller svårt att i begäret efter själva vampyren och hans attribut (evigt ung, oberoende av vanlig mat) se en längtan bort från de principer som reglerar många kvinnors liv: rädslan för att åldras, ett förbjudet begär till föda.  

Att konsumtionen av romance-böcker säger något om kvinnors drifter och hemliga önskningar, men också kan fungera stärkande och befriande, skrev forskaren Janice Radway om i en berömd studie redan på 80-talet. Hon följde då en bokcirkel i en amerikansk småstad och såg hur de kvinnliga läsarna tolkade verken intelligent och självständigt (det vill säga, de var inte bara lättpåverkade offer för dålig litteratur, vilket är en aldrig utdöende fördom när det handlar om kvinnliga läsare och populärlitteratur). Genom läsningen skapade kvinnorna ett eget rum dit mannen och alla yttre krav inte följde med.  

Radway visade också hur romance-bokens kliché av en vårdande manlig hjälte – fast samtidigt ytterst viril och farlig – svarade mot ett närmast freudianskt begär hos de läsande kvinnorna. Genom att identifiera sig med den av hjälten ompysslade hjältinnan gavs kvinnorna en möjlighet att lägga ifrån sig oket av att vara familjens ständiga vårdare och stöttepelare. Istället kunde de fördjupa sig i en längtan tillbaka till den tid då de själva stod i centrum för moderliga omsorger.  

Ibland lyfts problemet med att romance-litteraturens klichéer bortförklarar reella, destruktiva beteenden: han är våldsam för att han är passionerad, han menar inte så egentligen, han är bara rädd för sina känslor.

Det går också hävda att romanernas dolda begär i någon mån visar på samhälleliga tillkortakommanden. Varför är det så viktigt för en alldaglig tjej att väljas ut av stans snyggaste kille? Varför ska han rädda och vårda henne? Varför är det centralt att han är förfinad, rik och mäktig? Ja, det är ju för att allt detta är osannolika önskedrömmar i en patriarkal verklighet.

 Samtidigt: att skriva om det manliga psyket utifrån den kvinnliga huvudpersonens och läsarens begär – vilket i Midnight Sun och Grey är böckernas förutsättning och själva poäng – är en intressant motversion av populärkulturens ’manliga blick’ på kvinnliga gestalter. 

I dessa texter är inte bara mannen ett sexobjekt, utan de kvinnliga författarna tar tolkningsföreträde över hans tankar, känslor och sexualitet för att kontrollera den manliga blicken efter eget önskemål.